Av de filmer som är nominerade till bästa drama vid nattens Golden Globes är fyra av fem "based on a true story". 12 years a slave har jag redan sett. Idag var turen kommen till en verklighetsbaserad film i det mindre formatet - Stephen Frears Philomena med Judi Dench i huvudrollen som den irländska kvinnan som i sin ungdom tvingades adoptera bort sin son av de "goda" nunnor hon bodde hos och nu försöker hitta honom igen.
Steve Coogan läste artikeln om Philomena i The Guardian och kände att det här skulle kunna bli en bra film. Tillsammans med Jeff Pope skrev han ett manus som sedan lämnade över till Stephen Frears. Här är nu resultatet - en djupt mänsklig och rolig film om ett tungt ämne. Steve Coogan är kongenial i rollen som den cyniske reportern och kontrasten mellan honom och den godhjärtade Judi Dench är fenomenal.
Frears är en regissör som i stort sett aldrig gör mig besviken, och feel good-filmer om ganska tunga ämnen är han mästerlig på. Philomena är en film som passar honom som hand i handsken. Till detta kommer Robbie Ryans vackra höstbilder och Alexandre Desplats musik.
Philomena ligger och darrar på kanten till fem gnurglor, men - och det här smärtar mig att säga - anledningen till att det inte blir full pott är faktiskt Judi Dench. Hon är som alltid suverän, det är en njutning att se henne agera. Men det är just det - hon agerar. Jag tror inte på henne som obildad arbetarklass för fem minuter. Hon gör ett underbart skådespelarjobb, men hon når inte hela vägen fram. Dame Judi lyser igenom hela vägen. Hon är nominerad till bästa kvinnliga huvudroll, men hon har inte gjort sig förtjänt av den den här gången.
Philomena är en fyranäsduksfilm, och lika många gnurglor bär fram näsdukarna. Det behövs, jag sitter och blir tårögd här bara av att tänka på filmen. Då måste man nog säga att Frears har lyckats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar