Det har varit ett ganska kärvt ekonomsikt år hittills för min del, jag har inte haft råd med någonting alls faktiskt, knappt ens mat. Jag är lite stolt över att jag lyckades ta mig igenom den här månaden med en matbudget på tusen kronor, och då lyckades jag ändå äta bra mat!
I fredags fick jag första sommarsäsongslönen, och då kände jag att jag måste få unna mig någonting av det jag har försakat. Därför gick jag iväg till Drottninggatans bok och bild (billigaste boklådan i stan!) för att köpa de två böcker som står överst på listan - Per Olov Enquists Liknelseboken och Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld, andra delen i Engelsforstrilogin. Än bättre blev det när jag ställde mig i kön för att betala och mannen framför mig stod med hela Signums konsthistorieserie i famnen. De böckerna kostar multum! Eftersom jag var på Bok och bild och han skulle köpa lade jag ihop två och två och kom fram till - extrapris! Jag lämnade min plats i kön och tog en titt runt. Seppåfan! Istället för de upp till 900 kronor per del som serien brukar kosta fanns de nu till priset 99 kronor styck! Gustavianska tiden och Karl Johan-tiden, tack så väldigt mycket! Idag gick jag dessutom tillbaks och köpte Renässansen och Barocken. Tyvärr var Frihetstiden slut. Hade jag bara fått den hade jag fått de viktigaste böckerna. Men man ska inte klaga! Nu har jag legat här ett par dagar och bara frossat i empiremöbler och Hauptbyråer. Mums!
Serieteket visade Superman från 1978 förra veckan, och det är ju en bra film som är värd att ses på stor duk igen. Tänkte jag. Sålunda drog jag med mig Petter för att se den. Det borde jag inte ha gjort! Superman är en av min barndoms stora filmäventyr. Jag var nio år när den kom och i helt rätt ålder. Tyvärr har tiden inte varit vänlig mot den. Jag satt och vred mig i stolen under stora delar av filmen.
Till att börja med är filmen så otroligt seg i inledningen innan vi når fram till filmens nutid och Christopher Reeve gör entré. Vi får förhistorien, men det är så högtravande att man undrar om alla på Krypton, för att citera Amadeus, skiter marmor. Det blir inte bättre i Smallville - långsamt, långsamt berättas om Clark Kents uppväxt och trots att det inte är många scener så hinner jag bli uttråkad.
Det blir lite bättre när historien flyttas till Metropolis och tidningsredaktionen på Daily Planet. Richard Donner ska ha valt att filma historien om Stålmannen som en seriös film, och inte överdrivet fånig som tidigare superhjältefilmer. Om detta kan man ha delade meningar. Fotot är realistiskt och scenerna på Daily Planet skulle kunna klippas in i - säg - Alla presidentens män utan att skämmas för sig. Men replikföring och regi är snarare av screwballstuket - tänk Det ligger i blodet. Replikerna slängs ut som med maskingevär och spelstilen är förhöjd. Det skär sig. Dock ska sägas att både Christopher Reeve och Margot Kidder är väldigt bra i sina roller!
Tyvärr verkar Donner själv, trots sin försäkran att han inte vill göra parodi på superhjältar, inte tro på historien. Det är enorma luckor i manuset, och jag får känslan att Donner inte verkar tycka att det spelar någon roll att det inte hänger ihop, "det är ju ändå ingen som tar det här på allvar". Man skulle kunna köra hela Krypton genom de logiska luckorna. Skurkarna är ena riktiga klåpare, och hur de skulle kunna komma upp med en diabolisk plan övergår mitt förstånd. Gene Hackman som Lex Luthor spelar över, visserligen inte utan finess, och det finns ingen logik i hans handlande. Och nej, jag betvivlar att tiden skulle börja gå baklänges om Jorden snurrade åt andra hållet.
Ska man ta det positiva med Superman måste det ju bli det stilbildande i att ta historien på allvar, vilket då som sagt kan diskuteras med slutresultatet, och Christopher Reeve är fortfarande den bäste Stålmannen på film. Det kan man inte ta ifrån honom. Jag vill minnas att Superman II, där scener spelades in samtidigt med ettan men gjordes om med ny regissör - Richard Lester - faktiskt är bättre. Efter att ha sett den här är jag dock osäker på om jag vågar se om den igen. Superman the movie fick en full femma när jag var nio år. Nu kan jag inte ge den mer än en tvåa!
