Officiell avslutning

 

Sommarsäsongen är inte slut förrän vi har haft avslutningsmiddag. I år blev den dessutom osedvanligt lyckad. Dessutom hamnade jag mitt bland mina favoritmänniskor under middagen, så jag har absolut inget att klaga på.

Ben är frisk igen

Efter ett kort besök hos farbror Vespadoktorn är Ben som ny igen. Och ni vet ju hur patienter är när de släpps ut ur gipset, de vill hoppa och studsa. Ben hade enorm sprutt idag och körde snabbare än på väldigt länge. Som jag har väntat!

69 Simpsonlåtar på 60 minuter

Alltså, det här är ju bara så bra! Jag fattar inte att ingen har kommit på att göra det här förr - fyra tevenördar har satt ihop en show där de framför Simpsonslåtar i ett hejdundrande tempo. Jag skulle absolut betala en biljett för att få se det här! Men tyvärr är det bara i New York, så jag får väl fantisera om det eller nåt...

Ny låt med Tom Waits

Tom Waits har släppt en ny singel så sent som idag - Back in the crowd och jag måste säga att jag är jätteförtjust i den. Jag försvarar Tom Waits för alla hans experiment, men hans ballader är oslagbara, och den här är riktigt bra!

I huvudet på en utmattad museilärare

Å så skönt med vintersäsong och ett lite lägre tempo. Idag hade jag till exempel bara... fyra visningar?! Lika många som en normal sommardag! Det var flera bokade visningar, så det var bara att kavla upp ärmarna och börja visa. Mot slutet av dagen var jag i ärlighetens namn ganska mosig i huvudet och jag kom på mig själv med att jag på den engelska visningen talade om för besökarna att Gustav II Adolf dog i Trettioåriga kriget i kampen mot kommunisterna. Jag kom på mig själv ungefär en sekund senare och kunde rätta mig, men i alla fall...

I väntan på operation

Äntligen har VespaService fått in bakdäcket till Ben. På torsdag lämnar jag in honom och får tillbaka honom samma dag i fullt funktionellt skick.

Enda minuset får VespaService för att de inte ringt och meddelat att däcket har kommit in, som de lovade. Jag fick veta det för att jag helt enkelt gick in och frågade när jag ändå hade vägarna förbi.

Kvällstidningarnas devalvering av ordens betydelse

Att jag länge har stört mig på hur kvällstidningarna tycker om att skriva att folk "hånas" och "kränks" när man skämtar om dem, gärna i humorprogram, kanske inte är någon hemlighet. Nu har Aftonbladet tagit ännu ett steg i devalveringen av orden. I England går man på "donk"-fester och dansar i underkläderna till techno - en utveckling av ravekulturen. Detta beskrivs av Aftonbladet som "makabert". Jag tror inte att folk som har varit med om terrordåd eller krigssituationer håller med om den beskrivningen.

Höstens första lekstugepass

Det var ett tag sen sist, men idag var det dags att dra på sig bonnkläderna igen och förvandlas till far i stugan. Det var roligt att vara tillbaks på Nordiska. Dagen började dessutom perfekt, inte för många barn och alla var glada. Favoriten blev fyraårige Otto. Han var helt fascinerad av näcken och ville veta allt om honom. Sedan delade han glatt med sig av sina kunskaper med övriga i lekstugan. Då kunde han med stor inlevelse berätta att näcken nafsar en i tårna, men om man har järn och visar det för näcken "så blir han alldeles stel på något sätt och så kan han inte spela fiol längre". Ett riktigt charmtroll!

Skräck- och skönhetsupplevelse

På väg hem från Nordiska gick jag in på Zara för att kolla på ett paraply jag hade sett på nätet. Det kanske jag inte borde ha gjort. Det var hemskt! Knökfullt med människor som trängdes på ett ganska otrevligt sätt - det kan jag väl i ärlighetens namn inte bli för upprörd över när det var en vacker lördagseftermiddag. Självklart är folk ute och shoppar då. Lägg till det musik på alldeles för hög volym. Om jag inte hade haft ett specifikt ärende där hade jag vänt i dörren.

Nu gjorde jag inte det, utan trängde mig in. Jag stannade inte särskilt länge, högst fem minuter, och paraplyet var nog inte riktigt vad jag ville ha. Däremot hittade jag en rock som var riktigt snygg. Jag behöver en ny höst-/vinterrock och jag är så trött på alla svarta kläder man ska ha vintertid. Vi behöver färg för att lysa upp den mörka årstiden, och här var de! Nu ska jag bara bestämma mig för om jag vill ha den röda eller rostbruna. Det lutar nog åt den senare, men rött är också snyggt!

Så kom hösten till slut

Sista dagen på sommarsäsongen för min del. Visserligen håller slottet hösten stången ända till söndag, men eftersom det är min lediga helg tog jag farväl av sommaren idag. Det gjorde jag genom att vakta i Antikmuseet, där jag dessutom fick ta hand om den svenska guidade visningen. Tyvärr blev den inställd, då inga svenskar var i museet när visningen skulle gå av stapeln. Som tur är kom det en mycket intresserad engelsman mot slutet av dagen och ville veta ungefär allt om museet. Vi hade ett långt trevligt samtal.

Höstens ankomst firas med en av de allra bästa och vackraste sångerna som någonsin skrivits på det svenska språket - Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa.

Ett stort steg framåt marsch!

Äntligen är den idiotiska regeln Don't ask, don't tell borta från det amerikanska försvaret. Regeln var inte fullt så enkel och oskyldig man kan tro. Det handlade inte om att man inte bara skulle undvika att prata om det så var det bra. Om det kom fram att man faktiskt var homosexuell så kunde man få sparken ur armén, och att ange en samkönad partner som närmsta anhörig gick absolut inte för sig. Partnern var alltså den sista som skulle få veta om det hände en något, och något efterlevandeskydd eller så var det absolut inte tal om.

Om man nu tillåter att folk dödar i statens namn så borde ju dessa personer också få älska, oavsett kön. Så enkelt är det, och av den anledningen hurrar jag för beslutet. För att högtidlighålla det tar vi den i sammanhanget passande låten Secret love med Doris Day ur musikalen Calamity Jane. "Once I had a secret love, but now my love's not secret anymore"

Konstig släkting eller släkting i konst

Här sitter man och bläddrar förstrött i dagens DN och plötsligt när jag vänder blad hittar jag ett foto på ett porträtt föreställande kusin Erland. Det tog ett par sekunder innan jag förstod vad det porträttet gjorde där, men det visade sig vara ett reportage om hans far konstsamlaren. Kul att se det porträttet, jag hade inte gjort det förut. Ni får själva gissa vilket porträtt det är!

Den nakna mannen

En finsk dokumentär om män som badar bastu och pratar känslor - låter inte det spännande? Jag tycker faktiskt det, och jag tyckte det redan när filmen Den nakna mannen hade biopremiär. Tyvärr hann jag inte se den då - den gick väl i ungefär tio minuter innan den togs bort från repertoaren.

Nu har jag fått en andra chans, SVT:s dokumentärserie Dox visade filmen nu i veckan, och vilken fantastisk film var det inte! Upplägget är mycket enkelt, vi får följa med ett antal män in i bastun och höra när de berättar episoder ur sina liv. Det är allt från jultomtar som pratar om sina arbetsförhållanden till pappor som förlorat sina barn. Mellan episoderna får vi fantastiskt vackra naturbilder från Finlands stads- och landsbygd från årets alla skiften. Den nakna mannen berörde mig på många nivåer, från rysningar av vällust inför de vackra bilderna till tårarna som rann utmed kinderna vid de gripande berättelserna. Regissörerna Joonas Berghäll och Mika Hotakainen har lyckats fantastiskt bra. Filmen går att se i ett par veckor till på SVT Play. Om ni inte redan har gjort det så råder jag er till att göra det.

Självklart är filmen värd fyra väldigt starka och svettiga gnurglor!

 

Emmygalan

För första gången har jag följt Emmygalan, som den kulturprisnörd jag är, fast inte i direktsändning. Vi har fortfarande sommartid på slottet, så jag skulle upp och jobba på morgonen. Jag blev tvungen att spela in hela galan och se den efter jobbet. Det var inte lika jobbigt som när jag inte har möjlighet att se Oscarsgalan. Då är det omöjligt att undgå att se i alla medier vilka filmer som vunnit. Nu var det faktiskt bara två priser som jag råkade få se. Och det är ju spänningen i att se galan och inte veta vem som ska få priserna man vill ha. Fördelen med att spela in galan var ju dessutom att jag kunde redigera bort en timmes reklamavbrott (vilket Don Draper inte skulle ha uppskattat!).


Galan i sig var inte någon unik upplevelse, har man sett en hollywoodgala vet man hur de fungerar. Men om man uppskattar det - vilket jag gör - så var det en trevlig gala. Jane Lynch (Sue Sylvester i Glee) var en bra värd. Inte Ricky Gervais på Golden Globe-bra, men hon skötte sig utmärkt. Rolig där hon borde vara det. Öppningsnumret var en rolig drift med tevemediet, där alla serier bor i samma hus.



Något som passade mig utmärkt var att den tevesända galan koncentrerade sig på de stora priserna, medan de tekniska priserna som i ärlighetens namn mest de närmast sörjande bryr sig om presenterades på en annan gala för några dagar sedan. Här var det högt tempo och inga direkta ställen då man ville snabbspola.

Vad det gällde priserna kändes det som att det var framför allt tre serier som dominerade. I komediklassen tog Modern Family storslam. Jane Lynch refererade till och med till detta då hon efter en av reklampauserna när serien fått sitt femte pris välkomnade publiken tillbaks till Modern Family-galan. Modern Family vann bästa kvinnliga (Julie Bowen) och manliga (Ty Burrell) biroll (hela ensemblen var nominerade i den klassen, vilket på sätt och vis är logiskt eftersom den är en ensembleserie utan någon uttalad huvudroll), bästa komediserie, bästa manus och bästa regi. Ty Burrell var helt klart min favorit av alla nominerade i den klassen. Han är så vansinnigt bra som den puckade Phil.

Övriga två priser i komediklassen, bästa manliga och kvinnliga huvudroll, kan jag inte uttala mig om. Melissa McCarthy (suverän i Bridesmaids) vann för Mike & Molly, och den har jag inte sett. Jim Parsons vann för Big bang theory, och den har jag försökt se några gånger och den är helt enkelt inte min serie. Fast han vann ju Golden Globe för samma roll, så nåt gör han tydligen rätt.

Bästa miniserie blev Downton Abbey - också ett självskrivet pris. Dessutom vann de för bästa kvinnliga biroll (Maggie Smith), bästa regi och bästa manus. Tidigare i veckan tilldelades de även priserna för bästa foto och bästa kostym.

Även Mildred Pierce kammade hem en radda priser - bästa kvinnliga huvudroll (Kate Winslet), bästa manliga biroll (Guy Pearce) och tidigare i veckan bästa rollbesättning, bästa scenografi och bästa musik.

Bästa manliga huvudroll gick till Barry Pepper (rysligt bra i True Grit i vintras) för The Kennedys.

I kategorin dramaserie spreds priserna lite mer jämnt. Bästa serie blev Mad Men, bästa kvinnliga huvudroll gick till Julianna Margulies för The good wife (inte sett), bästa manliga dito blev Kyle Chandler i Friday Night Lights (inte sett), bästa manliga biroll blev den alltid lika suveräne Peter Dinklage (kanske mest känd för The station agent) i Game of Thrones och bästa kvinnliga biroll blev Margo Martindale i Justified (inte ens hört talas om, i ärlighetens namn).

Bästa underhållningsprogram blev inte helt förvånande Daily Show med Jon Stewart. Den har varit nominerad varje år sedan 2001 och har vunnit varenda gång utom 2002. Detta skämtades det friskt om bland prisutdelarna. De vann dessutom bästa manus.

Bästa realityprogram blev min absoluta favorit The amazing race. Även det en serie som vinner varenda år. Amazing race har varit med i loppet sedan 2003 och det är bara förra året som de inte har vunnit (då var det Top Chef som knep statyetten). Men bästa programledare gick Phil Keogan förbi den här gången. Jeff Probst för Survivor knep den.

Trevlig gala, många priser som hamnade rätt och inte så utdraget som Oscarsgalan. En trevlig kväll, helt enkelt!

Kända vampyrer

Aftonbladet skriver idag om att en antikhandlare hävdar att han har hittat ett 140-årigt foto föreställande Nicholas Cage och att detta skulle betyda att Cage är vampyr. Visst, det är ju den logiska förklaringen!

Dessutom är inte Cage den ende kände vampyren, vi har åtminstone en i Sverige också! För några år sedan satt jag på Nättidningen Rötter och tittade på gamla porträtt. Där fanns en bild som föreställde Stefan Holm, det var bara det att bilden var från början av seklet. Alltså är även Stefan Holm vampyr! Fast han har inte varit smart nog att flytta från Forshaga när han bytte identitet. Nu har han bott där i åtminstone hundra år. Hur länge ska han få bo kvar innan man gör processen kort med den vandöde höjdhopparen?!

Längtan till enklare dagar

Nu börjar det kännas att det är slutet på sommarsäsongen, och då menar jag inte för att besöksantalet har börjat gå ner utan helt enkelt för att jag, och många av mina kollegor med mig, är slitna. Somrarna är roliga men intensiva och nu börjar det ta ut sin rätt. Jag orkar ingenting och jag hinner ingenting. Mitt senaste blogginlägg var i torsdags. Efter det har det varken funnits tid eller ork till dylika aktiviteter. Jag kommer hem på kvällarna och stupar i soffan utan att klara av att göra nånting vettigt. Jag har fått boka om mina teaterbiljetter flera gånger för att jag inte har hunnit gå och hämta ut dem innan de avbokas.

Fast nu är det bara en vecka kvar innan vintersäsongen startar. Då kommer visserligen en annan stress - hur ska jag tjäna tillräckligt med pengar? Det är dock ett problem jag tänker vänta med till dess. Nu ska jag bara gå och sova.

Besök på Landstingshuset

Årets sista sommarseminarium är härmed avklarat. Vi var en liten tapper skara som samlades utanför Landstingshuset på Kungsholmen för att få lära oss lite mer om framför allt Carl Christoffer Gjörwells garnisonssjukhus, men även lite om hur landstinget fungerar.

Bibliotekarien Maria Hjorth berätttade engagerat om både historia och samtid. Tydligen är det inte så vanligt med besökande grupper som specifikt vill veta mer om husets historia, och så mycket information finns tydligen inte heller nedskrivet. Trots det lyckades hon engagera oss i nästan två timmar och vi fick lära oss en hel del nytt (Gärdets tunnelbanestation har fler resenärer per dygn än Göteborgs centralstation bland annat).

Ja, jag vet att flaggan är fel, men jag kunde bara inte släppa igenom en bild på Gjörwells vackra byggnad med en flagga med den hiskeligt fula landstingsloggan. Självklart är det sillsallaten som ska vaja ovanför Karl XIV Johans militärsjukhus!

Ny - nåja - Ture Sventon-bok

Samlandet av Ture Sventon-böckerna går inte riktigt lika raskt fram som insamlandet av Agaton Sax-böckerna. Folk verkar hålla hårdare i Ture än Agaton. Men igår fick jag hem senaste fyndet - Ture Sventon i Stockholm, där mästerdetektiven kämpar mot den fruktade Stora nysilverligan. Det ska bli spännande att se hur det går! Och hur kan man inte vilja läsa en bok där hjälten på omslaget står på Lejonbacken!

Malmö kniper (än en gång) succémusikal?

Det har jag sagt gång efter annan, Malmö vågar sätta upp ny musikal, i Stockholm får vi mest bara säkra kort och uppsättningar som visat sig gå bra i andra delar av landet (läs: Malmö). Nu kommer äntligen Spamalot hit efter två säsonger i Malmö. I Malmö sätter man istället upp Legally Blonde, som hade Broadwaypremiär 2007 och dessutom vann Laurence Olivier Award så sent som i år för bästa musikal i London.

Men inte nöjer man sig med det! Enligt SvD håller Nöjesteatern i Malmö dessutom på att försöka få rättigheterna till Book of Mormon, årets största hit på Broadway och - vilket jag också skrivit om tidigare - tog storlam i musikalkategorierna i årets Tony Awards. Varför blir jag inte förvånad över att inte Stockholmsproducenterna redan har skaffat rättigheterna?! Det enda som skulle förvåna mig mindre vore väl om man inte valde Kim Sulocki till huvudrollen (och nej, det är inte ett val jag skulle ha gjort).

Funny Girl återvänder

Lea Michele brukar ständigt sjunga någon Barbralåt i Glee, gärna något ur Funny Girl. Hon gör det alltid väldigt bra - även om jag stör mig på autotunen - och dessutom är hon en duktig komedienne. Flera gånger jag har tyckt att det borde vara dags för en nyuppsättning av Funny Girl på Broadway - den har faktiskt inte spelats sedan Barbra Streisand gjorde rollen på sextiotalet - och självklart med Lea Michele i huvudrollen.

Nu ser jag att Funny Girl faktiskt planeras att sättas upp igen nästa år. Genast började jag då leta efter fakta om vem som ska spela Fanny Brice, för det måste ju vara Lea! Döm om min förvåning när det istället är Lauren Ambrose som ska göra rollen. Hon är väl mest känd som lillasystern i Six feet under och i ärlighetens namn inte så mycket mer. På Broadway har hon gjort två uppsättningar, Exit the king och Awake and sing! Jag har kollat upp hennes sångförmåga på YouTube, och visst kan hon sjunga helt okej, men jag tycker nog ändå inte att hon känns rätt för den här rollen. Trots det, hon kan överraska!

Rollen som Fannys pojkvän Nick Arnsten, i filmen spelad av Omar Sharif, kommer här att spelas av Bobby Cannavale, hos oss mest känd som Wills pojkvän i sista säsongen av Will & Grace och kioskägaren Joe i The Station Agent. Inte heller han har spelat musikal förut, men han har gjort två uppsättningar på Broadway och blivit nominerad till en Tony för båda rollerna. För sin senaste roll i The motherfucker with the hat vann han dessutom en Drama Desk Award för bästa manliga huvudroll. Också han ett oväntat val, men här känner jag mig ändå lite lugnare. Jag väntar med spänning på vad som kommer att ske.

Vi avslutar väl med Don't rain on my parade ur filmversionen. Vi får väl se vad Lauren kan göra av den här. Håll till godo.

Gud på sin lediga dag

Erkänn att ni undrat vad Gud har för sig när han tar ledigt (vilket han verkat ha gjort de senaste tvåtusen åren, men det är en annan historia). Ja, varför inte lite sånt här:

Möte med Maria Magdalena

Efter att ha intensivrepat med prästerna de senaste veckan gick vi idag över till att repetera med Maria Magdalena och Petrus. Det var riktigt roligt, särskilt när man kommer på nya lösningar som man inte tänkt på förut. Sabina, vår Maria Magdalena, frågade om riktningen för en replik och vad hon menade med den. Det ledde till en scenlösning som var så snygg att jag faktiskt fick lite gåshud av den.

Fortfarande full av tillförsikt.

Bakom kulisserna på kungamiddagen

I torsdags var det som jag redan skrivit representationsmiddag på slottet och då passade Hovets pressavdelning på att göra ett bakom kulisserna-reportage om oss som jobbar. Då måste man ju självklart prata även med kammarvaktmästaren. Hela reportaget kan man se på Hovets hemsida.

För tio år sedan

Skattkammaren hade just stängt för dagen och vi höll på att göra oss i ordning. Tony var och bytte om, så jag satt och lyssnade på radion medan jag väntade. Nyheterna rapporterade att ett plan hade kraschat in i en av tvillingskraporna, men mer än så sa man egentligen inte. Usch, tänkte jag. Stackars pilot, undrar om det var några passagerare ombord eller om han var ensam. För att det kunde vara något annat än ett enmotorigt privatplan kunde jag inte tro. Det jag såg framför mig var hur det lilla planet kommit ur kurs och kraschat mot tornet, och rasat till marken utan att tornet fått en skråma. När Tony kom var klar och jag skulle byta om nämnde jag det i förbigående för honom. Vi avslutade det vi skulle och så gick vi hem, jag tänkte inte mer på planet.

När jag kom hem pysslade jag med ditt och datt med radion på i bakgrunden. Så kom nästa nyhetssändning och de berättade att två plan kraschat in i tornen. Jag blev alldeles kall, för det här kan inte vara en slump. Jag slängde mig på datorn och ut på nätet för att se vad som hänt. Resten av kvällen satt jag klistrad vid nyhetsprogrammen för att fatta det ofattbara.

Blind höna hittar också ett korn

Angående polisanmälan som gjorts mot SD-politikern Erik Almqvist när han var ute på krogen häromsistens (jag vet inte vad som hände, så den biten tänker jag inte diskutera) så har han stort stöd bland sina vänner på Facebook. En av dem kommenterar det hela med:

man borde väl ändå kunna få röra sig fritt i det land man ändå befolkar utan att behöva vara rädd för att utsättas för våld eller hot av mindre begåvade individer.

Är inte det något som fler inom SD borde tänka på?

Månadens bokinköp

Lite böcker måste man unna sig emellanåt. När jag ser på önskelistan jag har på Bokus inser jag att det är väldigt mycket seriealbum av alla slag, fast några romaner finns det plats för också.

