onsdag 30 november 2011
Första natten med sängen
Har sovit som en stock - hade absolut ingen lust att gå upp nu på morgonen. Men det var lite intressant att jag i sömnen hasat ner så att jag som vanligt låg med fötterna utanför, något som jag egentligen inte alls behöver göra längre.
Etiketter:
inredning
tisdag 29 november 2011
Stor man - stor...
Säng!
Äntligen fick jag hem sängen som jag beställde för en månad sen. Att det tog sån tid berodde på att jag har specialbeställt en extra lång säng så att hela jag ska få plats i den. 120 cm bred, precis som den gamla sängen - men 220 cm lång! Det här kommer att bli spännande att sova i.
Självklart provlåg jag den så snart jag fått den på plats och lika självklart lade jag mig av gammal vana så att fötterna hamnade utanför! Har jag legat så i tjugo år kommer det att bli svårt att ligga med fötterna i sängen. Det kändes väldigt obekvämt, kan jag tala om. Brukar ni korta verkligen ligga så där med fötterna?!
Äntligen fick jag hem sängen som jag beställde för en månad sen. Att det tog sån tid berodde på att jag har specialbeställt en extra lång säng så att hela jag ska få plats i den. 120 cm bred, precis som den gamla sängen - men 220 cm lång! Det här kommer att bli spännande att sova i.
Självklart provlåg jag den så snart jag fått den på plats och lika självklart lade jag mig av gammal vana så att fötterna hamnade utanför! Har jag legat så i tjugo år kommer det att bli svårt att ligga med fötterna i sängen. Det kändes väldigt obekvämt, kan jag tala om. Brukar ni korta verkligen ligga så där med fötterna?!
Etiketter:
inredning
måndag 28 november 2011
Julbak
Jag blev lite inspirerad idag och bakade lite saffransbullar. Inte ett russin så långt ögat kan nå, däremot är de fyllda med mandelmassa och rivet apelsinskal. Riktigt gott.
Samtidigt provade jag att göra en sticky toffee pudding med recept av Nigella. Också god, men den behöver jag nog öva lite på för att den ska bli perfekt.
Samtidigt provade jag att göra en sticky toffee pudding med recept av Nigella. Också god, men den behöver jag nog öva lite på för att den ska bli perfekt.
Etiketter:
bakning
Fest hos farbror doktorn
Farbror Lasse gick och blev doktorspromoverad i fredags och bjöd sedvanligt på fest. Middagen serverades i Koppartälten på Haga, så gissa om jag kände mig hemma. Suveränt god mat bjöds, tillika vin (har man en son som är sommelier vore det väl illa om inte vinet var förstklassigt).
Självklart hölls det tal, både kollegor, syskon och vänner höll tal, och presenter delades ut. Det här är väl den jag tyckte var allra roligast. Vad ger man annars till en nybliven doktor i urologi? Jag önskar att jag själv hade kommit på den.
Självklart hölls det tal, både kollegor, syskon och vänner höll tal, och presenter delades ut. Det här är väl den jag tyckte var allra roligast. Vad ger man annars till en nybliven doktor i urologi? Jag önskar att jag själv hade kommit på den.
Etiketter:
allmänt babbel,
Haga,
mat och dryck
Kunglig adventsmusik
Efter gudstjänsten (jag höll på att skriva konserten - det säger något om vad jag har för inställning till det här) framförde överintendent Jan Lindman kungafamiljens tack för julskivan som vi spelade in i höstas. Jag provlyssnade på den igår, och den är riktigt bra. Slottskören sjunger tre sånger, Händels Dotter Sion, Otto Olssons Advent och Nu tändas tusen juleljus och vi låter fantastiskt bra, om jag får säga det själv.
Vi fotades till konvolutet också så klart - det tog en evighet att få till det med ljuset i kyrkan. Och även om det nu var en proffsfotograf så måste jag väl säga att han har gjort en liten miss. Kolla hur jag ser ut! Han kan inte påstå att han inte tänkte på altarkorset, för han vred på det eftersom det blänkte för mycket på bilderna. Men placeringen!
lördag 26 november 2011
Zpanska flugan
Är man nu i teaterläge så får man väl passa på. Efter Spamalot var vi så inspirerade att vi bestämde oss för att ordna biljetter till Zpanska flugan innan den läggs ner. Vi fick biljetter redan till dagens föreställning så glada i hågen gick vi dit.
Arnold & Bachs klassiska fars, nu uppdaterad till 1950-tal (men varför i hela friden stavar de "spanska" med Z, vilken funktion fyller det?), gick som sommarteater i Kalmar förra året, och det är den uppsättningen som nu görs i Stockholm - med vissa byten i några av rollerna. Vi slipper (ja "slipper" - jag är så trött på karln) Robert Gustafsson och får istället Per Andersson som Molgan Ribba. Både Peter Dalle och Suzanne Reuter är däremot kvar. Det här borde borga för kvalitet. Tyvärr blir det inte så.
Jag vet inte om ensemblen har tröttnat på den här uppsättningen, men å så energilöst det är. Föreställningen har knappt styrfart och inte ens Suzanne Reuter har något vidare bett i repliken. Det finns inget samspel mellan skådespelarna, de står långt ifrån varandra - både bildligt och bokstavligt. Skådespelarna kliver runt på scen och alla spelar sin egna lilla pjäs, de ser inte ens ut att ha särskilt roligt själva. Per Andersson, som kan vara så vansinnigt rolig, verkar mest försöka spela Gustafssons roll och det blir inte särskilt intressant. Det tar sig lite efter paus, men det hjälper tyvärr inte mycket för slutintrycket.
Sedan har vi de där jämrans mikrofonerna - alla skådespelarna är myggade och ljudet är ganska högt uppvridet. Man hör ingenting av skådespelarna på scen, rösterna kommer från en obestämd plats i rummet. Är det verkligen så illa ställt med våra skådespelare att de inte klarar av att göra sig hörda om man inte mickar dem?
Ska man ta det positiva så är scenografin snygg och kläderna (av Camilla Thulin) riktigt, riktigt snygga. Men snygga femtiotalskläder hjälper inte en fars särskilt mycket om den inte är rolig. Mer än två måttligt roade gnurglor kan det tyvärr inte bli.
Arnold & Bachs klassiska fars, nu uppdaterad till 1950-tal (men varför i hela friden stavar de "spanska" med Z, vilken funktion fyller det?), gick som sommarteater i Kalmar förra året, och det är den uppsättningen som nu görs i Stockholm - med vissa byten i några av rollerna. Vi slipper (ja "slipper" - jag är så trött på karln) Robert Gustafsson och får istället Per Andersson som Molgan Ribba. Både Peter Dalle och Suzanne Reuter är däremot kvar. Det här borde borga för kvalitet. Tyvärr blir det inte så.
