måndag 14 november 2011

Spamalot

Det blev ett litet avbräck i filmfestivalen i lördags - vi var på Oscars och kollade på Spamalot. Det gjorde vi rätt i. Det var en vansinnigt rolig uppsättning.

Ska man vara kritisk så kan jag ju säga att som musikal är Spamalot inte mycket att hänga i julgranen. Sångerna är ganska lättglömda, lite trallvänliga för stunden men inget man kommer ihåg när man kommit ut därifrån, utom Always look on the bright side of life och Jag är inte död. Den första är ju redan en klassiker, och den andra kletade sig fast rejält. I övrigt är det bruksmusik som funkar i sammanhanget, men inget man lyssnar på hemma. Sångnumren är till större delen ganska intryckta i handlingen, allt avstannar för att vi ska få ett roligt sång- och dansnummer innan handlingen fortsätter. Men det är bara små radanmärkningar, för det här är så vansinnigt roligt och välgjort!

Handlingen känner nog de flesta till, Kung Arthur (Henrik Dorsin) och hans tjänare/häst Patsy (Kim Sulocki, lysande!) samlar riddare omkring sig för att leta reda på den heliga Graalen. Till hjälp får de damen i sjön (Nina Söderquist). Detta leder till ett antal löst sammanhängande sketcher.

I en sån här musikal är det nästan tvunget att satsa mer på komiker än renodlade musikalskådespelare, och det har man gjort helt rätt i här. Henrik Dorsin, Henrik Hjelt, Adde Malmberg och kanske främst Johan Glans är fantastiskt bra. Sedan har man fyllt på med några bra musikalskådespelare, förutom nyss nämnda gör Robert Rydberg en Dennis/Sir Galahad med fruktansvärd östgötska och sist men inte minst Mattias Linderoth som prins Herbert. Dem har jag missat tidigare, men särskilt Rydberg gjorde stort intryck på mig.

Johan Glans som den fege Sir Robin är helt lysande, om nu nån trodde nåt annat. Glans är mästare på fega och osäkra töntar, och ingen är väl fegare och töntigare än den riddaren. Kim Sulocki måste få ett särskilt omnämnande, jag har inte varit särskilt förtjust i honom tidigare men han blir faktiskt bättre och bättre. I The producers tyckte jag att han var bäst, och även här i en roll som bokstavligt ska stå i skuggorna (det är inte konstigt att kung Arthur sjunger om hur ensam han är utan att märka att han gör det i duett med sin tjänare), men han lyckas ändå synas. Nina Söderquist vet onekligen hur rollen som Damen i sjön ska göras, efter några hundra föreställningar i London. Ändå känns det inte som hon går på rutin och hennes överspel är helt perfekt. Vad roligt det hade varit att få se henne göra rollen som Saraghina i Nine. Hon var med i kampen ända in i slutspurten innan rollen slutligen gick till Fergie. Men vem vet, vi kanske kan hoppas få se Nine på scen i Stockholm snart igen och då med frk Söderquist i rollen? Hoppas kan man ju alltid.



2 kommentarer:

gealach sa...

Hmm... om det var samma tjej som spelade den rollen i London tror jag att jag har hört henne, på en kompis 40-årsfest, faktiskt. Hon bidrog till festunderhållningen med en av sångerna från föreställningen, men jag minns inte vad hon hette. Men det lär väl vara hon :-)

Knallhatten sa...

Det är samma som gjorde den i London, Nina Söderquist.