Den här gången blev det en en självbiografi av Tina Fey (30 Rock), ett seriealbum och en samling med skämtteckningar av Charles Addams (ni vet, Familjen Addams skapare). Tyvärr måste jag skicka tillbaks Bossy Pants, inte för att jag inte vill ha den utan för att jag köpt fel version. Inte vill jag ha en bok med så grova ord! Nej, alldeles normal storlek på bokstäverna vill jag ha. Det stod inte i beskrivningen att det var Large Print-utgåvan jag köpte. Så tillbaks med den så ska jag beställa den vanliga.

Jag har hunnit läsa Storybook love, och det måste jag säga - det är en serie som fortsätter att växa. Jag har de två tidigare delarna och jag blir bara med förtjust i serien för varje del jag läser.

Kammarvaktmästare slagen blodig!

Representationsmiddag, och som vanligt urtrevligt, även för oss bakom kulisserna. Inga skandaler inträffade (och även om det hade gjort det så hade jag såklart inte berättat det i alla fall!). Kvällen flöt på i sakta mak. Mot slutet av kvällen lyckades jag med stor kraft så ner en cognacskupa i stengolvet, men ibland är Gud med en. Den landade stående och inte så mycket som en skärva lossnade.

Fast det där fick jag igen mot slutet av kvällen istället. Efter att alla gäster gått och jag gick min släckningsrunda och klev över ett av repen för att trycka på en av lampknapparna fastnade jag med foten i repet och föll huvudstupa rakt fram. Jag slängde upp händerna för att ta emot mig och lyckades slå högerhanden rakt i en hörnpanel. Oroa er inte, inga skador kom på panelen! Däremot slog jag upp handen så att blodet rann. Jämrans, så ont det gjorde. Omplåstring och sedan kunde jag knappt röra på handen. Vaknade stup i kvarten under natten av att jag hade rört på handen på något sätt.

Det är ju som man brukar säga - inget kalas utan kras. Synd bara att det var min hand som krasade.

Förklaring och ursäkt

Inte så mycket bloggande den här veckan, som ni kanske har märkt. Mitt danskort har varit välfyllt! I tisdags kväll repeterade jag Jesus Christ Superstar, i onsdags visade jag Hagapaviljongen för fru Anns damsällskap, i torsdags var det representationsmiddag på slottet och igår ledde jag jympa (med krossad han - mer om det senare). Jag har varit helt överhopad och min energinivå var nere på det röda. Tur att det här är min lediga helg - jag vaknade nyss efter att ha sovit som en stock i tolv timmar. Ska väl ta och äta frukost strax, klockan är ju bara halv ett, trots allt!

Skräcken i matvaruhandeln

Ni vet hur det är i zombiefilmer - hjälten (eller hjältinnan, nu ska vi inte vara fördomsfulla) går runt och undrar vad det är som har hänt medan han har legat i koma. Så får han syn på en person som bara står där. Han ropar och personen vänder sig om och börjar sakta hasa fram mot hjälten. Vi vet, men han vet inte, att att det här är en zombie förrän den är så nära att den kan slänga sig fram. Ni vet den zombien - hon var på Daglivs idag!

Hon stod i en av köerna, men hon visade inga livstecken över huvud taget. Jag sa ursäkta till henne ett par gånger för att jag skulle kunna komma fram. Hon varken visade att hon hade hört mig eller gjorde någon ansats till att flytta sig. Eftersom personen som stod bakom henne i kön flyttade sig kunde jag ändå komma fram och så gick jag till kön som var längre ner i affären. När jag ställt mig där vänder jag mig av någon anledning mot den där första kön. Zombietanten har då lämnat sin plats i kön och har långsamt, långsamt börjat hasa mot mig. Hennes blick var halvsluten och heldöd. Det var faktiskt läskigt att se, och till skillnad från zombiefilmerna räknade jag med att hon skulle överfalla mig när hon kom fram. Nu gjorde hon inte det, utan ställde sig bara bakom mig i kön och återigen slutade hon visa tecken på liv. Efter en stund hasade hon iväg till kön bredvid mig och ställde sig där. Vi blev klara med våra inköp samtidigt och så hasade hon iväg efter mig mot utgången. Jag kan erkänna att jag faktiskt gick lite snabbare än jag brukar då!