Jag vet inte om ensemblen har tröttnat på den här uppsättningen, men å så energilöst det är. Föreställningen har knappt styrfart och inte ens Suzanne Reuter har något vidare bett i repliken. Det finns inget samspel mellan skådespelarna, de står långt ifrån varandra - både bildligt och bokstavligt. Skådespelarna kliver runt på scen och alla spelar sin egna lilla pjäs, de ser inte ens ut att ha särskilt roligt själva. Per Andersson, som kan vara så vansinnigt rolig, verkar mest försöka spela Gustafssons roll och det blir inte särskilt intressant. Det tar sig lite efter paus, men det hjälper tyvärr inte mycket för slutintrycket.
Sedan har vi de där jämrans mikrofonerna - alla skådespelarna är myggade och ljudet är ganska högt uppvridet. Man hör ingenting av skådespelarna på scen, rösterna kommer från en obestämd plats i rummet. Är det verkligen så illa ställt med våra skådespelare att de inte klarar av att göra sig hörda om man inte mickar dem?
Ska man ta det positiva så är scenografin snygg och kläderna (av Camilla Thulin) riktigt, riktigt snygga. Men snygga femtiotalskläder hjälper inte en fars särskilt mycket om den inte är rolig. Mer än två måttligt roade gnurglor kan det tyvärr inte bli.
fredag 25 november 2011
Rädda Slussen!
Det förslag som Stockholms stad driver för ombyggnad av Slussen är helt hopplöst, det är en kulturskymning i klass med Klararivningarna - ett mastodontbygge som bara ska vara stort och blaffigt, där man framför allt tänker på att ge plats åt bilar och företag och där människorna får synnerligen liten plats, men som man bara om ett par decennier kommer att skaka på huvudet åt och undra hur man kunde få förstöra Stockholms utseende på det sättet.
Nu har Kulturslussen lanserat ett eget alternativ, och det är ett mycket bra förslag som är anpassat till människan och inte till bilarna i första hand. Arkitekturen är väl införlivad i stadsmiljön och gör den ännu vackrare. Nu gäller det bara att få Stockholms politiker att allvarligt beakta det här förslaget. Då behövs det hjälp! En namninsamling har startats och ditt namn behövs. I skrivande stund har 1869 personer skrivit under, så fler namn får definitivt plats. Gå in på den här länken och gör din plikt för att bevara Stockholm som en levande stad och inte ett monument över storföretagen.
Nu har Kulturslussen lanserat ett eget alternativ, och det är ett mycket bra förslag som är anpassat till människan och inte till bilarna i första hand. Arkitekturen är väl införlivad i stadsmiljön och gör den ännu vackrare. Nu gäller det bara att få Stockholms politiker att allvarligt beakta det här förslaget. Då behövs det hjälp! En namninsamling har startats och ditt namn behövs. I skrivande stund har 1869 personer skrivit under, så fler namn får definitivt plats. Gå in på den här länken och gör din plikt för att bevara Stockholm som en levande stad och inte ett monument över storföretagen.
Etiketter:
arkitektur,
Stockholm
torsdag 24 november 2011
Idag kom inbjudan!
Som jag har väntat - ända sedan jag blev fast anställd har jag vetat vad som väntar i slutet av året och idag kom så inbjudan till årets jullunch. Efter alla år som jag har varit med och serverat kommer det att kännas ganska konstigt att vara en av dem som sitter med och blir serverade istället.
Två anledningar att åka till London
Som om man skulle behöva en anledning att besöka Englands huvudstad! Men känner man att man ändå vill motivera har vi två djävulska damer här.
Joanna Lumley (Patsy i Helt hysteriskt) gör rollen som Eleonora av Akvitanien i William Goldmans The lion in winter, pjäsen som i min översättning helt enkelt heter Lejonets vinter. Jag gillar pjäsen, jag älskar Joanna Lumley. Kan det bli bättre? Ja, det skulle väl vara om jag fick möjlighet att göra min egen uppsättning av den. Rikard är MIN roll!
En annan favorit, fast då i musikalgenren är Sweeney Todd. Den har spelats i Chichester och uppsättning ska nu föras över till London. Den demoniske barberaren spelas av Michael Ball, men det som får mig i gungning är att Mrs Lovett spelas av ingen mindre än Imelda Staunton, den rosaste och vidrigaste av alla häxor i Harry Potter.
När åker vi?
Joanna Lumley (Patsy i Helt hysteriskt) gör rollen som Eleonora av Akvitanien i William Goldmans The lion in winter, pjäsen som i min översättning helt enkelt heter Lejonets vinter. Jag gillar pjäsen, jag älskar Joanna Lumley. Kan det bli bättre? Ja, det skulle väl vara om jag fick möjlighet att göra min egen uppsättning av den. Rikard är MIN roll!
En annan favorit, fast då i musikalgenren är Sweeney Todd. Den har spelats i Chichester och uppsättning ska nu föras över till London. Den demoniske barberaren spelas av Michael Ball, men det som får mig i gungning är att Mrs Lovett spelas av ingen mindre än Imelda Staunton, den rosaste och vidrigaste av alla häxor i Harry Potter.
När åker vi?
Låt julstöket begynna!
Eftersom Daglivs har extrapris på rödbetor den här veckan tyckte jag att det var läge att göra inläggning till julbordet. Två kilo rödbetor blev det - det borde ju räcka ett tag, tycker man. Köket ser numera ut som det brukar se ut i slutet av varje avsnitt av Dexter, typ.
När jag ändå började julstöka så var det ju läge att dricka säsongens första julmust, och julmust smakar ju aldrig bättre än i små glasflaskor. Och så ett par pepparkakor till det. Nu är jag redo att börja sjunga julsånger!
När jag ändå började julstöka så var det ju läge att dricka säsongens första julmust, och julmust smakar ju aldrig bättre än i små glasflaskor. Och så ett par pepparkakor till det. Nu är jag redo att börja sjunga julsånger!
Etiketter:
jul,
mat och dryck,
teve
onsdag 23 november 2011
Dramatiska Riddarholmskyrkan
Jag var nere i Riddarholmskyrkan för att bära lite utrustning och passade på att ta den här bilden från den dramatiska, men ack så bortglömda sydsidan. Jag gillar verkligen den kyrkan, om det nu är nån som har missat det.
Etiketter:
Riddarholmskyrkan
måndag 21 november 2011
Funny Girl gånger två
Häromveckan skrev jag att Funny Girl gör sitt återinträde på Broadway i vår med Lauren Ambrose och Bobby Cannavale i huvudrollerna. Det kan ni fetglömma! Sponsorerna har dragit sig ur och uppsättningen är "uppskjuten på obestämd tid" som det så fint heter. Synd, det hade varit spännande med en nyuppsättning av den - den har ju inte satts upp på Broadway sedan Barbra Streisand gjorde rollen på sextiotalet.
