Max Raabe

Två gånger tidigare har Max Raabe uppträtt i Stockholm, såvitt jag vet, och bägge gångerna har jag missat honom. Detta har stört mig något rejält, så i början på hösten när jag fick veta att han skulle komma hit i maj så hängde jag på låset för att fixa biljetter. Det har varit en lång vinter i väntan på konserten, men förra veckan blev det äntligen av. Tillsammans med pärona och fru Ann drog vi ut till Cirkus. Roligt att se att publiken var så ofantligt uppblandad - det var allt från tonåringar till nittioåringar med rollatorer och det var fullsatt.

Säga vad man vill om Max Raabe, men han - och Palast Orchester - vet vad de gör. Konserten är så väl genomförd in i minsta detalj, och då menar jag inte bara musikaliskt. Det är ett gäng riktigt duktiga musiker, och det svänger bra om dem. Men hela upplevelsen är perfekt, från hur scenen ser ut till kläder och hållning. Det är som om de klev direkt ut ur trettiotalet, med sina raka ryggar. Raabe själv är perfekt i rollen som vokalist. Jag gillar hur han kliver fram när det är dags att sjunga och sedan kliver han bokstavligt talat ur strålkastarljuset under de instrumentala partierna.

Vi fick höra en blandning av tyska och amerikanska melodier från 20- och 30-talen, både sådant som jag hört dem framföra förr och ett par nya. Singing in the bathtub är en melodi jag inte hört Raabe framföra förr - här med trumpetare som spelade under vatten. Efteråt lugnade Raabe oss med att det var kvällens humoristiska inslag. Det är ju en sanning med modifikation - Raabe själv med sitt stenansikte är vansinnigt rolig emellanåt och orkestern busade också till det.

Max Raabe har släppt ett par skivor med personliga tolkningar av moderna låtar, som Oops, I did it again eller Super Trouper. I ärlighetens namn var jag lite orolig att vi skulle få höra dem under konserten, vilket hade skurit sig lite för mycket med de autentiska trettiotalslåtarna vi blev serverade. Det var inget jag hade behövt oroa mig för. Inte en låt som skrivits efter cirka 1935 fick vi höra. De där moderna bitarna kan vara lite roliga på skiva eller som roligt mellanspel - jag skulle inte ha klagat om de hade gjort någon enstaka som extranummer eller så, men det var de autentiska låtarna jag ville höra - och fick! Det var den kvällen, nu börjar den långa väntan på nästa besök av Max Raabe und Palast Orchester.