Ständigt dessa mammor med sin framförhållning!

Nån gång runt midsommar börjar mamma fråga 1. när jag ska ha årets födelsedagsfest (som brukar infalla i november) och 2. var jag ska fira jul och nyår. Det verkar vara någon sorts mammagrej, för det kan väl inte vara så att Helga Handfaste är baserad på min mamma?!

Lycklig ägare till filmklassiker

Sedan jag såg Potiche - en fransk lyxhustru har jag gått och tänkt på Kaktusblomman (det är ju samma författare som gjort de båda komedierna). Det var länge sen jag såg den senare, men jag minns att jag tyckte att den var rolig. Ingrid Bergman och Walter Matthau har huvudrollerna. Och Goldie Hawn blev ju faktiskt oscarsbelönad för bästa kvinnliga biroll. Allt bra skäl att återuppleva en film, eller hur? Jag hittade filmen för femtio kronor på nätet, så jag beställde den och idag kom den. Nu ska här upplevas nostalgi.

Jag får inte göra mig vacker den här gången heller

Med höstens första representationsmiddag i faggorna tänkte jag att det kunde vara lite trevligt att köpa nånting snyggt till fracken. På Solnas auktionshus hittade jag de här skjortknapparna i 18 karats guld. De är hur snygga som helst och jag ville verkligen ha dem. Jag lade ett högsta bud, men blev snart överbjuden. Nytt bud som var över smärtgränsen för tre skjortknappar egentligen. Men jag ville verkligen ha dem! Tyvärr var det någon annan som ville ha dem ännu mer. Jag blev bara nummer två på knapparna. Och nu sitter jag här och grämer mig nåt fruktansvärt. Mer än 800 kan man inte betala för ett par skjortknappar, hur snygga de än är!

Cowboys and aliens

Nu ligger jag lite efter med rapporteringen. Cowboys and aliens såg jag för en vecka sedan, men har inte haft ro nog att sätta mig ner och skriva vad jag tycker om den. Nu så!

Ända sedan jag hörde talas om Cowboys and aliens har jag väntat med spänning på att se den. Jon Favreau som även gjorde Iron man har regisserat den här. Man får cowboys och aliens - hur kan man inte gilla den? Dessutom spelas huvudrollerna av Daniel Craig och Harrison Ford - det kan väl inte bli bättre! I ärlighetens namn så kan det det. Till att börja med ska jag säga att jag gillade den här filmen - det var en schysst popcornrulle - men helt nöjd var jag inte.

Det jag gillar är att Jon Favreau har tagit genreblandningen på allvar, det är ingen blinkning som antyder att vi inte tar det här på allvar - här är det cowboys mot rymdvarelser och det är på riktigt! Överlag är det väldigt välgjort, fotot är excellent till exempel. Specialeffekterna är även de lysande utfört, underligt hade det väl varit annars med tanke på hur snyggt Favreau fick till det i Iron man!

Skådespelarna överlag är väldigt bra, Daniel Craig först och främst. Harrison Ford kan vara en riktig träbock om man inte håller honom i strama tyglar. Tänk bara så fantastisk han är i Indiana Jones-filmerna (och då räknar jag inte med Kristallskallens rike). Här är han tyvärr ganska träaktig rakt igenom. Det är meningen att han ska vara en hårding som visar att han har ett gott hjärta, men han är mest stel rakt igenom. Olivia Wilde är inte heller någon stor begåvning, å andra sidan är hennes uppgift mest att vara vacker och mystisk. Det jag funderar mest över när jag ser henne är var hon har lyckats få tänderna så perfekt blekta ute i vilda västern.  Bortsett från dessa två var det flera bra skådespelare i små roller - Keith Carradine, Clancy Brown, Paul Dano och framför allt Sam Rockwell och Walton Goggins. Rockwell och Goggins användes definitivt för lite.

Manuset är baserat på ett seriealbum skapat av Scott Mitchell Rosenberg (som även producerat filmen) och Fred Van Lente. Jag har inte läst albumet, men av vad jag har läst om det så skiljer sig serie och film från varandra ganska rejält i handling. Och det är här som jag har mina invändningar, manuset är inte precis tydligt, varför rymdvarelserna invaderar Jorden och förslavar människorna. De är på jakt efter guld och utför experiment på människor, så långt är jag med, men varför? Det är å ena sidan ett faktum jag kan stå ut med, de är rymdisar och vi vet inte riktigt varför de gör som de gör. Vet vi varför människor beter sig som de gör emellanåt? Men det jag vänder mig mest emot är att Favreau försöker få in varenda västernkliché som finns. Det känns lite som att han kryssar av dem på en lista - saloonslagsmål - check, hjälten inlåst hos sheriffen - check, laglösa gänget - check, indianstammar - check, totemdjur och andevärlden - check. Det är bara kavalleriet som saknas.