Varje tisdag är det städnatt på min gata, och jag är väldigt noga med att flytta på Ben då, både för att undvika parkeringsböter självklart, men också för att jag tycker att det är självklart att underlätta för städbilarna att komma fram. Det är liksom inget att snacka om.
Det där är inga problem för mig att komma ihåg, för tisdagar är första dagen på arbetsveckan för min del, så när jag kommer hem ställer jag mig på mc-parkeringen på Kungsholmsgatan istället. Så även igår - jag kom hem och parkerade på Kungsholmsgatan och tänkte inte mer på det.
I dag när jag promenerade ner för trappan och ut för att hämta Ben så slog det mig helt plötsligt att jag har sommarschema nu, det vill säga jag jobbar på måndagar också. Det är tisdag I DAG! Det var måndag igår och på måndagar är det städnatt på - Kungsholmsgatan!
Mycket riktigt - en gul lapp satt fästad på Ben; 650 spänn i parkeringsböter! Ytterligare en utgift jag inte behöver just nu!
Så går det när man försöker sköta sig och lyda parkeringsreglerna!
Nu i veckan kommer en grupp nederländare som ska bese en hel massa slott runt om i Stockholm. I samband med det här besöket bjöd den nederländske ambassadören in till en mottagning på ambassaden på Götgatan, och eftersom det har fallit på min lott att visa dem det vi har i slottsväg så ansågs det passande att jag representerade Visningen där.
Jag ska villigt erkänna att jag hade lite fjärilar i magen när jag gick dit - det här var min debut i de fina salongerna. Alltså de fina salonger som inte är slottet, för där vet jag hur det fungerar, men en utländsk beskickning!
Ingen anledning till oro, det var en supertrevlig mottagning och ambassadören likaså. Vin och plockmat erbjöds och trevliga samtal med de nederländska besökarna. Det var en trevlig uppvärmning inför de dagar som jag ska visa dem runt.
Det som gjorde besöket på ambassaden än mer intressant för min del av för att jag fick se Ebba Brahes änkesäte, något som jag har velat göra i flera år. När jag bodde på Söder och gick förbi palatset så var jag självklart nyfiken på hur det såg ut inuti och inte blev min nyfikenhet mindre när jag började visa på Ulriksdal, där grevinnan bodde innan hon blev änka. Nu har jag gjort det. Ambassadören berättade att det var ganska nergånget när de flyttade in där på sextiotalet och har renoverat allting på de nederländska skattebetalarnas bekostnad. Det var helt fantastiskt vackert, kan jag avslöja!
Idag efter en av mina våningsvisningar kom det fram en dam - som inte hade varit med i min grupp - och frågade om det inte var jag som hade spelat Kajafas i Kungsholms kyrkas uppsättning av Jesus Christ Superstar. Det kunde jag ju inte neka till, och så tackade hon för föreställningen. Jag var alltså ihågkommen efter ett och ett halvt år. Gissa om jag kommer att leva länge på den!
Jag är förkyld! När jag vaknade igår var jag helt under isen. Det enda raka var att gå och lägga mig igen. Jag känner mig lite bättre idag, men jag gör inte många knop än. Det är vid såna tillfällen man är glad när man får en ny leverans pjäsmanus från sitt lokala bibliotek. Nu ska jag gå och bädda ner mig - med Max Raabes musik på YouTube - och läsa både musikal, komedi och - som jag ser fram emot mest - skräck; Damen i svart ligger överst på listan - och i högen. Det ska bli spännande att se om jag kan återskapa den där läskiga känslan jag fick när jag såg uppsättningen på Turteatern.
När föräldrarna åkt på semester fick jag ta hand om hundarna, åtminstone två av dem - Melker fick följa med till Bryssel. Vi har haft det riktigt trevligt, Tim, Max och jag, trots att jag hade min jobbhelg och alltså inte kunde umgås så mycket med dem. Jag var ledig hela torsdagen och gick långpromenad på Norrmälarstrand med dem. Min empiriska forskning där gav för handen att hundtricket endast funkar om man är minst lika gullig som hundarna man har med sig.
Eftermiddagar och kvällar har vi däremot umgåtts rejält, först en långpromenad längs stranden och sedan hem och mysa i soffan eller i fåtöljen - det är inte många minuter som jag inte har haft åtminstone en hund i knäet. Samma sak nattetid, vi har varit tre i sängen. Något som jag visserligen inte brukar klaga på, men det var lite svårt att sova.
I söndags kom föräldrarna hem och hundarna fick åka tillbaks till sig. På återseende, får man väl säga.
Två gånger tidigare har Max Raabe uppträtt i Stockholm, såvitt jag vet, och bägge gångerna har jag missat honom. Detta har stört mig något rejält, så i början på hösten när jag fick veta att han skulle komma hit i maj så hängde jag på låset för att fixa biljetter. Det har varit en lång vinter i väntan på konserten, men förra veckan blev det äntligen av. Tillsammans med pärona och fru Ann drog vi ut till Cirkus. Roligt att se att publiken var så ofantligt uppblandad - det var allt från tonåringar till nittioåringar med rollatorer och det var fullsatt.
Säga vad man vill om Max Raabe, men han - och Palast Orchester - vet vad de gör. Konserten är så väl genomförd in i minsta detalj, och då menar jag inte bara musikaliskt. Det är ett gäng riktigt duktiga musiker, och det svänger bra om dem. Men hela upplevelsen är perfekt, från hur scenen ser ut till kläder och hållning. Det är som om de klev direkt ut ur trettiotalet, med sina raka ryggar. Raabe själv är perfekt i rollen som vokalist. Jag gillar hur han kliver fram när det är dags att sjunga och sedan kliver han bokstavligt talat ur strålkastarljuset under de instrumentala partierna.
Vi fick höra en blandning av tyska och amerikanska melodier från 20- och 30-talen, både sådant som jag hört dem framföra förr och ett par nya. Singing in the bathtub är en melodi jag inte hört Raabe framföra förr - här med trumpetare som spelade under vatten. Efteråt lugnade Raabe oss med att det var kvällens humoristiska inslag. Det är ju en sanning med modifikation - Raabe själv med sitt stenansikte är vansinnigt rolig emellanåt och orkestern busade också till det.
Max Raabe har släppt ett par skivor med personliga tolkningar av moderna låtar, som Oops, I did it again eller Super Trouper. I ärlighetens namn var jag lite orolig att vi skulle få höra dem under konserten, vilket hade skurit sig lite för mycket med de autentiska trettiotalslåtarna vi blev serverade. Det var inget jag hade behövt oroa mig för. Inte en låt som skrivits efter cirka 1935 fick vi höra. De där moderna bitarna kan vara lite roliga på skiva eller som roligt mellanspel - jag skulle inte ha klagat om de hade gjort någon enstaka som extranummer eller så, men det var de autentiska låtarna jag ville höra - och fick! Det var den kvällen, nu börjar den långa väntan på nästa besök av Max Raabe und Palast Orchester.
Idag kom den glada nyheten att Neil Patrick Harris får äran att vara värd för Tonygalan även i år. Det är fjärde gången Harris får äran att stå värd för galan. Det har ju gått bra förr, två gånger har han vunnit Emmy för bästa specialprogram. Jag har stora förhoppningar även för i år. Galan går av stapeln 9 juni, och som vanligt får man väl söka på nätet för att få se den fantastiska galan i vår del av världen.
Här får ni inledningen på 2011 års gala att förbereda er med.
Det blev ett nytt besök till Musikbiblioteket häromdagen. Med mig hem fick jag manuset till musikalversionen av Billy Wilders Ungkarlslyan - Promises, promises i original, med manus av Neil Simon och musik av Burt Bacharach - ett körarrangemang på Cohens Hallelujah och bäst av allt - partituret till och Beppe Wolgers översättning av Hello, Dolly!
Nu ska här mysas med världens bästa musikal, och det här kan ju bara betyda en sak - på nästa släktkalas är det jag som underhåller släkten med att spela alla rollerna själv! Tänk så glada de kommer att bli!
I veckan presenterades de Broadwayuppsättningar som nominerats till årets Tony awards. Chans till flest priser har Matilda och Kinky boots med 12 respektive 13 nomineringar. Inte långt därefter kommer Pippin med tio nomineringar och Rodgers & Hammersteins Askungen med nio. Matilda och Kinky boots är bland annat nominerade till bästa musikal. De två övriga nominerade i den kategorin är Bring it on och A Christmas story.