Av en slump hittade jag dessutom idag en uppgift på nätet att Funny Girl faktiskt har spelats i Sverige, och det så sent som 1997! Eva Rydberg gjorde rollen på Fredriksdalsteatern. Nu har jag visserligen svårt att tänka mig att fru Rydberg var helt rätt i rollen, 30 år för gammal. Anders Björkmans recension i Expressen gör mig inte mindre misstänksam. Men när jag läst det ramlade ett annat namn in i huvudet på mig - Birgitta Rydberg-Johansson! Där har vi nån som jag är övertygad om skulle kunna göra en fantastiskt bra Fanny Price. Hon kan sjunga, hon kan dansa och hon är en väldigt bra komedienne. Hon stal varenda scen hon var med i i Hairspray häromåret. Så sätt upp Funny Girl (i Stockholm, nota bene!) med Birgitta i huvudrollen, och maken hennes, Robert Rydberg - fantastiskt bra, även han, i Spamalot - som Nick Arnstein. Där har ni en uppsättning jag absolut skulle köa för att få se.
Av en slump hittade jag dessutom idag en uppgift på nätet att Funny Girl faktiskt har spelats i Sverige, och det så sent som 1997! Eva Rydberg gjorde rollen på Fredriksdalsteatern. Nu har jag visserligen svårt att tänka mig att fru Rydberg var helt rätt i rollen, 30 år för gammal. Anders Björkmans recension i Expressen gör mig inte mindre misstänksam. Men när jag läst det ramlade ett annat namn in i huvudet på mig - Birgitta Rydberg-Johansson! Där har vi nån som jag är övertygad om skulle kunna göra en fantastiskt bra Fanny Price. Hon kan sjunga, hon kan dansa och hon är en väldigt bra komedienne. Hon stal varenda scen hon var med i i Hairspray häromåret. Så sätt upp Funny Girl (i Stockholm, nota bene!) med Birgitta i huvudrollen, och maken hennes, Robert Rydberg - fantastiskt bra, även han, i Spamalot - som Nick Arnstein. Där har ni en uppsättning jag absolut skulle köa för att få se.
Ljud från förr
Vad jag tycker om Disneys nydubbningar vet nog många vid det här laget - och särskilt illa tycker jag om Anna-Lotta Larssons Snövit. Hon är helt fel i rollen. Tyvärr har ju Disney bestämt sig för att de klassiska rösterna aldrig ska få höras igen, så det enda man får nöja sig med är ett och annat klipp på YouTube. Lyssna här och njut - jag menar bara, har Anna-Lotta Larsson något att sätta emot Tatjana Angelinis tolkning (för övrigt Disneys favorit-Snövit), och Lil Terselius och Helena Brodin blir totalt överkörda av Hjördis Petterson som Drotttningen respektive Häxan (bara det att det krävdes två skådespelare i nydubbningen för att matcha fru Petterson säger väl allt).
söndag 20 november 2011
Det kom en insändare...
Vårt Kungsholmen publicerade en insändare med anledning av vår uppsättning. Visst vill man hellre ha bra recensioner än dåliga, men i ärlighetens namn kan jag inte riktigt ta åt mig av den här. Har man köpt biljett till rockoperan Jesus Christ Superstar tycker jag inte att man kan förvänta sig att få se Förklädd Gud med "någon vacker körsång". Det enda som man kan ta åt sig av är volymen, men det är en fråga om tycke och smak.
Etiketter:
Jesus Christ Superstar
fredag 18 november 2011
Mina möten med Donya
Koreografen och regissören Donya Feuer dog häromveckan. Jag mötte henne två gånger, och mina möten är väl inte av karaktären som kommer med i minnesrunor, så jag berättar här istället.
Det var smärtsamt tydligt från början att hon inte tyckte om mig - fråga mig inte varför. Första mötet var när jag provspelade till Ingmar Bergmans uppsättning av Vintersagan. Jag minns inget av den provspelningen, mer än att jag gick därifrån med en konstig känsla av att ha blivit totalt avsnoppad. Jag blev inte förvånad när jag sedan inte gick vidare till nästa omgång där Bergman skulle välja ut vilka han ville ha av Donyas urval.
Något år senare blev jag tillfrågad om en ny provspelning till en annan Bergmanuppsättning, Misantropen, tror jag. Det var Scenens byrå på Dramaten som valt ut ett antal personer som de tyckte skulle passa. Jag gick glatt dit, och väl där fick jag veta att det var Donya som skulle göra urvalet. Hoppet sjönk, om jag säger så. Vi som var där, ett tiotal, träffades ombytta i en av repsalarna för uppvärmning under Donyas ledning. Efter uppvärmningen satte vi oss i en halvcirkel och Donya skulle prata med var och en. Hon berättar att Bergman till den här uppsättningen ville ha långa killar. Jag var den ende långe killen där!
I en hög framför sig hade Donya våra papper och jag såg att mitt papper låg högst upp. "Bra, vi börjar med mig", hann jag tänka innan Donya lade mitt papper underst i högen. Sedan gick hon igenom oss en efter en och pratade lite med var och en. Alla blev utvalda till att gå vidare till nästa omgång, den ene efter andre trots att de egentligen inte hade vad hon sökte (vilket hon också sa till flera av dem). Sist kom hon till mig, och utan att ställa mig en enda fråga så sa hon "som du förstår kan jag ju inte låta alla gå vidare, så jag måste tyvärr säga adjö till dig här och nu". Snopet fick jag resa mig och lämna replokalen och Dramaten.
Det var de två gånger som jag träffade Donya. Vi gjorde ju intryck på varandra, trots allt...
Det var smärtsamt tydligt från början att hon inte tyckte om mig - fråga mig inte varför. Första mötet var när jag provspelade till Ingmar Bergmans uppsättning av Vintersagan. Jag minns inget av den provspelningen, mer än att jag gick därifrån med en konstig känsla av att ha blivit totalt avsnoppad. Jag blev inte förvånad när jag sedan inte gick vidare till nästa omgång där Bergman skulle välja ut vilka han ville ha av Donyas urval.
Något år senare blev jag tillfrågad om en ny provspelning till en annan Bergmanuppsättning, Misantropen, tror jag. Det var Scenens byrå på Dramaten som valt ut ett antal personer som de tyckte skulle passa. Jag gick glatt dit, och väl där fick jag veta att det var Donya som skulle göra urvalet. Hoppet sjönk, om jag säger så. Vi som var där, ett tiotal, träffades ombytta i en av repsalarna för uppvärmning under Donyas ledning. Efter uppvärmningen satte vi oss i en halvcirkel och Donya skulle prata med var och en. Hon berättar att Bergman till den här uppsättningen ville ha långa killar. Jag var den ende långe killen där!
I en hög framför sig hade Donya våra papper och jag såg att mitt papper låg högst upp. "Bra, vi börjar med mig", hann jag tänka innan Donya lade mitt papper underst i högen. Sedan gick hon igenom oss en efter en och pratade lite med var och en. Alla blev utvalda till att gå vidare till nästa omgång, den ene efter andre trots att de egentligen inte hade vad hon sökte (vilket hon också sa till flera av dem). Sist kom hon till mig, och utan att ställa mig en enda fråga så sa hon "som du förstår kan jag ju inte låta alla gå vidare, så jag måste tyvärr säga adjö till dig här och nu". Snopet fick jag resa mig och lämna replokalen och Dramaten.
Det var de två gånger som jag träffade Donya. Vi gjorde ju intryck på varandra, trots allt...
Etiketter:
teater
Rapport från festivalen
Hej
Minns ni mig? Det var jag som brukade skriva den här bloggen förr i tiden. Det har inte blivit så mycket på sistone, och anledningen hoppas jag att ni vet vid det här laget - det pågår filmfestival i stan och min lediga tid går åt till den. Elva filmer har det blivit hittills, tyvärr inte så många som jag skulle ha velat hinna med. Festivalen har ju hållit på i tio dagar, så det har i genomsnitt blivit lite mer än en film om dagen. Dagarna har varit fyllda med annat också, tyvärr.
Det här har hittills varit ett mellanår för min del. Jag har ännu inte sett filmen som verkligen har drabbat mig. Jag brukar se åtminstone en fullpottare varje år, men hittills har den uteblivit. Visst har jag sett flera bra filmer, men inte den där pärlan. Bäst har varit två dokumentärer - We were here, om aidsepidemin i San Francisco, och Jiro dreams of sushi, om en sushikock i Tokyo, och gårdagens visning av Tinker, tailor, soldier, spy - Alfredsons internationella debut. Riktigt bra, alla tre.
Ska man se det positivt så har jag inte heller sett några rejäla skitfilmer som jag har funderat på att gå ifrån under visningen. Brukar vara nån sån också varje år. Nå, det är tre dagar kvar att hitta båda skit och champagne!
Minns ni mig? Det var jag som brukade skriva den här bloggen förr i tiden. Det har inte blivit så mycket på sistone, och anledningen hoppas jag att ni vet vid det här laget - det pågår filmfestival i stan och min lediga tid går åt till den. Elva filmer har det blivit hittills, tyvärr inte så många som jag skulle ha velat hinna med. Festivalen har ju hållit på i tio dagar, så det har i genomsnitt blivit lite mer än en film om dagen. Dagarna har varit fyllda med annat också, tyvärr.
Det här har hittills varit ett mellanår för min del. Jag har ännu inte sett filmen som verkligen har drabbat mig. Jag brukar se åtminstone en fullpottare varje år, men hittills har den uteblivit. Visst har jag sett flera bra filmer, men inte den där pärlan. Bäst har varit två dokumentärer - We were here, om aidsepidemin i San Francisco, och Jiro dreams of sushi, om en sushikock i Tokyo, och gårdagens visning av Tinker, tailor, soldier, spy - Alfredsons internationella debut. Riktigt bra, alla tre.
Ska man se det positivt så har jag inte heller sett några rejäla skitfilmer som jag har funderat på att gå ifrån under visningen. Brukar vara nån sån också varje år. Nå, det är tre dagar kvar att hitta båda skit och champagne!
Etiketter:
film,
Stockholms filmfestival
måndag 14 november 2011
Spamalot
Det blev ett litet avbräck i filmfestivalen i lördags - vi var på Oscars och kollade på Spamalot. Det gjorde vi rätt i. Det var en vansinnigt rolig uppsättning.
Ska man vara kritisk så kan jag ju säga att som musikal är Spamalot inte mycket att hänga i julgranen. Sångerna är ganska lättglömda, lite trallvänliga för stunden men inget man kommer ihåg när man kommit ut därifrån, utom Always look on the bright side of life och Jag är inte död. Den första är ju redan en klassiker, och den andra kletade sig fast rejält. I övrigt är det bruksmusik som funkar i sammanhanget, men inget man lyssnar på hemma. Sångnumren är till större delen ganska intryckta i handlingen, allt avstannar för att vi ska få ett roligt sång- och dansnummer innan handlingen fortsätter. Men det är bara små radanmärkningar, för det här är så vansinnigt roligt och välgjort!
Handlingen känner nog de flesta till, Kung Arthur (Henrik Dorsin) och hans tjänare/häst Patsy (Kim Sulocki, lysande!) samlar riddare omkring sig för att leta reda på den heliga Graalen. Till hjälp får de damen i sjön (Nina Söderquist). Detta leder till ett antal löst sammanhängande sketcher.
I en sån här musikal är det nästan tvunget att satsa mer på komiker än renodlade musikalskådespelare, och det har man gjort helt rätt i här. Henrik Dorsin, Henrik Hjelt, Adde Malmberg och kanske främst Johan Glans är fantastiskt bra. Sedan har man fyllt på med några bra musikalskådespelare, förutom nyss nämnda gör Robert Rydberg en Dennis/Sir Galahad med fruktansvärd östgötska och sist men inte minst Mattias Linderoth som prins Herbert. Dem har jag missat tidigare, men särskilt Rydberg gjorde stort intryck på mig.
Johan Glans som den fege Sir Robin är helt lysande, om nu nån trodde nåt annat. Glans är mästare på fega och osäkra töntar, och ingen är väl fegare och töntigare än den riddaren. Kim Sulocki måste få ett särskilt omnämnande, jag har inte varit särskilt förtjust i honom tidigare men han blir faktiskt bättre och bättre. I The producers tyckte jag att han var bäst, och även här i en roll som bokstavligt ska stå i skuggorna (det är inte konstigt att kung Arthur sjunger om hur ensam han är utan att märka att han gör det i duett med sin tjänare), men han lyckas ändå synas. Nina Söderquist vet onekligen hur rollen som Damen i sjön ska göras, efter några hundra föreställningar i London. Ändå känns det inte som hon går på rutin och hennes överspel är helt perfekt. Vad roligt det hade varit att få se henne göra rollen som Saraghina i Nine. Hon var med i kampen ända in i slutspurten innan rollen slutligen gick till Fergie. Men vem vet, vi kanske kan hoppas få se Nine på scen i Stockholm snart igen och då med frk Söderquist i rollen? Hoppas kan man ju alltid.
Ska man vara kritisk så kan jag ju säga att som musikal är Spamalot inte mycket att hänga i julgranen. Sångerna är ganska lättglömda, lite trallvänliga för stunden men inget man kommer ihåg när man kommit ut därifrån, utom Always look on the bright side of life och Jag är inte död. Den första är ju redan en klassiker, och den andra kletade sig fast rejält. I övrigt är det bruksmusik som funkar i sammanhanget, men inget man lyssnar på hemma. Sångnumren är till större delen ganska intryckta i handlingen, allt avstannar för att vi ska få ett roligt sång- och dansnummer innan handlingen fortsätter. Men det är bara små radanmärkningar, för det här är så vansinnigt roligt och välgjort!
Handlingen känner nog de flesta till, Kung Arthur (Henrik Dorsin) och hans tjänare/häst Patsy (Kim Sulocki, lysande!) samlar riddare omkring sig för att leta reda på den heliga Graalen. Till hjälp får de damen i sjön (Nina Söderquist). Detta leder till ett antal löst sammanhängande sketcher.
I en sån här musikal är det nästan tvunget att satsa mer på komiker än renodlade musikalskådespelare, och det har man gjort helt rätt i här. Henrik Dorsin, Henrik Hjelt, Adde Malmberg och kanske främst Johan Glans är fantastiskt bra. Sedan har man fyllt på med några bra musikalskådespelare, förutom nyss nämnda gör Robert Rydberg en Dennis/Sir Galahad med fruktansvärd östgötska och sist men inte minst Mattias Linderoth som prins Herbert. Dem har jag missat tidigare, men särskilt Rydberg gjorde stort intryck på mig.
Johan Glans som den fege Sir Robin är helt lysande, om nu nån trodde nåt annat. Glans är mästare på fega och osäkra töntar, och ingen är väl fegare och töntigare än den riddaren. Kim Sulocki måste få ett särskilt omnämnande, jag har inte varit särskilt förtjust i honom tidigare men han blir faktiskt bättre och bättre. I The producers tyckte jag att han var bäst, och även här i en roll som bokstavligt ska stå i skuggorna (det är inte konstigt att kung Arthur sjunger om hur ensam han är utan att märka att han gör det i duett med sin tjänare), men han lyckas ändå synas. Nina Söderquist vet onekligen hur rollen som Damen i sjön ska göras, efter några hundra föreställningar i London. Ändå känns det inte som hon går på rutin och hennes överspel är helt perfekt. Vad roligt det hade varit att få se henne göra rollen som Saraghina i Nine. Hon var med i kampen ända in i slutspurten innan rollen slutligen gick till Fergie. Men vem vet, vi kanske kan hoppas få se Nine på scen i Stockholm snart igen och då med frk Söderquist i rollen? Hoppas kan man ju alltid.
lördag 12 november 2011
Klädinköp på Drottningholmsteatern
Ibland är det trevligt att vara vip-gäst! I morse (i morse? Nej, mitt i natten - klockan var knappt åtta!) åkte vi ut Drottningholmsteatern för att få kika på utförsäljningen som ska gå av stapeln i morgon. Slottet låg i dimma när vi kom dit, ofantligt vackert var det!
Vi var en liten grupp som hade fått komma en dag tidigare, och jag borde inte ha blivit förvånad över att jag träffade Andreas där, är det opera så är han där nånstans! Vi släpptes in och fick gå bärsärkargång, mer eller mindre. Jag tror att vi fick pärlan i samlingen, en svart dramatisk rokokoklänning som vi genast döpte till Lovisa Ulrika. Den väger bly, men vi kände att vi bara måste ha den.
Vi hittade ett antal andra dräkter också som vi lade i vår hög, inte så mycket i min storlek dock. Fast det var ju inte bara till mig vi handlade, och jag har ju redan min svenska dräkt. Till mig själv köpte jag något så glamoröst som två stickade halsdukar för tio kronor styck. Den ena intressant nog från Josef, den första opera jag såg live. Fantastiskt nog var jag villig att gå tillbaks till operan efter den skitföreställningen. Den lever ännu kvar i mitt minne, snart trettiotre år efter att jag såg den...
Etiketter:
Drottningholm,
opera
onsdag 9 november 2011
People Mountain People Sea
Filmfestivalen har dragit igång. Förutom jobb och Spamalot på lördag kommer större delen av min vakna tid gå åt till festivalen. Jag gick ut lugnt idag, bara en film - helt ofrivilligt kan erkännas, hade tiderna passat bättre hade det blivit en film till - Cai Shangjuns People Mountain People Sea. En sämre inledning kunde jag ha fått. Cai Shangjun som tidigare mest har varit verksam som manusförfattare vann med sin andra film som regissör silverlejonet för bästa regi i Venedig i år, synnerligen välförtjänt.
People Mountain People Sea handlar om Lao Tie som får veta att hans bror har blivit rånmördad och mördaren har rymt. Mannen ger sig ut på en lång resa för att få hämnd. Filmen är berättat i ett långsamt tempo med långa tagningar. Fotot är helt magnifikt i bleka färger. Det är inte mycket dialog, Lao Tie är tyst större delen av filmen. När han väl öppnar munnen är det för att han verkligen måste. Musiken lyser även den med sin frånvaro. Vi hör ljudet från landsbygden och gruvan, en avlägsen moped - i övrigt är det tyst. Fyra bugande gnurglor är filmen värd.
People Mountain People Sea handlar om Lao Tie som får veta att hans bror har blivit rånmördad och mördaren har rymt. Mannen ger sig ut på en lång resa för att få hämnd. Filmen är berättat i ett långsamt tempo med långa tagningar. Fotot är helt magnifikt i bleka färger. Det är inte mycket dialog, Lao Tie är tyst större delen av filmen. När han väl öppnar munnen är det för att han verkligen måste. Musiken lyser även den med sin frånvaro. Vi hör ljudet från landsbygden och gruvan, en avlägsen moped - i övrigt är det tyst. Fyra bugande gnurglor är filmen värd.
Etiketter:
film,
recension,
Stockholms filmfestival
Jesus Christ Superstar - Bilderna
Än är jag inte klar med Jesus Christ Superstar! Föreställningen dokumenterades på bästa sätt - fotografen Jim Silverberg var med de sista dagarna och tog bilder från repetitionerna och föreställningarna. Helt fantastiska bilder! Jag brukar inte tycka att jag blir bra på bild, men jag skäms inte för en enda bild här. Jag tycker själv att jag ser ganska ruskig ut på en del bilder. Bilden här ovan har jag helt skamlöst norpat från hans sida, men vill ni se de andra (och det vill ni!) så får ni gå in på hans hemsida.
Etiketter:
Jesus Christ Superstar
Tintin - Enhörningens hemlighet
Jag vet att jag har sagt att jag inte tänker betala för att se 3D-filmer igen, men om man vill se Tintin på bio och på engelska - och det vill jag - är man så illa tvungen att betala för den där extrafinessen. Daniel, Ola, Johan och jag var idag iväg till Sergel för att bese Spielbergs och Jacksons senaste spektakel med 3D-glarrorna på näsan.
Och det började ju så bra! Förtexterna är inget annat än geniala! Riktigt snyggt animerat med blinkningar till i stort sett alla Tintins äventyr. Sedan börjar äventyret, Tintin är på en loppmarknad och får sin karikatyr ritad av en konstnär som är misstänkt lik en viss Hergé. Självklart är då karikatyren den bild av Tintin som vi är vana att se. Kan man sin Tintin känner man igen historien - Tintin hittar ett modellfartyg som han köper. Andra spekulanter dyker upp och är villiga att betala stora summor för fartyget, men Tintin vägrar. Så drar det igång. Inbrott, stöld, mord och så vidare. Jag satt fullkomligt och njöt. Sedan gör historien plötsligt en tvärvändning. Tintin kidnappas och förs ombord på ett fartyg och plötsligt befinner vi oss i Krabban med guldklorna. Det här var jag visserligen förberedd på - skeppet tillhör Kapten Haddock och så presenteras han på ett naturligt sätt för oss.
Från den stunden sjunker filmen, inte till botten som Enhörningen, men den börjar definitivt ta in vatten. Istället för att följa historien i originalberättelsen blir det nu ett standardactionäventyr à la Indiana Jones av det hela - slapstick och megasuperstora actionscener avlöser varandra i ett hejdlöst tempo. Det är hela hus som åker igenom städer, översvämningar, piratskepp som bokstavligt talar flyger över varandra och slagsmål med lyftkranar. I ärlighetens namn funkar såna slagsmål bara i Carl Barks Brevet till tomten. Här blev det direkt fånigt.
Tråkigt nog glömmer herrar Spielberg och Jackson bort att historien bygger på ett riktigt bra manus av Hergé. Här får vi bara första delen - boken Rackham den rödes skatt glöms bort. Dessutom har herr Sackarin här blivit en superskurk med megalomana planer och det visar sig att han är ättling till Rackham den röde, så det utvecklas till en historia om att han vill få hämnd på Kapten Haddock för händelser flera hundra år tidigare.
Vad det gäller animationen kan jag bara hylla animatörerna. Det är så ofantligt snyggt filmat att man knappt tror att det är sant. Man ser fibrerna i kläderna, varenda rynka i Kapten Haddocks ansikte och dammkornen som svävar i luften i det övergivna Moulinsart. Scenövergångerna är fantasifulla och man utnyttjar mediet på ett förtjänstfullt sätt. Stor guldstjärna för det. Däremot störde jag mig otroligt mycket på figurernas huvuden. Alla utom Tintin har överdimensionerade huvuden, vilket gör att de ser ut som om de går runt med jättelika masker på sig, ni vet såna där man ser på nöjesparker typ Disneyworld. Jag associerade till Babar och den gamla damen som gick på teve när jag var liten.
Slutligen får jag ta och hylla rösterna. Jamie Bell som Tintin är ingen Tomas Bolme, men han är ändå väldigt bra som den unge journalisten, Andy Serkis som Haddock, Simon Pegg och Nick Frost som Dupontarna och Daniel Craig i dubbelrollen som herr Sackarin/Rackham den röde är lika bra de. Även i de mindre rollerna är rösterna perfekta.
Ömsom vin och ömsom vatten, alltså. Förtexterna var värda en femma, inledningen på äventyret en fyra, och efter att man övergivit Hergés originalhistoria så kände jag att jag inte kan ge mer än tre halvnöjda gnurglor för det här äventyret. Jag sätter mina förhoppningar till att nästa film rättar till de här felen!
Och det började ju så bra! Förtexterna är inget annat än geniala! Riktigt snyggt animerat med blinkningar till i stort sett alla Tintins äventyr. Sedan börjar äventyret, Tintin är på en loppmarknad och får sin karikatyr ritad av en konstnär som är misstänkt lik en viss Hergé. Självklart är då karikatyren den bild av Tintin som vi är vana att se. Kan man sin Tintin känner man igen historien - Tintin hittar ett modellfartyg som han köper. Andra spekulanter dyker upp och är villiga att betala stora summor för fartyget, men Tintin vägrar. Så drar det igång. Inbrott, stöld, mord och så vidare. Jag satt fullkomligt och njöt. Sedan gör historien plötsligt en tvärvändning. Tintin kidnappas och förs ombord på ett fartyg och plötsligt befinner vi oss i Krabban med guldklorna. Det här var jag visserligen förberedd på - skeppet tillhör Kapten Haddock och så presenteras han på ett naturligt sätt för oss.
Från den stunden sjunker filmen, inte till botten som Enhörningen, men den börjar definitivt ta in vatten. Istället för att följa historien i originalberättelsen blir det nu ett standardactionäventyr à la Indiana Jones av det hela - slapstick och megasuperstora actionscener avlöser varandra i ett hejdlöst tempo. Det är hela hus som åker igenom städer, översvämningar, piratskepp som bokstavligt talar flyger över varandra och slagsmål med lyftkranar. I ärlighetens namn funkar såna slagsmål bara i Carl Barks Brevet till tomten. Här blev det direkt fånigt.
Tråkigt nog glömmer herrar Spielberg och Jackson bort att historien bygger på ett riktigt bra manus av Hergé. Här får vi bara första delen - boken Rackham den rödes skatt glöms bort. Dessutom har herr Sackarin här blivit en superskurk med megalomana planer och det visar sig att han är ättling till Rackham den röde, så det utvecklas till en historia om att han vill få hämnd på Kapten Haddock för händelser flera hundra år tidigare.
Vad det gäller animationen kan jag bara hylla animatörerna. Det är så ofantligt snyggt filmat att man knappt tror att det är sant. Man ser fibrerna i kläderna, varenda rynka i Kapten Haddocks ansikte och dammkornen som svävar i luften i det övergivna Moulinsart. Scenövergångerna är fantasifulla och man utnyttjar mediet på ett förtjänstfullt sätt. Stor guldstjärna för det. Däremot störde jag mig otroligt mycket på figurernas huvuden. Alla utom Tintin har överdimensionerade huvuden, vilket gör att de ser ut som om de går runt med jättelika masker på sig, ni vet såna där man ser på nöjesparker typ Disneyworld. Jag associerade till Babar och den gamla damen som gick på teve när jag var liten.
Slutligen får jag ta och hylla rösterna. Jamie Bell som Tintin är ingen Tomas Bolme, men han är ändå väldigt bra som den unge journalisten, Andy Serkis som Haddock, Simon Pegg och Nick Frost som Dupontarna och Daniel Craig i dubbelrollen som herr Sackarin/Rackham den röde är lika bra de. Även i de mindre rollerna är rösterna perfekta.
