Filmen är löst - väldigt, väldigt löst - baserad på H.C. Andersens Snödrottningen. Här handlar det om två systrar, prinsessan Anna och snödrottningen Elsa. Elsas förmåga att skapa is och snö är medfödd och av rädsla blir hon inlåst av sina föräldrar tills hon lärt sig kontrollera sina krafter. Vid Elsas kröning råkar hon dock avslöja sina krafter och flyr upp i bergen. Anna bestämmer sig för att följa efter henne och få tillbaks henne så att hon kan smälta isen i landet.
Det är roligt att Disney i Frost använder sig av skandinaviska förebilder. Huvuddelen är Norge, men det finns en hel del svenskt och danskt också som har letat sig in. Animationen är förstklassig, särskilt i skildringen av snö och is - sättet som ljuset sprids genom isen ser nästan helt realistiskt ut. En ren fröjd att se.
Frost är en animerad musikal. Sångerna är skrivna av Robert Lopez (som även varit med och gjort sångerna till Avenue Q och Book of mormon) och Kristen Anderson-Lopez. I ärlighetens namn är låtarna lite i smörigaste laget för min del, med ett par undantag. Den oscarsnominerade Let it go är en riktigt skön powerballad, framförd med rejäl finess av Idina Menzel. Rösterna är för övrigt ypperliga rakt igenom. Jag hade turen att se Frost med originalrösterna, och att döma av det jag har sett i den svenska trailern så var det rejäl tur. Återigen svajar den svenska dubbningen rejält.
Det finns mycket som är bra i Frost. Manusförfattarna och regissörerna Chris Buck och Jennifer Lee leker lite med våra förväntningar. Anna får inte bara en friare på halsen, utan två. Den ene trevligare än den andre. Det framgår ganska tidigt vem som kommer att få prinsessan, men hur ska det hela lösa sig på ett bra sätt? Den obligatoriska sanna kärlekens uppoffring visar sig också komma från ett oväntat håll, och så vidare.
Och ändå känns det så gjort! Det är så standardiserat, förutom de små avvikelserna. Historien är så tydlig redan från början - där den över huvud taget går att få ihop. Större logiska luckor tror jag inte att jag har varit med om i en Disneyfilm. Varför man raderar minnet på Anna för att Elsa inte kan kontrollera sina krafter är bara den första konstigheten som inte får någon förklaring. Och med risk för att låta som en gammal reaktionär fjärt så förstår jag inte varför allt ska gå så fort i animerade filmer nu för tiden. Då menar jag inte bara klipp och kameraåkningar, utan även hur figurerna rör sig. Filmen och figurerna får aldrig landa i sig själva, allt rör på sig hela tiden.
En del kritiker har kallat Frost för den bästa Disneyfilmen sedan nittiotalet. Det kan jag nästan hålla med om, men det säger inte så mycket. Förutom Prinsessan och grodan (i härlig klassisk handtecknad animation), Trassel och Röjar-Ralf har det varit ganska tunt med riktigt bra animation från Disney de senaste tjugo åren. Jag tänkte säga att Modig är den bästa Disneyfilmen på tvåtusentalet, men den kommer ju från Pixar kom jag sedan på (som förvisso ägs av Disney, men räknas som ett eget bolag).
Så hur står sig Frost mot de stora klassikerna då? Hmnja, jag hade inte tråkigt när jag såg den. Den hade sina fördelar, men så var det ju det där som ligger och skaver och stör. Så tre nöjda gnurglor blir det trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar