Superman

Serieteket visade Superman från 1978 förra veckan, och det är ju en bra film som är värd att ses på stor duk igen. Tänkte jag. Sålunda drog jag med mig Petter för att se den. Det borde jag inte ha gjort! Superman är en av min barndoms stora filmäventyr. Jag var nio år när den kom och i helt rätt ålder. Tyvärr har tiden inte varit vänlig mot den. Jag satt och vred mig i stolen under stora delar av filmen.

Till att börja med är filmen så otroligt seg i inledningen innan vi når fram till filmens nutid och Christopher Reeve gör entré. Vi får förhistorien, men det är så högtravande att man undrar om alla på Krypton, för att citera Amadeus, skiter marmor. Det blir inte bättre i Smallville - långsamt, långsamt berättas om Clark Kents uppväxt och trots att det inte är många scener så hinner jag bli uttråkad.

Det blir lite bättre när historien flyttas till Metropolis och tidningsredaktionen på Daily Planet. Richard Donner ska ha valt att filma historien om Stålmannen som en seriös film, och inte överdrivet fånig som tidigare superhjältefilmer. Om detta kan man ha delade meningar. Fotot är realistiskt och scenerna på Daily Planet skulle kunna klippas in i  - säg - Alla presidentens män utan att skämmas för sig. Men replikföring och regi är snarare av screwballstuket - tänk Det ligger i blodet. Replikerna slängs ut som med maskingevär och spelstilen är förhöjd. Det skär sig. Dock ska sägas att både Christopher Reeve och Margot Kidder är väldigt bra i sina roller!

Tyvärr verkar Donner själv, trots sin försäkran att han inte vill göra parodi på superhjältar, inte tro på historien. Det är enorma luckor i manuset, och jag får känslan att Donner inte verkar tycka att det spelar någon roll att det inte hänger ihop, "det är ju ändå ingen som tar det här på allvar". Man skulle kunna köra hela Krypton genom de logiska luckorna. Skurkarna är ena riktiga klåpare, och hur de skulle kunna komma upp med en diabolisk plan övergår mitt förstånd. Gene Hackman som Lex Luthor spelar över, visserligen inte utan finess, och det finns ingen logik i hans handlande. Och nej, jag betvivlar att tiden skulle börja gå baklänges om Jorden snurrade åt andra hållet.

Ska man ta det positiva med Superman måste det ju bli det stilbildande i att ta historien på allvar, vilket då som sagt kan diskuteras med slutresultatet, och Christopher Reeve är fortfarande den bäste Stålmannen på film. Det kan man inte ta ifrån honom. Jag vill minnas att Superman II, där scener spelades in samtidigt med ettan men gjordes om med ny regissör - Richard Lester - faktiskt är bättre. Efter att ha sett den här är jag dock osäker på om jag vågar se om den igen. Superman the movie fick en full femma när jag var nio år. Nu kan jag inte ge den mer än en tvåa!