Hobbit - Smaugs ödemark

Det ska erkännas - när nyheten kom att Peter Jackson skulle filma Bilbo blev jag riktigt glad, för Ringen-trilogin är några av mina favoritfilmer. När jag sedan fick veta att det skulle bli inte mindre än två filmer ökade min nyfikenhet. Och när beskedet kom att det skulle bli tre filmer började jag å andra sidan dra öronen åt mig. Visst är det kul att kunna låta berättelsen ta sin tid, men så mycket material så att det räcker till tre filmer finns det faktiskt inte i Bilbo.

Hobbit - En oväntad resa bekräftade mina misstankar. Den var inte särskilt bra. Det var en seg, utdragen barnmusikal. Större delen av filmen kändes bara som utfyllnad i väntan på att kunna dra igång filmen ordentligt, och det gjorde den aldrig. Ett gäng dvärgar som satt och pratade långsamt och sjöng evinnerliga sånger, och däremellan en väldig massa slapstick var inte riktigt vad jag ville ha. Det var trevligt att ha sett den, men jag kände inte någon större längtan efter att se fortsättningen.

Lik förbannat har jag nu tagit mig iväg till bion för att se fortsättningen, och se på fan - Jackson har skärpt sig! Smaugs ödemark är faktiskt riktigt bra. Jackson har fått ordning på historien och han vet vad han ska göra. Det är ett driv filmen igenom, och inte särskilt många döda punkter. Visst taaaaalaaaaas det väääääldigt låååångsamt emellanåt, men det uppvägs av actionscenerna. Smaugs ödemark skulle utan problem kunna kortas en halvtimme, fyrtio minuter, särskilt under nyss nämnda actionscener. Här blir det emellanåt Jacksons lekstuga, det är kameraåkningar i parti och minut och det ena monstret efter det andra rusar fram bara för att bli ihjälslagen.

Något som störde mig i En oväntad resa och som är påtagligt även här är hur mycket datoranimering Jackson använder sig av. I första filmen kändes dessutom animeringarna emellanåt väldigt hafsigt utförda. Animeringarna är snyggare här, men här är det ännu lite väl mycket. I Ringen-trilogin spelades orcher och monster av skådespelare med masker, högst trovärdigt. I Hobbit-trilogin är även de större rollerna bland monstren datoranimerade och tyvärr känns de bara som just animerade. Varför detta?

Till trilogins stora fördelar måste dock nämnas Martin Freeman! Han är helt kongenial som Bilbo. Det går inte att tänka sig den här serien med någon annan i rollen. En stor njutning att se honom i varenda scen!

Och ja just det - Persbrandt! Hur klarar sig vårt svenska hopp i filmen, nu när vi äntligen får se honom? Hmnjae, han är bara med i ungefär fem minuter och det enda han gör är att prata så långsamt att han borde få pris för det. Och så kan vi konstatera att hans engelska inte har blivit bättre. Men vi kan väl låtsas att hamnskiftarna kommer från den svenska delen av Midgård. Och det kanske blir bättre i Dit och hem igen, då lär Beorn få mer att göra.

Smaugs ödemark är ett stort lyft jämfört med En oväntad resa. Första filmen lyckades knappt intressera två gnurglor, men sedan kommer Smaug och släpper ner två gnurglor till - sammanlagt fyra stycken till det här praktäventyret. Nu ser jag fram emot sista delen också! Kan det bli två gnurglor till?!