Mannen med Joan Rivers-rösten

Efter att ha varit helt tyst i ett dygn har rösten börjat återvända så sakteliga. För tillfället låter jag som en skrovlig Joan Rivers. Värre kunde det ju vara! Önskar bara att jag vore lika rappkäftad som hon också!

Biblioteksutbildning

Jag trotsade min heshet, eller om vi ska vara ärliga - totalt obefintliga röst, och gick till Bernadottebiblioteket för lite utbildning. När Göran har gått i pension och Arvid tänker vara pappaledig - något som Strindberg aldrig hade gått med på när han jobbade där, vill bara påpeka det - så behövs det förstärkning till gruppen som kan hålla visningar där.

Alla vi ordinarie museilärare samlades tidigt, tidigt - klockan var inte mer än halv tio - och fick en rejäl genomgång av Arvid och Antoinette. I nästan två timmar översköljdes vi av information, och då räckte det ändå inte på långa vägar. Utbildningen kommer alltså att fortsätta vid ett senare datum. Än så länge surrar informationen runt i huvudet på mig, men ni vet ju hur jag är - så snart dammet lagt sig kommer det att bli riktigt roligt att få hålla visningar även där nere.

Nyfiken på... min onda hals!

I nästan exakt ett år har jag gått och funderat på mitt bidrag till Nyfiken på-serien. I september förra året frågade Kristina om jag kunde tänka mig att göra nånting i Riddarholmskyrkan. Självklart svarade jag. Idag var det äntligen dags för mig att klättra upp i tornet med besökarna! När jag vaknade i morse hade jag ingen röst.

Det började redan i går kväll när jag kände att det tog emot att prata, det kändes som om det satt en luftkudde i halsen som tryckte ner ljuden igen, och idag var rösten helt borta. Kollegorna på slottet trodde att jag skämtade när jag försökte kraxa fram morgonhälsningen till dem. Som tur var skulle jag inte ha några visningar idag, jag var placerad i Festvåningen. Jag försökte gå och hålla tyst och spara på rösten, men självklart kom det massor med besökare som ville prata om hur trevligt de hade det här i Sverige och ställde frågor. Rösten försvann mer och mer och i samråd med Kristina bestämde vi att vi skulle flytta fram visningen i ett par veckor. Ett nytt datum bestämdes och jag tillsammans med Hagbergskan och Eric gick ner till kyrkan för att informera de som lyckats få tag i en biljett (att min visning var den första i hela serien som sålde slut behöver jag kanske inte berätta - och vi behöver ju inte gå in på att min visning var också den som av praktiska skäl hade minst antal biljetter...).

Men när vi väl var där och pratade om det började jag tycka att om det nu kommer nån som mest bara är nyfiken på att få se de hemliga rummen och kanske inte är där främst för att lyssna på mig - hemska tanke! - så kan vi väl klättra upp och titta då. Särskilt med det hemska väder vi haft idag, så kanske folk ändå vill få sig något till lyst. Vi bestämde oss då för att förutom ny visning om två veckor erbjuda en enklare variant - visning av kyrkan med Eric och Hagbergskan och sedan bara gå upp i tornet med mig och jag mer eller mindre bara pekar på de spännande sakerna.

Åtta personer valde det senare alternativet - helt perfekt (roligt var att ett par besökare uttryckligen valde att komma tillbaks till nästa visning just för att det var mig de ville höra, väldigt glädjande så här i sjukdomens stund). Vi delade upp dem i två grupper, fyra personer åt gången kunde jag prata inför. Ena halvan stannade i kyrkan och fick historia först och den andra halvan fick klättra upp och titta på hemligheterna och sedan bytte vi.

Visningen blev faktiskt riktigt lyckad, och det tror jag att besökarna också tyckte. Jag pekade och kraxade fram specialbitarna och Eric och Hagbergskan fyllde i med det mer allmänna. En dam som redan innan sagt att hon tyvärr inte skulle kunna klättra i stegarna blev så exalterad av det hon fick se att hon bestämde sig för att ändå ta sig upp för stegen för att få se även det allra sista.

