Julgransplundring på Ulriksdal

I två månader har jag jobbat intensivt med att sätta ihop årets stora julevenemang från Stockholms slott - den stora julgransplundringen. Egentligen har jag vetat om det här sedan innan jag blev barnpedagogansvarig eftersom jag satt med på mötet där det bestämdes att vi tar över stafettpinnen från Drottningholm, som anordnat plundring i några år, men det var inte förrän jag fick tjänsten som jag kunde sätta igång med arbetet. Av den anledningen har det blivit ganska intensivt att få ihop det.

Även fast jag var ledig över julhelgen har jag ändå jobbat med att läsa om 1800-talsjular och förbereda sådant som inte kan vänta. Eftersom det bestämdes att julgransplundringen skulle äga rum ute på Ulriksdal tyckte jag att det var självklart att temat skulle bli julfest hos Karl XV.

Den senaste veckan har jag vaknat alldeles för tidigt och varit stressad över allt som kan gå fel. I helgen som gick var det så äntligen dags! Jag och kollegorna slog upp slottsdörrarna för en riktig julfest i 1800-talsstil. Vi var klädda i historiska dräkter och föreställde gamle Kron-Kalle och hela hans familj. Och det måste jag säga att utan mina kollegor hade det här inte blivit hälften så bra som det blev. Eller snarare, det hade inte blivit någon julgransplundring alls. Jag bugar mig till golvet för deras insatser!

Först visades slottet upp för familjerna innan det var dags för varm choklad och vispgrädde i storköket. Där utsågs dagens bönkung, en tradition som Karl XV gärna ägnade sig åt på sina egna julfester. I en mjuk kaka doldes en böna, och den som fick bönan i sin bit blev kung. Och jag dristar mig till att bara säga bönkung och inte -drottning, för trots att det lika gärna hade kunnat bli en kvinnlig bönregent så tillföll alla fyra bönorna pojkar. Efter att ha fått krona och present fördes hela styrkan upp till matsalen där en femmeters julgran, även den klädd i 1800-talsstil, stod beredd att dansas kring. Dansen avslutades med långdans genom slottets alla salar, fattas bara annat!

Svettiga och glada stod vi och andades ut när plötsligt någon närmade sig slottet - julbocken! Inga jultomtar på 1800-talet inte. Alla snälla barn fick varsin godisstrut av julbocken och efter det var det slut. För att inte tala om oss andra!

Det blev riktigt lyckat, och vi fick förfrågningar om vi kommer att anordna det här nästa år också och det vågar jag nästan lova att vi kommer!