Ömsom vin och ömsom vatten, alltså. Förtexterna var värda en femma, inledningen på äventyret en fyra, och efter att man övergivit Hergés originalhistoria så kände jag att jag inte kan ge mer än tre halvnöjda gnurglor för det här äventyret. Jag sätter mina förhoppningar till att nästa film rättar till de här felen!
måndag 7 november 2011
... och tillbaks igen
Höstlovet avslutades för min del traditionsenligt med Nordiskas Vandra med väsen ute på Tyresö slott. I år var det osedvanligt lyckat - tio visningar på två och en halv timme och alla slutsålda. De flesta biljetterna såldes faktiskt väldigt snart efter att kassan öppnats.
Som vanligt blev grupperna ledda runt i parken av guider, bland andra Hagbergskan, och fick uppleva Näcken som spelade i vattnet, älvor som dansade i dimman och så vidare. Nytt för i år var att Kia berättade om vittror. Dessutom kunde de, om de tittade upp mot slottet, se en mörk skugga som stod i ett fönster på andra våningen och betraktade dem. Avslutningen skedde uppe i slottet. Varannan grupp fick komma in i markisens arbetsrum och höra Mikael berätta om gengångare och gastar. Varannan grupp leddes upp en trappa och längst in i en mörk korridor när de svängde runt hörnet såg de den här synen:
Efter första chocken, och det var flera som såg lite bleka ut när de kom in, ledde jag in dem i markisinnans sängkammare och där berättade jag om gastarna och gengångarna.
Eftersom det var så vackert väder bestämde jag mig för att ta Ben ut till Tyresö slott. Det gick faktiskt lite snabbare än jag trott - det tog fyrtiofem minuter från dörr till dörr. Eller port till port kanske man ska säga när man åker till ett slott. Jag ser redan fram emot nästa års Vandra med väsen!
Som vanligt blev grupperna ledda runt i parken av guider, bland andra Hagbergskan, och fick uppleva Näcken som spelade i vattnet, älvor som dansade i dimman och så vidare. Nytt för i år var att Kia berättade om vittror. Dessutom kunde de, om de tittade upp mot slottet, se en mörk skugga som stod i ett fönster på andra våningen och betraktade dem. Avslutningen skedde uppe i slottet. Varannan grupp fick komma in i markisens arbetsrum och höra Mikael berätta om gengångare och gastar. Varannan grupp leddes upp en trappa och längst in i en mörk korridor när de svängde runt hörnet såg de den här synen:
Efter första chocken, och det var flera som såg lite bleka ut när de kom in, ledde jag in dem i markisinnans sängkammare och där berättade jag om gastarna och gengångarna.
Eftersom det var så vackert väder bestämde jag mig för att ta Ben ut till Tyresö slott. Det gick faktiskt lite snabbare än jag trott - det tog fyrtiofem minuter från dörr till dörr. Eller port till port kanske man ska säga när man åker till ett slott. Jag ser redan fram emot nästa års Vandra med väsen!
Etiketter:
Nordiska museet,
Tyresö slott,
visning
Från slott till koja...
Torsdagen blev onekligen en kontrasternas dag för min del. Höstlovsarbete av olika slag. På slottet har vi haft temat Kung för en dag, där vi har kört en något förkortad variant av min skolvisning där vi berättar om en vanlig(?) dag i Gustav III:s liv. Där fick jag tillfälle att använda vår nya nationella dräkt som Pia sytt upp åt visningsavdelningen. Visningarna var väldigt populära med mellan 25 och 30 barn per visning, och då hade vi dessutom tre visningar om dagen.
Efter mina visningar slängde jag mig på Ben och åkte iväg till Nordiska museet. Där skulle vi för andra året i rad köra Natt på Nordiska. Efter att museet stängt för besökare får grupper följa med nattvakten runt och uppleva de mystiska väsen som får liv nattetid. Förra året var det jag som ledde runt grupperna, i år var jag den stränge drängen som berättade om tomten.
Slottet representerades inte bara av mig, Hagbergskan var fina frun som bjöd in till middag och Maria var tiggare. Maria lyckades skrämma många besökare när hon plötsligt blev levande. Välbesökt och populärt. Kul att vara med på såna här saker, måste jag säga.
Efter mina visningar slängde jag mig på Ben och åkte iväg till Nordiska museet. Där skulle vi för andra året i rad köra Natt på Nordiska. Efter att museet stängt för besökare får grupper följa med nattvakten runt och uppleva de mystiska väsen som får liv nattetid. Förra året var det jag som ledde runt grupperna, i år var jag den stränge drängen som berättade om tomten.
Slottet representerades inte bara av mig, Hagbergskan var fina frun som bjöd in till middag och Maria var tiggare. Maria lyckades skrämma många besökare när hon plötsligt blev levande. Välbesökt och populärt. Kul att vara med på såna här saker, måste jag säga.
Etiketter:
Nordiska museet,
slottet,
visning
söndag 6 november 2011
Ännu en födelsedagsfest
Årets upplaga av backanalen på Pipersgatan har gått av stapeln. Jag var uppe till klockan fyra på morgonen och kokade soppa och bakade tårta. Sen upp på morgonen för att städa. Jag vet inte vart dagen tog vägen. Jag hade åtta timmar på mig att rensa upp här hemma, och ändå fick jag stressa och hade inte hunnit duka fram allt innan gästerna började droppa in.
Sopporna som serverades i år var en blandning av en gammal favorit, seljanka, en ny vegetarisk variant, trattkantarellsoppa med dill. Jag är ju ingen stor vegetarianälskare men det måste jag säga - den där soppan blev riktigt lyckad och jag kan nog göra den även om jag inte har nån vegetarian att servera den till!
Det hela avslutades med en holländsk chokladtårta av den riktigt kladdiga varianten, även den lyckad. Om jag får säga det själv!
Roligt att även den närmaste släkten deltog i år! Här i rejäl hattparad!
Sopporna som serverades i år var en blandning av en gammal favorit, seljanka, en ny vegetarisk variant, trattkantarellsoppa med dill. Jag är ju ingen stor vegetarianälskare men det måste jag säga - den där soppan blev riktigt lyckad och jag kan nog göra den även om jag inte har nån vegetarian att servera den till!
Det hela avslutades med en holländsk chokladtårta av den riktigt kladdiga varianten, även den lyckad. Om jag får säga det själv!
Roligt att även den närmaste släkten deltog i år! Här i rejäl hattparad!
Etiketter:
bakning,
mat och dryck
onsdag 2 november 2011
Bossypants
För dem som inte vet vem Tina Fey är kanske det räcker om man säger att det är hon som ligger bakom 30 Rock? Eller kanske hon som gör såna vansinnigt roliga parodier på Sarah Palin.
Hon har i alla fall släppt en självbiografi, Bossypants - memoarer är helt fel ord för den här boken - där hon berättar episoder ur sitt liv, från den tidiga barndomen fram till succén med 30 Rock. Och det är så vansinnigt roligt hela tiden. Jag är inte förvånad, med tanke på vilka briljanta manus hon har gjort till sin serie. Det är ganska korta kapitel som alla handlar om en specifik episod. Det längsta kapitlet är också det hysteriskt roligt, när hon beskriver hur hon samtidigt försöker ordna ett födelsedagskalas med Peter Pan-tema till sin dotter, få Oprah Winfrey att göra ett inhopp i 30 Rock och göra sin första sketch som Sarah Palin i Saturday night live. Det är många gånger under tiden som jag läser som jag skrattar högt. Tina Fey har en enorm humor och dessutom en befriande självdistans, hon driver friskt med sig själv och sina tillkortakommanden. Vill man bli riktigt glad så rekommenderar jag en dos Bossypants innan sänggående.
Hon har i alla fall släppt en självbiografi, Bossypants - memoarer är helt fel ord för den här boken - där hon berättar episoder ur sitt liv, från den tidiga barndomen fram till succén med 30 Rock. Och det är så vansinnigt roligt hela tiden. Jag är inte förvånad, med tanke på vilka briljanta manus hon har gjort till sin serie. Det är ganska korta kapitel som alla handlar om en specifik episod. Det längsta kapitlet är också det hysteriskt roligt, när hon beskriver hur hon samtidigt försöker ordna ett födelsedagskalas med Peter Pan-tema till sin dotter, få Oprah Winfrey att göra ett inhopp i 30 Rock och göra sin första sketch som Sarah Palin i Saturday night live. Det är många gånger under tiden som jag läser som jag skrattar högt. Tina Fey har en enorm humor och dessutom en befriande självdistans, hon driver friskt med sig själv och sina tillkortakommanden. Vill man bli riktigt glad så rekommenderar jag en dos Bossypants innan sänggående.
Etiketter:
litteratur,
recension,
teve
Lugn födelsedag
Om det ändå vore så att jag hade firat så mycket igår att det fanns en anledning till varför jag är så slut idag. Men så är inte fallet. Födelsedagen var synnerligen städad.
Bjöd på toscakaka till morgonmötet i pentryt - det var länge sen jag gjorde en toscakaka insåg jag och slängde ihop en - sedan tillbringades dagen i Gustav III:s nationella dräkt tillsammans med höstlovslediga barn. Mamma kom förbi med ett par bullkransar så jag kunde dessutom bjuda på eftermiddagsfika efter jobbet. Mycket uppskattat.
Kvällen var lika lugn den, spaghetti och köttfärssås och tevetittande. Top Model stod på programmet. På väg hem passade jag dessutom på att köpa ett par dvd-filmer - Pasolini-boxen och teveversionen av The trip. The trip har jag inte ens sett långfilmsversionen av så det är rena grisen i säcken. Jag återkommer med utlåtande när jag väl sett den.
Kvällen avslutades med att jag gick till sängs och läste ett par kapitel i Bronsåldersmordet. Visst lever jag ett glamoröst liv!
Bjöd på toscakaka till morgonmötet i pentryt - det var länge sen jag gjorde en toscakaka insåg jag och slängde ihop en - sedan tillbringades dagen i Gustav III:s nationella dräkt tillsammans med höstlovslediga barn. Mamma kom förbi med ett par bullkransar så jag kunde dessutom bjuda på eftermiddagsfika efter jobbet. Mycket uppskattat.
Kvällen var lika lugn den, spaghetti och köttfärssås och tevetittande. Top Model stod på programmet. På väg hem passade jag dessutom på att köpa ett par dvd-filmer - Pasolini-boxen och teveversionen av The trip. The trip har jag inte ens sett långfilmsversionen av så det är rena grisen i säcken. Jag återkommer med utlåtande när jag väl sett den.
Kvällen avslutades med att jag gick till sängs och läste ett par kapitel i Bronsåldersmordet. Visst lever jag ett glamoröst liv!
Etiketter:
allmänt babbel,
bakning,
film,
litteratur,
slottet,
teve,
visning
Sickan Carlsson är död
Sverige har blivit lite mindre glittrande glad - Sickan Carlsson avled idag klockan 1115. Jag minns inte första gången jag såg henne, precis som Annalisa Ericson har hon alltid funnits där. Det har alltid varit trevligt att se hennes filmer, även om inte filmerna alltid har varit de bästa. Men Sickan hade stjärnglans som fick mig att vilja se vidare.
Extra roligt var det att se de filmer där hon hade motspelare som stod på hennes nivå - filmerna med Åke Söderblom, Löjtnantshjärtan, O en sån natt, Jungfrun på Jungfrusund (det stör mig att jag inte har sett Blixt och dunder - dessa två giganter i en film baserad på en Wodehouseroman är nåt för mig) eller Gunnar Björnstrand, Pappa sökes, Himmel och pannkaka, Lustgården. Förvånansvärt nog gjorde Sickan och Annlisa bara en film ihop under sin storhetstid - Kronans glada gossar. Mina favoritfilmer måste nog ändå sägas vara femtiotalsfilmerna hon gjorde tillsammans med Hasse Ekman - Med glorian på sned och framför allt Sjunde himlen. Den sistnämnda är en rejäl klassiker som jag gärna ser om och om igen.
Vila i frid, Sickan och tack för alla glada stunder.
Extra roligt var det att se de filmer där hon hade motspelare som stod på hennes nivå - filmerna med Åke Söderblom, Löjtnantshjärtan, O en sån natt, Jungfrun på Jungfrusund (det stör mig att jag inte har sett Blixt och dunder - dessa två giganter i en film baserad på en Wodehouseroman är nåt för mig) eller Gunnar Björnstrand, Pappa sökes, Himmel och pannkaka, Lustgården. Förvånansvärt nog gjorde Sickan och Annlisa bara en film ihop under sin storhetstid - Kronans glada gossar. Mina favoritfilmer måste nog ändå sägas vara femtiotalsfilmerna hon gjorde tillsammans med Hasse Ekman - Med glorian på sned och framför allt Sjunde himlen. Den sistnämnda är en rejäl klassiker som jag gärna ser om och om igen.
Vila i frid, Sickan och tack för alla glada stunder.
Etiketter:
film,
skådespelare
tisdag 1 november 2011
Det ska va' gamla prylar!
Fick hem mitt antika fotoalbum igår. Jag hade bara sett det på bild när jag lade bud på det, och jag blev faktiskt riktigt glad. Det är så snyggt! Nu måste jag börja rota i hela släktens fotosamlingar för att se om det finns fler kabinettsfotografier som ligger och skräpar. Jag har många rutor att fylla i albumet, och de fotografier jag har räckte bara till några få sidor.
För att göra dagen än bättre så hittade jag samtidigt en halmhatt, precis en sådan som jag har gått och letat efter. Dessutom var den i min storlek. Kan det bli bättre?!
För att göra dagen än bättre så hittade jag samtidigt en halmhatt, precis en sådan som jag har gått och letat efter. Dessutom var den i min storlek. Kan det bli bättre?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)