Nu får vi bara hoppas att den "riktiga" visningen blir lika lyckad. Då kan jag inte skylla på nån sjukdom, utan den måste flyta!

Festmåltid med bonus

Fru Ann bjöd in på lunch - om man nu kan kalla en måltid som pågår till halv elva på kvällen för lunch! - igår. Så där trevligt som bara hon kan fixa, massor av marockansk mat och trevligt sällskap. Och som om inte det räckte fick jag också ett par böcker ur hennes fatabur - ett bioprogram från The Lion in winter och manuset till En flicka på gaffeln. Den ena har jag ju redan översatt, så nu ska det bli kul att läsa på mer om filmen. Den andra bara väntar på att jag ska sätta tänderna i den och göra en nyöversättning av den också. Fast först ska jag bli klar med manuset till Kaktusblomman (båda två för övrigt filmade med Goldie Hawn i huvudrollen, vad sägs om den slumpen?).

Verkligheten gör sig påmind

Här har jag alltid föreställt mig att jag ser ut som Phoebus - men fler och fler tecken tyder på att jag har haft fel: fet, tunnhårig, sned i ansiktet och nu också låghalt. Jag är ju för böfvelen Quasimodo. Nu fattas det bara att det visar sig att jag har puckelrygg också!

Alice bor inte här längre!

Förra året vann Richard Thompson det årets Reuben Award som bästa serietecknare för dagstrippen Alice. Idag lägger han ner serien.


Alice började som en söndagsserie i Washington Post i februari 2004. I september 2007 började serien publiceras som dagsserie och har vid det här laget kommit i tryck i 150 dagstidningar världen över (många dagstidningar har kvar seriesidan, DN!). Första dagstrippen såg ut så här:

2009 avslöjade Thompson att han drabbats av Parkinsons. Det här har påverkat hans tecknande så han känner nu att han inte kan fortsätta rita, så dagens stripp är den sista vi får se av den charmiga Alice. Det är charmigt att serien bara avslutas - Alice och hennes familj lever vidare nånstans i serievärlden. Nu får vi väl sikta in oss på böckerna och repriserna.

En oväntad vänskap

Stenrike Philippe är förlamad från halsen och nedåt och behöver därför en assistent. Driss från Senegal är bara intresserad av att få en stämpel i sitt arbetsintyg så att han kan fortsätta leva på bidrag. Självklart får han jobbet och, som titeln antyder, inleds en oväntad vänskap.

En oväntad vänskap är den näst största franska filmsuccén nånsin, och vill man inte ha något nyskapande alls så kan man förstå det. Det här är en feelgoodfilm om jag nånsin sett någon. Den försöker bara vara charmig, rolig och trevlig utan några andra ambitioner. Filmen är baserad på en sann historia, och flera gånger under filmens gång satt jag och funderade på för det första hur den sanna historien egentligen var innan den blev tillrättalagd för den här komedin och för det andra vad det var som lockade regissörerna Olivier Nakache och Eric Toledano att göra dokumentären till komedi. Den här filmen följer standardformulär 1A - eller snarare, den här filmen är själva definitionen av standardformulär. Det finns absolut inget nytt eller eget i den. Varenda scen och händelse kunde jag räkna ut åtminstone tio minuter innan den skedde.

Det som ligger och skaver främst för min del är den lilla doften av fördomsfullhet som genomsyrar filmen. I verkligheten kom assistenten från Algeriet, en av Frankrikes kolonier. Här har man gjort om honom till Senegales. Varför, kan man fråga sig? Philippe är helförlamad och är helt och hållet intellekt och hjärna, och så kommer Negern som bara är kropp. Han är stark och kan slåss, tänker bara på njutning, knulla, röka på och slappa. Det är han som ska uppfostras. Philippe genomgår inte någon större förändring i mötet med Driss, mer än att han i slutet blir tvingad att gå på träff med sin brevvän. Driss däremot lär sig uppskatta det fina i livet, det vill säga modern konst och klassisk musik. I filmens inledning lyssnar han på, vad man får förmoda är regissörerna åsikt om typisk negermusik, Earth Wind & Fire, och skrattar åt den klassiska musiken som Philippe försöker introducera för honom. När Philippe fyller år bjuder han släkten på klassisk konsert och Driss pratar och är störande och sedan sätter han igång sin musikspelare och dansar till Boogie Wonderland inför besökarna, så där härligt naturlig som bara svarta kan vara. Men självklart lär sig Driss vad som är viktigt, han börjar måla och står med hörlurarna på och lyssnar på klassisk musik. Vi får däremot aldrig se Philippe lyssna på Earth Wind & Fire när inte Driss är med. Ytterligare ett störande litet moment är att kvinnan som Driss misslyckas med att få i säng självklart visar sig vara lesbisk. Vem skulle annars tacka nej till en hedersstund med honom, liksom?

Det som ändå gör att filmen inte kraschar totalt är skådespelarna, främst Omar Sy som Driss. Jag tänker på Eddie Murphy i Ombytta roller, han tar en roll som riskerar att bli en klichéneger och lyckas fylla honom med mänsklighet som gör att man ändå bryr sig om honom. Även François Cluzet gör ett bra jobb som den totalförlamade Philippe. Hela hans spel försiggår i ansiktet. Deras samspel och även Anne Le Ny som sekreteraren Yvonne räddar filmen. Om man tycker att Pretty woman är en charmig romantisk komedi om två olika människor som träffas och blir kära så kan man nog se En oväntad vänskap och tycka att det är en charmig film om två olika människor som träffas och blir vänner. Det blir svårare för dem som gärna låter hjärnan få arbeta under filmen. Tre gnurglor blir slutbetyget, men den där tredje gnurglan sitter väldigt löst ska ni veta!

Åter till Friskis

För första gången sedan i april var jag tillbaka på Friskis idag. Jag hade hoppats på att kunna gå på något baspass, men det gick inga vid någon tid som passade mig. Istället gick jag in på gymmet och gjorde de där benövningarna som sjukgymnasten har tilldelat mig.

Att jag hade saknat Friskis så här mycket trodde jag faktiskt inte. Att jag har haft abstinens har jag vetat om, men lyckokänslan när jag var där var obeskrivlig. Redan under uppvärmningen, när jag satt på motionscykeln och bara såg mig omkring kände jag som att jag kommit hem igen. Sen att jag fortfarande tycker att styrketräning är en pina är en annan sak - det var vansinnigt skönt att träna igen. Nu ska jag banne mig komma igång igen, både med jympan och dessutom träna mer i gymmet. De där kilona som jag gått upp i år ska bort, så är det bara!

Mer storfot

Jag var aldrig särskilt förtjust i mina senaste jympaskor. De gav inte tillräckligt stöd i tårna och de kändes lite stumma. Så här i efterhand har jag funderat på om det är på grund av dem som jag fått ont i knäet.

Av den anledningen tänkte jag att jag måste ta och byta ut skorna. Tur då att vi funktionärer fick ett presentkort på nya skor. Problemet är bara att det gällde hos en viss sportkedja och bara två specifika skomärken. Med tanke på hur få jympaskor det görs för män minskar självklart utbudet när man får de där begränsningarna. Det var inte med några stora förhoppningar jag gick iväg till affären, och inte blev det bättre när jag såg vilka skor de hade. Bara ett par olika modeller, den ena fulare än den andra. Varför ska jympaskor vara grälla och fula?

