Det är om detta samarbete som regissören John Lee Hancocks nya - och Golden Globe-nominerade - film Saving Mr Banks handlar. Golden Globe-nominerade Emma Thompson spelar den - faktiskt - australiensiska författaren med stor finess. Walt Disney spelas av Tom Hanks, som jag i vanliga fall har ganska svårt för men som här ger Thompson en rejäl match. Kulturkrocken mellan den strikta Travers och den folkliga Disney skildras med stor humor. Även de mindre rollerna är helt rätt rollsatta. Särskilt måste jag då nämna - och han måste alltid nämnas! - Jason Schwartzman som Richard Sherman, som skrev musiken till Mary Poppins och Paul Giamatti som gör en liten fin roll som Travers chaufför.
Den här krocken mellan det stela och det barnsliga hade räckt till en hel film, men manusförfattarna Kelly Marcel och Sue Smith nöjer sig inte med det. Titeln Saving Mr Banks pekar på ytterligare ett element - nämligen Travers barndom i Australien och hennes älskade pappa, förebilden för böckernas Mr Banks. Och det är här det börjar skära sig. Det blir övertydligt och sockersött. Pappan, spelad av Colin Farrell, blir ingen riktig människa. Han är bara en charmig fyllbult, inget annat. Det finns inga nyanser. Pappan kommer hem och är glad och vill leka med barnen. Då tar mamman upp en flaska sprit ur hans kavajficka, tittar på den och stoppar ner den igen. I Hollywood står Travers och säger förvånat till Disney som precis sagt att Mary Poppins kommer för att rädda barnen: "Oh, you think Mary Poppins has come to save the children!" och Disney får insikten att tala om att boken handlar om att rädda pappans minne.
De båda delarna fungerar inte ihop, och tillbakablickarna är bara långa och ganska intetsägande. Inga nyanser, bara övertydligt. Bitarna i Hollywood är däremot välspelade och intressanta - dock med ganska stora friheter tagna vad det gäller sanningen. Hade Hancock koncentrerat sig på filmens nutid hade det här blivit en riktig fullträff. Nu dras betyget ner. Men Emma Thompson är väl värd sin Golden Globe-nominering, och än mer så förtjänar hon den. Hon är helt magnifik!
Utan att avslöja hur Disney får med Travers på noterna i filmen så är sanningen den att just den biten av Mary Poppins var en av de - många - saker som hon i verkligheten hatade med filmen. Det hade ju inte varit en Disneyfilm om den inte slutat lyckligt. I verkligheten ville Travers aldrig mer ha något med Disney att göra efter den hemska upplevelsen.
De Hollywoodska bitarna är - trots de historiska friheterna - värda ett högt betyg. Australienhistorien är knappt värd vatten, så betyget hamnar någonstans däremellan. Tre gnurglor, varav en är helt och hållet Emma Thompsons!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar