Other desert cities - Andra ökenstäder

Foto: Roger Stenberg

2011 hade Jon Robin Baitz pjäs Other desert cities premiär Off-Broadway och flyttades senare över till Broadway. Pjäsen nominerades till Pulitzerpriset för bästa drama (men förlorade till Water by the spoonful) och hela fem Tonys, bästa pjäs, bästa kvinnliga huvud- och biroll, bästa scenografi och bästa ljus. Judith Light vann Tonyn för bästa kvinnliga biroll för sin insats som moster Silda.

Ovanligt snabbt har pjäsen nu haft premiär på Dramaten i regi av Stefan Larsson. Det vi presenteras för är en lätt-Norén där mörka familjehemligheter avslöjas till den ena onelinern efter den andra. Brooke (Ingela Olsson) är dotter till den förre detta filmstjärnan och republikanske politikern Lyman (Hans Klinga) och hans hustru Polly (Marie Göranzon). Hon har skrivit en bok om sin bror som efter ett terrorattentat har begått självmord. Hemligheter som föräldrarna försökt förtränga ska åter ut i dagsljuset. I huset ute i den kaliforniska öknen finns också den alkoholiserade moster Silda (Gunilla Nyroos) och Brookes bror (Reuben Sallmander).

Det här är en ensemble som lovar gott, och skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Sallmander har en rejält otacksam roll i den bleke brodern. I övrigt är det ren njutning att se hur skådespelarna tar sig an sina roller, särskilt blixtrar det till mellan damerna. De har alla de bästa replikerna, och Göranzon vet hur en spetsig replik ska framföras.

Vi får den ena dräpande repliken efter den andra - synd då bara att manuset i övrigt inte riktigt håller samma klass. Jag njuter av replikföringen, men historien i sig bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket om. Visst finns det en historia som skulle kunna gripa tag rejält, men Baitz håller sig hela tiden på ytan, utan att våga borra sig ner i den där svärtan som ligger och pyr.

Något som är direkt störande är Lolo Ambles översättning. Den slirar rejält emellanåt, lite för många repliker låter direktöversatta utan att anpassas för ett svenskt samtal, rejält störande faktiskt.

Foto: Roger Stenberg

Om nu scenografin på Broadway Tonynominerades så behöver inte Dramaten skämmas för sin uppsättning på den måttan. Jens Sethzmans scenografi är stram och elegant. Det finns inte ett föremål som ligger fel, allt störande plockas raskt undan, precis så som familjen verkar behandla allt som kan störa bilden av det perfekta livet. Mer än så kräver jag inte av scenografin, men lite mer svärta i manuset skulle som sagt inte ha stört mig.