Men sedan bestämde sig turen för att vara på min sida - jag fick syn på ett par jympaskor som var av rätt märke och dessutom snygga. Det vore ju för bra om de dessutom skulle vara sköna, men seppåfan! De satt som gjutna och sköna, med rätt stöd i tårna och rätt studs. Med presentkortet och rabatten som redan var fick jag alltså ett par nya skor för 150 kronor. Värre kunde det vara! Jag hade tänkt gå på ett basjympapass idag och inviga dem, men kunde inte hitta något som passade i tid. Istället ska jag ta och inviga dem i morgon, och då blir det nog träning i gymmet istället.

Mycket storfot blir det!

I min serie Tre deckare har turen kommit till Morrande monstrets gåta, som jag minns som den svagaste i serien. Jag tyckte att det var ganska fånigt att det var en riktig Storfot och inte nån väl utvecklad plan att luras, som i de andra böckerna. Nå, boken ska få en ny läsning i alla fall.

Men igår köpte jag senaste numret av Fantomen också, så det morrande monstret fick vila medan jag tänkte bekanta mig med Fantomens senaste äventyr. Lite lustigt då att veckans äventyr handlar om - Storfot! Och även här är det frågan om den riktige Storfot, även om det här också finns skurkar som klär ut sig till det morrande monstret ifråga.

Kostyminköp

Denna bild helt fräckt norpad från Stadsteaterns twitter!

Så här första vinterdagen(!) passade det mig utmärkt att Stadsteatern hade utförsäljning av kostymer. Med en liten budget i handen blev jag ditskickad för att se om jag kunde hitta några bra kläder för att komplettera det vi redan har i förrådet. Eftersom vi fortfarande planerar för - och avser - att ha dramatiserade visningar på Ulriksdal tog jag med mig Maggan också så att hon kunde prova eventuella hovdräkter a la 1800-tal.

Vi var på plats i god tid utanför Stadsteatern, utförsäljningen skulle börja klockan tolv men redan halv elva stod Maggan och jag där. Framför oss stod bara två personer. Ganska bra läge, med andra ord. Sedan dröjde det förvånansvärt länge innan det började fyllas på, men när dörrarna väl öppnades var kön rejält lång.

Maggan och jag rusade nerför rampen och började plocka på oss kostymer. Allt som kunde tänkas vara av intresse lade vi på hög. Sedan tog vi ett varv till och plockade på oss ännu fler kostymer. 15-, 16- och 1800-talsdräkter hittade vi. Tyvärr kunde vi inte hitta kostymerna från Amadeus. Nånting säger mig att någon redan fått komma dit och köpa dem, eftersom vi var först där och de fanns inte att se...

När vi väl plockat på oss allt som var intressant var det dags att börja sålla. Och sållade gjorde vi - inte. En enda klänning lade vi tillbaks. Allt annat stuvade vi ner i våra påsar. I tre timmar sprang vi runt och slogs med andra galna människor där nere. Fyra klänningar, fyra mansdräkter - varav två från gamla hederliga Stockholmsblod, tyvärr inte någon av mina dräkter dock - byxor, underkjolar och förkläden - allt för sammanlagt tvåtusen kronor. Jag har svårt att tänka mig att ens tygkostnaden för en av Stockholmsblods-dräkterna var så lågt. Bara att tacka och ta emot! Jag hittade flera dräkter från Nicholas Nickleby också, men inte heller där fann jag någon av mina kostymer. Hade jag hittat kostymen som jag bar i slutet av andra akten hade jag köpt den på stört. Jag var kär i den redan från första kostymprovet!

Väl ute drog vi först ett djupt andetag - syret inne på teatern tog slut redan nån gång vid tio över tolv - och sedan började vi släpa upp våra påsar till slottet. Nu hänger de i vårt kostymförråd. Ni får väl komma på någon dramatiserad visning eller lovverksamhet eller så för att se dräkterna användas!

Jag tar ner skylten!

Som Tomas Ledin sa - sommaren är kort! Igår var sista dagen på sommarsäsongen. Vart tog den här sommaren vägen? Och nu menar jag inte rent meteorologiskt, utan tidsmässigt. Det var ju bara häromdagen som vi hade utbildning för sommarpersonalen!

Sista helgen för sommaren fick jag äran att tillbringa i Riddarholmskyrkan tillsammans med Pia. Det gjorde jag så gärna, och det kändes lite högtidligt när jag var tvungen att byta ut skylten med öppettider med den betydligt tristare "Stängt". Nåja, det är ju inte helt slut - redan i morgon ska jag dit för att ta hand om en skolklass som vill se kyrkan.

Pia och jag var väl inte helt överens om klimatet i kyrkan. Jag gick runt i bara skjortärmarna och tyckte att det var ganska behaglig temperatur där inne - Pia hade på sig vinterrocken OCH värmeelementet i biljettkassan.

För att göra avslutningen lite bättre fick jag dessutom ta några av visningarna, först en bokad som jag var inplanerad att ta, och sedan erbjöd sig de ordinarie museilärarna att låta mig ta någon av deras. Jag var inte svårövertalad.

 Under de få minuter som kyrkan var tom passade jag på att ta lite bilder för att ha något att minnas fram till nästa sommar. Håll till godo!

Barberaren i Sevilla

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Mitt förhållande till Figaro är gott, åtminstone när det gäller hans bröllop. Hur han hamnade i greve Almavivas tjänst har dock varit lite luddigare. Jag har nämligen aldrig sett Barberaren i Sevilla! Jag vet, det är synd och skam. Nu när Operan sätter upp Barberaren igen och dessutom med Malena Ernman i rollen som Rosina är det ju lämpligt att passa på att se den.

Knut Hendriksens uppsättning hade premiär 1998, även då med fru Ernman som Rosina. Jag blir inte riktigt klok på vad Hendriksen har tänkt sig här. Eller snarare verkar det som att Hendriksen själv inte riktigt har vetat vad han har tänkt sig. Uppsättningen spretar åt alla möjliga håll och saknar fokus. Visst, det är en komisk opera och då bör den ju vara rolig. Det kan vi nog alla hålla med om. Tyvärr har Hendriksen inte haft fullkomlig koll på vad han ska göra för roliga saker. Emellanåt sitter jag bara och förstår inte vad som händer på scen och varför. När det funkar är det riktigt roligt, men däremellan blir det bara förvirrande och jag tappar lite intresset. Skönt då att man kan tänka bort regin och ägna sig åt att lyssna på musiken.

Malena Ernmans regi verkar ha varit "och så är du lite rolig när du sjunger det där". Hon skulle ha behövt lite stramare tyglar än så. Sångmässigt är hon fenomenal, inte tu tal om annat. Men spelmässigt var hon hela tiden Malena Ernman, hon spelade på vad hon vet funkar och hon upprepade samma trick om och om igen. Väldigt synd.

De som gör hela föreställningen är Figaro själv, Ola Eliasson, och greve Almaviva, Michele Angelini. De är båda två i det närmaste perfekta i sina roller. Eliasson var i högform igår - både sångmässigt och sceniskt. Hans komiska tajming var oöverträffad. Dessutom fysiskt orädd, något han delar med Malena Ernman. Angelini har jag aldrig hört förut, men hör honom gärna igen - en suverän tenor. Jag hade väl lite svårt att se honom som den där lebemannen som det står om i programmet, han kändes väldigt oskuldsfull och ungdomlig, men det var inte på något sätt negativt. Och som extra bonus hade de båda herrarna en kemi som det slog gnistor om. När båda två var på scen samtidigt fick hela uppsättningen ett energilyft utan dess like.

Dessutom måste jag nämna de fyra töntiga betjänterna, Paul Mosulet, Anders Blom, Jan-Ola Persson och Henrik Malm. De verkade inte ha alla hästar i stallet, men istället verkade de tycka att allt som hände omkring dem var desto roligare. Så roliga de var där de tultade runt på scen som små godmodiga och rödhåriga keruber!

Lawless

Om det i början av en film står att den är "based on a true story" brukar jag dra öronen åt mig. När Hollywood ska berätta Sanningen brukar det bli ganska tillrättalagt för vald genre. Vissa händelser kanske stämmer med verkligheten, men annars är det inte så mycket bevänt med det.

I morgon har John Hillcoats Lawless premiär på svenska biografer, och den sägs vara "based on a true story". Filmen bygger på Matt Bondurants bok The wettest county in the world, som är baserad på berättelser Bondurant har fått höra om sin farfar och hans bröder på trettiotalet. Vi befinner oss alltså minst fyra steg från vad som egentligen hände. Hillcoats tolkning av Nick Caves manus baserat på Bondurants bok med historier han fått berättat för sig i andra eller tredje hand. Det här behöver ju inte vara något problem, en film kan ju vara riktigt bra även om den inte har så mycket med sanningen att göra.

I Lawless får vi möte de tre bröderna Bondurant (Shia LaBeouf, Tom Hardy och Jason Clarke) som livnär sig på att bränna hemma och sälja under spritförbudet i sydstaterna. Yngste brodern Jack (LaBeouf) vill nå lite längre och börjar göra affärer med gangstern Floyd Banner (Gary Oldman), efterlyst i tre stater för mord. Staten vill ta i med hårdhandskarna med spritproblemet och skickar ner agenten Charlie Rakes (Guy Pearce) för att ta hand om det hela. Det är alltså upplagt för strider.

Ett av de stora problemen med Lawless är jag inte för fem öre bryr mig om handlingen. Det är absolut inget nytt som berättas här - man känner igen varenda vändning i historien. Vore det inte för skådespelarna skulle jag inte sitta kvar i fåtöljen. Bäst är förvånansvärt Tom Hardy. Det är visserligen inte förvånande att han är bra, men han är så nedtonad i sitt spel att det nästan känns som att han befinner sig i koma. Ändå går det inte att sluta titta på honom.

På andra sidan spektrat befinner sig då Guy Pearce. Han spelar över så det nästan skvätter ut ur duken. Hela hans roll är dessutom en stor vandrande kliché. Han är så ond, så ond - inga förmildrande drag där inte. Fjollig, narcissistisk, egenkär och sadist. En roll som både är uselt skriven och uselt spelad.

Skulle man göra Bechdaletestet, ni vet det där testet för att se hur jämlik filmen är - innehåller den fler än två namngivna kvinnor, talar de med varandra och talar de om något annat än männen - skulle Lawless misslyckas grovt. Filmen har bara två kvinnoroller, bokstavligt talat horan och madonnan. Mia Wasikowska spelar prästdottern Bertha som Jack är kär i, och Jessica Chastain är den före detta strippan Maggie från Chicago. Inte nog med att de aldrig talar med varandra, de befinner sig inte ens i samma rum förrän i slutscenen och då säger de inget.

Lawless är två timmar jag aldrig kommer att få tillbaks. Mer än en gnurgla kan det inte bli, och den är det Tom Hardy och fotografen Benoît Delhomme som har gjort sig förtjänta av.

Återfunnen medeltida kung!

Okej, vi har kanske lite problem att hitta Magnus Ladulås' kvarlevor i Riddarholmskyrkan. Förhoppningsvis får man öppna den där väggen i gravvalvet och se om det finns ett annat gravvalv bakom, men det blir en senare fråga. Ansökan om att få göra det håller väl på att bearbetas för fullt just nu, man skickade in den för ett par veckor sedan.