Matilda är baserad på Roald Dahls barnbok och hade ursprungligen premiär hos Royal Shakespeare Company 2010. Broadwaypremiären ägde rum så sent som 11 april i år. Uppsättningen är nominerad till bästa musikal, manus (av Dennis Kelly), musik (av Tim Minchin, mest känd som musikalisk ståuppare), regi, koreografi, orkestrering, scenografi, ljus, kostym samt bästa manliga biroll och bästa kvinnliga huvud- och biroll. Dessutom är de fyra flickor som spelar Matilda nominerade för en special-Tony.
Kinky boots är nästan lika ny på Broadway, med urpremiär 4 april i år. Harvey Fierstein (Arnold och La cage aux folles) har tillsammans med Cyndi Lauper gjort en musikalversion av filmen med samma namn, om skofabrikören som börjar för att rädd sin skofabrik börjar göra stadiga högklackade skor åt transvestiter. Precis som Matilda är Kinky boots nominerad till bästa musikal, manus, musik, regi, koreografi, orkestrering, scenografi, ljus, kostym och dessutom bästa ljud samt bästa manliga huvudroll två gånger om och bästa kvinnliga biroll.
Pippin är nominerad till bästa nyuppsättning av musikal, regi, koreografi, scenografi, kostym, ljud samt bästa manliga biroll och bästa kvinnliga huvud- och biroll. Pippin handlar om Karl den stores son Pippin, som försöker finna sin plats här i världen. Ursprungligen hade Pippin premiär på Broadway 1972 med manus och regi av Bob Fosse och musik av Stephen Schwartz. Den uppsättningen gick hela 1944 gånger. Vi får väl se hur länge den här uppsättningen går.
Rodgers & Hammersteins Askungen har fantastiskt nog aldrig spelats på Broadway förut. Trots detta är den nominerad till bästa nyuppsättning. Fråga mig inte hur det fungerar, jag försöker kolla upp det. Askungen skrevs ursprungligen som en tevemusikal åt Julie Andrews, men har spelats på scen många gånger efter det. Den här uppsättningen har nytt - Tonynominerat - manus av Douglas Carter Beane. Bästa manliga och kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll, bästa orkestrering, ljus och ljud är den dessutom nominerad till.
Bring it on är inspirerad av filmen från 2000 med Kirsten Dunst. Grundkonceptet är detsamma, med high school-hejaklacker som tävlar mot varandra, men manuset är till stora delar nyskrivet. Manuset är skrivet av Jeff Whitty, som tidigare skrivit Avenue Q, så det lovar ju gott. Musiken är skriven av Tom Kitt, som bland annat skrivit musiken till Next to normal, som ju gick på Stadsteatern i vintras.
A Christmas story är även den baserad på en film, En julberättelse, från 1983 som i sin tur är baserad på Jean Shepherds roman In God we trust - all others pay cash. Som titeln antyder är det här en julberättelse, så den gick bara väldigt en väldigt kort tid på Broadway, och den utspelas på fyrtiotalet. Elvaårige Ralphie har en högsta önskan här i livet och det är att få ett eget luftgevär och vi får följa hans ansträngningar att komma över ett sådant. Filmen var väldigt charmig i alla fall, vill jag minnas. Musikalen är skriven av Broadwaynykomlingarna Benj Pasek och Justin Paul, med manus av Joseph Robinette, även han debutant på Broadway.
På dramasidan är det inte lika många nomineringar per pjäs. Flest nomineringar har nyuppsättningen av Golden boy med åtta nomineringar. Därefter kommer Lucky guy och Vanya and Sonia and Masha and Spike med sex var och Vem är rädd för Virginia Woolf och The nance med fem var. Av dessa är Lucky guy och Vanya and Sonia and Masha and Spike nominerade till bästa pjäs. Dessutom är The assembled parties och The testament of Mary också nominerade i samma kategori.
Golden boy sattes första gången upp 1937 på Broadway och är skriven av Clifford Odets (Silkessnöret - även den nominerad i år för bästa manliga biroll, Segerns sötma, Mannen du gav mig). Filmversionen av Golden boy kom 1939 och blev William Holdens genombrott. Pjäsen handlar om violinisten Joe Bonaparte som får ett erbjudande om att tjäna stora pengar som boxare. Han slits sedan mellan önskan att tjäna pengar och skräcken att skada sina händer och förstöra sin violinistkarriär. Bästa nyuppsättning, regi, scenografi, kostym, ljus, ljud är uppsättningen nominerad till, samt bästa manliga huvudroll och Tony Shaloub (Monk) är nominerad till bästa biroll.
Lucky guy blev Nora Ephrons sista pjäs, och den är samtidigt Tom Hanks Broadwaydebut. Båda två är nominerade till Tonys - Ephron för bästa pjäs och Hanks för bästa huvudroll. Dessutom är uppsättningen nominerad till bästa manliga huvudroll, regi, scenografi och ljus. Lucky guy handlar om den Pulitzerprisvinnande journalisten Mike McAlarys liv fram till hans död i tarmcancer 1998.
Christopher Durang har gjort en komisk hyllning till Tjechov, där en familjs hus och hem ställs inför ett yttre hot. Han låter till och med de tre syskonen i pjäsen få tjechovska namn - Vanja, Sonja och Masha. Vanya och Sonia bor i föräldrarnas gamla hus när systern och filmstjärnan Masha återvänder med sin toyboy Spike i släptåg. Fyra av sex skådespelare blev nominerade till Tonys - bästa kvinnliga huvud- och biroll, bästa manliga biroll och David Hyde Pierce (Niles i Frasier) är nominerad till bästa manliga huvudroll. Däremot blev inte Sigourney Weaver i rollen som Masha nominerad. Kan väl kännas lite surt! Uppsättningen är dessutom nominerad till bästa pjäs och bästa regi.
Minstrels är, som väl de flesta vet, vita revyskådespelare som sminkar sig svarta och spelar på klichéer om Negern, väldigt populärt i seklets början. Lite mindre känt är nog kanske att en annan klichéfigur i vaudevillen i USA var the nance, den stereotypa fjollan. Nance spelades oftast av heterosexuella, men precis som det fanns svarta som svartsminkade sig och gjorde minstrelnummer så kunde självklart även en och annan nance spelas av en homosexuell. The nance handlar om just en sådan homosexuell skådespelare som lever ut sitt hemliga liv på scenen så att alla får skratta åt honom. Huvudrollen spelas av Nathan Lane, och för den är han nominerad till en Tony. Uppsättningen är även nominerad till bästa scenografi, kostym, ljus och ljud. Manuset är skrivet av Douglas Carter Beane, som är nominerad till bästa manus, inte för den här utan för nyss nämnda Askungen.
Vem är rädd för Virginia Woolf behöver väl ingen närmare presentation. Det här är den fjärde Broadwayuppsättningen av Edward Albees klassiker och hade premiär exakt på dagen femtio år efter urpremiären. Uppsättningen är nominerad till bästa manliga och kvinnliga huvudroll, samt bästa kvinnliga biroll och bästa regi.
The assembled parties är skriven av Richard Greenberg, som i år även skrivit manuset till Frukost på Tiffanys och tidigare bland annat Take me out, om en baseballspelare som kommer ut ur garderoben - ett aktuellt tema just dessa dagar! The assembled parties handlar om två familjer, Julies (Jessica Hecht från Sideways eller Susan i Vänner) och hennes svägerska Faye (Judith Light, som förra året fick en Tony för Other desert cities - Andra ökenstäder och är nominerad även i år) som träffas och äter middag och diskuterar. In i tryggheten slängs en utomstående som rör upp känslor. Första akten äger rum 1980 och andra akten tjugo år senare.
En monolog där den åldrande jungfru Maria har tvivel om sin sons gudomlighet, skriven av en homosexuell författare (Colm Tóibín), regisserad av en homosexuell regissör (Deborah Warner) och med en homosexuell skådespelerska (Fiona Shaw, Harry Potters otrevliga moster Petunia) i rollen som Maria? Självklart blev de religiösa galningarna i New York ännu galnare och protesterade i högan sky. Tyvärr så till den milda grad att The testament of Mary lades ner i förtid, trots bra recensioner. De får åtminstone nöja sig med att bli nominerade till bästa pjäs.
Söndagen 9 juni delas priserna ut, men det är väl för mycket begärt att någon av de svenska kanalerna ska visa galan. Jag säger det varje år, spänningsmomentet kanske inte är så stort för de flesta svenskar, men de nummer ur de aktuella musikalerna som visas under galan gör den värd att sitta uppe hela natten!
Klicka på Läs mer för att få listan på alla nominerade.
2011 hade Jon Robin Baitz pjäs Other desert cities premiär Off-Broadway och flyttades senare över till Broadway. Pjäsen nominerades till Pulitzerpriset för bästa drama (men förlorade till Water by the spoonful) och hela fem Tonys, bästa pjäs, bästa kvinnliga huvud- och biroll, bästa scenografi och bästa ljus. Judith Light vann Tonyn för bästa kvinnliga biroll för sin insats som moster Silda.
Ovanligt snabbt har pjäsen nu haft premiär på Dramaten i regi av Stefan Larsson. Det vi presenteras för är en lätt-Norén där mörka familjehemligheter avslöjas till den ena onelinern efter den andra. Brooke (Ingela Olsson) är dotter till den förre detta filmstjärnan och republikanske politikern Lyman (Hans Klinga) och hans hustru Polly (Marie Göranzon). Hon har skrivit en bok om sin bror som efter ett terrorattentat har begått självmord. Hemligheter som föräldrarna försökt förtränga ska åter ut i dagsljuset. I huset ute i den kaliforniska öknen finns också den alkoholiserade moster Silda (Gunilla Nyroos) och Brookes bror (Reuben Sallmander).
Det här är en ensemble som lovar gott, och skådespelarmässigt har jag inget att klaga på. Sallmander har en rejält otacksam roll i den bleke brodern. I övrigt är det ren njutning att se hur skådespelarna tar sig an sina roller, särskilt blixtrar det till mellan damerna. De har alla de bästa replikerna, och Göranzon vet hur en spetsig replik ska framföras.
Vi får den ena dräpande repliken efter den andra - synd då bara att manuset i övrigt inte riktigt håller samma klass. Jag njuter av replikföringen, men historien i sig bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket om. Visst finns det en historia som skulle kunna gripa tag rejält, men Baitz håller sig hela tiden på ytan, utan att våga borra sig ner i den där svärtan som ligger och pyr.
Något som är direkt störande är Lolo Ambles översättning. Den slirar rejält emellanåt, lite för många repliker låter direktöversatta utan att anpassas för ett svenskt samtal, rejält störande faktiskt.
Foto: Roger Stenberg
Om nu scenografin på Broadway Tonynominerades så behöver inte Dramaten skämmas för sin uppsättning på den måttan. Jens Sethzmans scenografi är stram och elegant. Det finns inte ett föremål som ligger fel, allt störande plockas raskt undan, precis så som familjen verkar behandla allt som kan störa bilden av det perfekta livet. Mer än så kräver jag inte av scenografin, men lite mer svärta i manuset skulle som sagt inte ha stört mig.
Ni har säkert redan läst i tidningarna att det var inbrott i Västerås domkyrka inatt och att begravningsregalierna där blivit stulna. Jag fick höra det när jag satt i möte på slottet och media plötsligt började ringa för kommentarer. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev helt iskall när chefen talade om att Johan III:s begravningsregalier blivit stulna.
Men i ärlighetens namn gick den chocken över ganska snart. Nu ska jag svära i kyrkan (dock inte bokstavligt); det var inga viktiga föremål som försvann! Missförstå mig rätt, begravningsregalierna är unika och har ett kulturhistoriskt värde och bör snarast återbördas till kyrkan (hör ni det, era nidingar!!), men inte mer än några andra konstföremål i kyrkan. De är inte Johan III:s riktiga regalier, de är inte ens hans riktiga begravningsregalier!
För att förklara det hela så får jag börja med att diskutera varför i hela friden Johan III:s begravningsregalier skulle finnas i Västerås domkyrka, när Johan själv ligger i Uppsala. Den kung som vilar under regalierna i fråga är i stället Johans storebror, Erik XIV.
Ni vet ju hur det gick, Erik förklarades galen av sin lillebror och spärrades in i fängelse. Johan utropade sig själv till kung. Runtom i Sverige mumlades det dock i leden, Erik var Herrens utvalde och Johan var en usurpator. För att ingen skulle kunna befria Erik flyttades han från fängelse till fängelse - ett tag satt han på Västerås slott, bara ett stenkast från kyrkan där han senare skulle begravas! - och 1577 sitter han på Örbyhus utanför Uppsala. Vid det här laget har Johan tröttnat på att flytta runt Erik och bestämmer sig för att med rådets goda minne vidta drastiska åtgärder. Det är nu som han enligt legenden serverar den berömda ärtsoppan, spetsad med arsenik.
Erik avlider således. Gravöppningen på 1950-talet ger fullt stöd åt teorin att han förgiftades med arsenik. Däremot kan inte soppan beläggas - av naturliga skäl. Han ska nu begravas, och Johan har ingen lust att begrava honom i Uppsala bredvid fadern. I brev till yngste brodern, hertig Karl (IX) är skälet att far och son haft så olika styrelsesätt, vilket Karl inte tycker är ett gott nog skäl, värre människor än storebror har begravts i Uppsala domkyrka. Johan förklarar att Västerås duger gott åt Erik för, som han skriver, andra kungar har begravts på ännu oansenligare platser, såsom Riddarholmskyrkan (och då måste ju jag säga - vafalls!!).
1 april 1577 begravs Erik i en mycket enkel grav, i en enkel träkista. Inga anhöriga var närvarande. Hertig Karl får inte veta något förrän efter begravningen, men Johan försäkrar att den gått till med all tillbörlig ståt. Något som kanske irriterar Karl än mer är att innan begravningen har kistan stått öppen i tre dagar så att allmänheten har kunnat komma ända fram och titta på det kungliga liket. Troligen har Johan velat försäkra folk om att Erik verkligen är död.
De enda dekorationerna över den enkla graven är Eriks pretentionsvapen och ett enkelt epitafium - inga begravningsregalier här inte!
Efter begravningen sker inget vidare med graven på ett par hundra år. Den får stå och förfalla. Det är Gustav III som bestämmer sig för att renovera graven och göra den mer lämplig för en konung av Sverige. Planer upprättas, men inget blir verklighet förrän efter Gustavs död. 1794 monteras den marmorsarkofag som Gustav köpt och hittills stått i Gustavianska koret i Riddarholmskyrkan. Sarkofagen är tyvärr för kort, så helt drastiskt hugger man av Eriks fötter och lägger dem längre upp i kistan. Dessutom bestämmer Gustav att Erik ska få begravningsregalier! Och det är nu Johan III kommer tillbaks till historien.
Efter att Johan III avlider 1594 beställer sonen Sigismund ett gravmonument i Danzig. Monumentet lämnar dock inte Danzig förrän Gustav III låter föra hem det 1787. Till monumentet hör en uppsättning regalier som ska ligga uppe på monumentet, en krona och spira i förgylld brons. Till dessa fogas ett riksäpple i förgyllt trä. Dessa kom dock inte att placeras på gravmonumentet, utan låg i sakristian i Uppsala domkyrka. Gustav bestämmer att regalierna, som ansågs vara i väldigt dåligt skick, skulle restaureras och placeras uppe på Eriks sarkofag. Så skedde också 1794 och där har de fått ligga orörda fram till i natt.
Mannen till vänster på bilden är inte misstänkt för stölden!
Och därmed har jag kommit fram till det jag menade i början - visst är föremålen kulturhistoriskt viktiga, men de är inte begravningsregalier, de är utsmyckningar från en gravvård. Johan har inte varit i närheten av regalierna, vare sig i livet eller döden.
Johan III:s riktiga begravningsregalier ligger ännu i tryggt(?) förvar i skattkammaren i Uppsala domkyrka, och jag skäms över att erkänna det - men jag har faktiskt aldrig sett dem i verkligheten. De få gånger jag har varit i Uppsala har det inte varit läge att beskåda regalierna. Jag kanske måste göra det innan även de blir stulna. Johan III:s krona som han använde i livet ligger även den i tryggt förvar - han använde storebrors kungakrona, och den kan man ännu se i Skattkammaren på slottet.
Avslutningsvis upprepar jag också - begravningsregalierna ska återlämnas och återuppsättas på sarkofagen! Hör ni det, era illgärningsmän!
Uppdatering: Regalierna är hittade. Tjuvarna verkar ha fått kalla fötter, så en anonym person ringde till polisen och meddelade var de kunde hittas. Kronan är intakt, men smärre skador har uppstått på spiran och äpplet - dock inget som inte går att åtgärdas. Så, Sveriges andra regaliestöld är uppklarad. Den första ska jag ta och skriva om, tror jag minsann!