Väger man det positiva mot det negativa så blir det ändå så att det här var en schysst rulle, som jag säkert kommer att införskaffa på blåstråle när den väl släpps. Så betyget får bli tre nöjda gnurglor.

Smärta!

Att det får göra så här ont - jag ledde första jympapasset sedan sommaren började igår. Flåset var inte kvar, jag fick använda alla mina skådespelarkrafter till att se ut som att jag var med i matchen, trodde jag skulle dö flera gånger under passets gång.

Idag var jag tvungen att rulla ur sängen för att överhuvudtaget ta mig ur sängen. Tur att mina fingrar är så vältränade, annars hade jag inte klarat av att skriva det här en gång

Iskall mördare!

Om man nu ska kolla på deckare bör man ju äta nåt gott samtidigt, och kollar man på en serie om en seriemördare bör man väl äta något med kroppsdelar i!

Favvoglassmakarna Ben & Jerrys har skapat en ny glassmak till Dexters ära - key lime paj med jordgubbsrippel och kroppsdelar av vit och mörk choklad. Visst låter det gott!

Hallå, hela pressen (och alla andra)!

Å, du din Judas!

Nu börjar det kännas lite mer verkligt - biljetter släpptes idag och på Kungsholms församlings hemsida finns det några artiklar om uppsättningen, med intervjuer med några av de inblandade. Fast inte med mig! HRMPF!

Broadwaysäsongen har börjat

Jaha, om man skulle åka till New York i höst (drömma går ju alltid) - vad ska man se då? Självklart står Book of Mormon högst på listan. Anything goes och Familjen Addams skulle jag också gärna se. Men de har gått ett tag, vad har premiär under säsongen som kommer?

Av det som har presenterats hittills är det inte så mycket som gör att jag känner ett behov att boka flygbiljett. Men om jag ändå är i stan finns det ju en del saker jag kan tänka mig att se. Redan om två veckor har Sondheims Follies premiär i en ny uppsättning. Två riktiga musikaldivor, Bernadette Peters och Elaine Paige, har huvudrollerna. Uppsättningen har redan getts i Washington och flyttar nu till Broadway.



Bland övriga musikaler är det några som känns lite mer intressanta än andra - Frank Wildhorne (Jekyll & Hyde) har premiär på Bonnie & Clyde i december, kan vara spännande.



En musikal baserad på Lysistrate flyttas över till Broadway från Off-Broadway - Lysistrata Jones. Den utspelas på en skola, där cheerleadarna kärleksstrejkar tills fotbollslaget har segrat. Jag vet inte, det är liksom raka motsatsen mot fredsbudskapet i Aristofanes pjäs. Här är det precis tvärtom - kämpa tills ni besegrar fienden om ni vill få ligga. Det känns inte så kul. Men vem vet, musikalen kanske funkar ändå.



Den musikal som jag blir mest nyfiken på är också en nyuppsättning - En vacker dag kan man se hur långt som helst. Det som gör den här extra spännande är inte bara att Harry Connick jr ska spela huvudrollen som psykologen Mark Bruckner. Man har även skrivit om manuset och har smugit in en liten gaytwist. Rollen som patienten, som i filmen spelades av Barbra Streisand, kommer här att spelas av en man. David Gamble vill sluta röka innan han flyttar ihop med sin pojkvän, men under hypnos antar han en personlighet från sitt tidigare liv - jazzsångerskan Melinda från 40-talet, och doktor Bruckner blir förälskad i henne. Spännande!

På talpjässidan är det framför allt två pjäser som väcker mitt intresse - Noël Cowards Private lives i en uppsättning som har gått på West End, med Kim Catrall (Sex & the city) och Paul Gross (Uppdrag Chicago) i huvudrollerna, samt Relatively speaking, tre enaktare skrivna av Ethan Coen, Elaine May (Birdcage) och Woody Allen. Men jag kommer nog inte iväg till staterna innan alla de här uppsättningarna har slutat gå...