I England har man däremot - kanske - lyckats lite bättre. Gamle kung Rikard III dog i slaget vid Bosworth 1485 och begravdes i Gråmunkekyrkan i Leicester. Problemet med det är att Henrik VIII lät riva hela klostret under reformationen och på platsen har det i modern tid byggts en parkeringsplats (ständigt dessa parkeringsplatser!). Nu håller man på att gräva ut platsen och i ruinerna efter kyrkan har man hittat kvarlevorna efter en man i rätt ålder, med rätt skador - och än mer spännande - rätt missbildning! Enligt samtida källor var ju kung Rikard puckelrygg, vilket antyds i samtida porträtt, som det här ovan, och något som Shakespeare spelade på i Rikard III, och det är ju så samtiden känner honom. Moderna forskare har dock ifrågasatt sanningshalten i detta. Personen i graven hade allvarlig skolios, vilket gjort att hans högra axel har suttit betydligt högre än den vänstra och har gett honom ett snedvridet utseende.

Nu ska man ta dna-prover för att fastställa om det här verkligen är Rikard man har hittat. Vi får hoppas att man har samma tur med vår gamle kung Magnus också!

Återigen i skvallerpressen

Stod och bläddrade i någon av de kungliga skvallertidningarna igår och då hittade jag den här bilden. Det var ett tag sen jag var med i skvallerpressen, så det var definitivt på tiden. På plussidan får väl nämnas att jag den här gången inte fick namnet Rosing!

En sista visning

Blev skickad ut till Rosendal idag - tre bokade grupper att ta hand om på förmiddagen. Och vilken perfekt sensommardag att vara där ute. Varmt och soligt - sedan var grupperna jättetrevliga, och jag fick dela dem med Ulrica. Ett perfekt sätt att avsluta säsongen.

Sedan att jag hade glömt att ta med mig uniformen hem och alltså fick improvisera ihop en visningsuniform behöver vi inte tala om för cheferna. Ett par av besökarna påpekade i alla fall att jag såg väldigt prydlig ut.

Munkbron kl 16.58

Det kanske inte behöver förtydligas att bilden inte togs idag, eftersom klockan inte ens är 15.30 än. Bilden togs på väg från en visning i Riddarholmskyrkan i fredags, men jag har inte haft tid att lägga in den förrän nu.

På nattygsbordet

Läsningen går i vågor just nu, om man så säger. Jag har inte läst så många böcker i år - det har varit filmer som har gällt på kvällen innan jag släckt lampan. Nu har jag däremot börjat komma igång igen, och häromsistens plockade jag ju fram mina Tre deckare-böcker ur gömmorna. Håller på att läsa dem för fullt. Därunder ligger andra böcker och väntar på mig. Fast i ärlighetens namn har jag ju redan läst klart Cirkeln, den ligger bara kvar och väntar på att ställas in i bokhyllan igen.

Det är riktigt roligt att läsa Tre deckare. De är småputtriga och oförargliga, och riktigt mysiga. Extra roligt är det när minnena vaknar till liv och jag kommer på vad som kommer att hända härnäst. Tre deckare har verkligen haft stor inverkan på min läslust från tidig ålder. Jag minns när jag var hemma hos Rolf och bläddrade i hans bokhylla för att bestämma vilken av de spännande böckerna jag skulle låna härnäst.

Lunchjympa

Ulrica och jag började prata jympa idag på lunchen. Hon var på sitt första pass på halvannat år och hon undrade vad jag skulle ha för låtar i mitt nya pass. Vi började prata musikval och lyssnade på lite låtar som jag tänkt använda. Vi blev båda två väldigt inspirerade och började prova olika rörelser där i lunchrummet. Allt till våra kollegors... förtjustning?

Det var väldigt roligt att göra armhävningar och bensparkar, men det jag kände mest var att jag saknar jympan något fruktansvärt. Jag har ju inte tränat sedan i april. Måtte jag bli bra i knäet snart, så jag kan börja köra mitt nya pass!

Mitt missbildade ben

Äntligen har jag kommit iväg till sjukgymnasten för att få ett träningsprogram upplagt för min onda knä. Efter att ha berättat vad som hänt fick jag ta av mig byxorna och sjukgymnasten bara tittade snabbt och sa "ja, jag behöver inte mäta nånting - jag ser direkt att ditt vänsterben är snett". Det är troligen det som ställt till det när jag inte har stått, gått och jympat med knäet rakt ovanför foten i alla dessa år. Så nu ska jag göra styrkeövningar för att stärka knäet och dessutom börja med fotstöd i skorna, förhoppningsvis kommer jag att bli bättre av det.

Jag har alltså gått runt i hela mitt liv och varit låghalt utan att veta om det! På något sätt känns det ganska romantiskt. Det är Selma Lagerlöf, Lord Byron, Gustav III och jag!

From Sammy with love

Foto: Carl Thorborg

Karl Dyall och Rennie Mirro är båda två gudabenådade dansare och det finns en fantastisk kemi dem emellan. Singin' in the rain var en enorm upplevelse att se med dem. Hur stor är då sannolikheten att jag tänker avstå från att se dem när de har gjort en egen föreställning om Sammy Davis jr?

Jonna Nordenskiöld har skrivit manus och regisserar de båda musikalartisterna i berättelsen om Sammy Davis jr:s liv från födseln fram till skilsmässan från May Britt Wilkens. Dyall och Mirro spelar alla rollerna och växlar blixtsnabbt mellan vem som spelar Sammy för tillfället, markerat med ett plommonstop. Personerna markeras också med fotografier som flyttas runt över den öppna scenen. Bilder och svarta stålburar är allt som finns. Burarna manipuleras och flyttas runt allt efter behov.

Det är en sorglig historia om rasism som berättas, Sammy får kämpa hela livet mot omgivningens fördomar, något som inte precis blir lättare när han gifter sig med blonda May Britt. Insprängt i historien berättar även Mirro och Dyall sina historier. Det är tragiskt att tänka sig att så lång tid har gått mellan Sammys ungdom i USA och Mirros och Dyalls ungdom i Sverige, och ändå hade så lite ändrats.

Det enda jag inte riktigt förstår är valet att sluta föreställningen där man gör. Sammys liv och karriär är inte slut där, det finns mer att berätta. Varför får vi inte se det? Trots allt, föreställningen är rolig, gripande och vi får suveräna sång- och dansnummer av två av våra främsta musikalartister just nu. From Sammy with love går året ut, och jag kommer nog att försöka gå och se den åtminstone nån gång till. Det är den värd!

Mosebacke torg kl 16.11

Klädinköp i sista minuten

Sommarrean går in på sluttampen och jag passade på att kika in på Brothers. Jag behöver ju nya jobbyxor. Blev riktigt glad, hittade de byxorna som jag brukar köpa nedsatta med 70%. Men det som gjorde mig riktigt glad var ett par byxor från TTC i skönaste ylleflanell. Blev kär i dem direkt, och även de nedsatta med 70%, vilket gladde mig för annars skulle jag aldrig ha haft råd att köpa dem. Nu ska de få bli mina vinterjobbyxor, tror att de kan bli riktigt sköna en kall vinterdag på slottet.

Tjejmilen - från andra sidan

Inte många hittade till Rosendal idag, till största delen beroende på att hela Djurgården var avstängd på grund av Tjejmilen och banan gick rätt förbi slottet. Så mellan de små visningarna hade vi gott om tid att titta på förfallet. Det är ganska behagligt att sitta utanför slottet och äta banan samtidigt som man tittar på folk som motionerar i regnet.

Fast vi diskuterade det där med just Tjej-milen - varför anses inte det vara könsdiskriminerande? När män har någon sorts tävling som inte kvinnor får vara med på så skriks det i högan sky och protesteras och jämlikhet avkrävs arrangörerna. Men inte när det gäller Tjejmilen, då är det tydligen helt okej att männen inte får vara med. Och när männen då startade Tjurruset, som var tänkt att det skulle vara männens motsvarighet till Tjejmilen - ja, vad hände då? Protester och tandagnisslan och anklagelser om ojämlikhet. Nu är Tjurruset öppen även för kvinnor. Vad är skillnaden egentligen?