Hittills har Lejonkungen varit Disneys största kassasuccé, men nu har det kommit en film som har slagit det rekordet och det är årets Frost, som redan vunnit en Golden Globe för bästa animerade film och är nominerad till en Oscar i samma kategori.
Filmen är löst - väldigt, väldigt löst - baserad på H.C. AndersensSnödrottningen. Här handlar det om två systrar, prinsessan Anna och snödrottningen Elsa. Elsas förmåga att skapa is och snö är medfödd och av rädsla blir hon inlåst av sina föräldrar tills hon lärt sig kontrollera sina krafter. Vid Elsas kröning råkar hon dock avslöja sina krafter och flyr upp i bergen. Anna bestämmer sig för att följa efter henne och få tillbaks henne så att hon kan smälta isen i landet.
Det är roligt att Disney i Frost använder sig av skandinaviska förebilder. Huvuddelen är Norge, men det finns en hel del svenskt och danskt också som har letat sig in. Animationen är förstklassig, särskilt i skildringen av snö och is - sättet som ljuset sprids genom isen ser nästan helt realistiskt ut. En ren fröjd att se.
Frost är en animerad musikal. Sångerna är skrivna av Robert Lopez (som även varit med och gjort sångerna till Avenue Q och Book of mormon) och Kristen Anderson-Lopez. I ärlighetens namn är låtarna lite i smörigaste laget för min del, med ett par undantag. Den oscarsnominerade Let it go är en riktigt skön powerballad, framförd med rejäl finess av Idina Menzel. Rösterna är för övrigt ypperliga rakt igenom. Jag hade turen att se Frost med originalrösterna, och att döma av det jag har sett i den svenska trailern så var det rejäl tur. Återigen svajar den svenska dubbningen rejält.
Det finns mycket som är bra i Frost. Manusförfattarna och regissörerna Chris Buck och Jennifer Lee leker lite med våra förväntningar. Anna får inte bara en friare på halsen, utan två. Den ene trevligare än den andre. Det framgår ganska tidigt vem som kommer att få prinsessan, men hur ska det hela lösa sig på ett bra sätt? Den obligatoriska sanna kärlekens uppoffring visar sig också komma från ett oväntat håll, och så vidare.
Och ändå känns det så gjort! Det är så standardiserat, förutom de små avvikelserna. Historien är så tydlig redan från början - där den över huvud taget går att få ihop. Större logiska luckor tror jag inte att jag har varit med om i en Disneyfilm. Varför man raderar minnet på Anna för att Elsa inte kan kontrollera sina krafter är bara den första konstigheten som inte får någon förklaring. Och med risk för att låta som en gammal reaktionär fjärt så förstår jag inte varför allt ska gå så fort i animerade filmer nu för tiden. Då menar jag inte bara klipp och kameraåkningar, utan även hur figurerna rör sig. Filmen och figurerna får aldrig landa i sig själva, allt rör på sig hela tiden.
En del kritiker har kallat Frost för den bästa Disneyfilmen sedan nittiotalet. Det kan jag nästan hålla med om, men det säger inte så mycket. Förutom Prinsessan och grodan (i härlig klassisk handtecknad animation), Trassel och Röjar-Ralf har det varit ganska tunt med riktigt bra animation från Disney de senaste tjugo åren. Jag tänkte säga att Modig är den bästa Disneyfilmen på tvåtusentalet, men den kommer ju från Pixar kom jag sedan på (som förvisso ägs av Disney, men räknas som ett eget bolag).
Så hur står sig Frost mot de stora klassikerna då? Hmnja, jag hade inte tråkigt när jag såg den. Den hade sina fördelar, men så var det ju det där som ligger och skaver och stör. Så tre nöjda gnurglor blir det trots allt.
Det kan verka uträknat - jag börjar plugga portugisiska och i samma stund bokar jag en resa till Madeira. Men det är faktiskt bara en slump. Portugisiskan började jag med för ett par veckor sedan, helt självständigt, och häromdagen började Timo och jag prata om att åka på semester i februari. Ursprungsidén var faktiskt Kanarieholmarna, men så hittade Timo ett bra erbjudande till Madeira istället. Inget att snacka om, så vi slog till.
Det här är första gången på fjorton år som jag åker utomlands (nej, jag räknar inte Danmark till utlandet faktiskt). Jag är så lycklig att jag har tårar i ögonen!
Nej men, hörni - efter Saving Mr Banks, American Hustle, Philomena och 12 years a slavekan det väl vara på sin plats att ta - ytterligare en verklighetsbaserad film! Martin Scorseses senaste - The wolf of Wall Street - är baserad på Jordan Belforts självbiografi med samma namn.
Det är lätt att se varför Scorsese ville filma den här historien - den har allt som en typisk Scorsesefilm har. Jag associerar väldigt mycket till Maffiabröder. Upplägget är detsamma, fast med Wall Street som lockelse och inte maffialivet. Vi får följa Belforts uppgång från enkel bakgrund, hans storhetstid och hans fall och straff. Och precis som i Maffiabröder är det Belfort själv som fungerar som berättarröst. Dessutom bryter Leonardo DiCaprio i huvudrollen emellanåt den fjärde väggen och talar direkt till oss i publiken om hur det gick till, i imperfekt - som att han bara spelar upp historien för oss.
Scorsese är en mästerlig regissör och här är han på mammas gata. Det är rappt berättat - trots filmens tre timmar! - det är engagerande och emellanåt vansinnigt roligt. Att jag sedan tycker att Belfort är en fruktansvärd människa som jag inte alls hejar på är en annan sak. Dessutom har Scorsese fått in en riktig praktträff med Leonardo DiCaprio. Han är fullkomligt enastående som skitstöveln som får alldeles för mycket pengar. Hans Golden Globe för bästa manliga huvudroll var självskriven. Men att filmen var nominerad i komedikategorin?! Som sagt, emellanåt vansinnigt rolig, men en komedi var det inte!
Men det finns en sak med The wolf of Wall Street som lämnar en riktigt otrevlig bismak i munnen på mig - kvinnoskildringarna! Vilka fullkomligt usla kvinnoroller Scorsese har fått fram. Det finns egentligen bara en stor kvinnoroll, Margot Robbie som Belforts lyxhustru, och hon gör precis samma sak som resten av kvinnorna i filmen - går runt naken och kåt. Det var länge sedan jag såg så många full frontal nudities i en och samma film, och lägg märke till att det bara var kvinnor som var nakna! Jonah Hill (fantastiskt bra, även han för övrigt), hög som ett hus, sätter igång att runka öppet första gången han ser Robbie, men det har man officiellt gått ut med att det bara är en attrapp. Kvinnorna däremot har inga attrapper att gömma sig bakom. Nakna förutom högklackade skor, det är deras standardklädsel, alla dessutom helrakade ifall någon undrade. Jag var inne på det här redan igår, med "den andra Maffiabröder-filmen" - American Hustle. Och bara för att personerna i filmen är kvinnoföraktare behöver faktiskt inte filmens regissör vara det. Jennifer Lawrence spelade också lyxhustru i en liten roll, men hon fick åtminstone spela en riktig roll. Det gör inte Robbie här; kåt, glad och tacksam är det enda hon är fram till den obligatoriska(?) skilsmässan.
Det här drar ner betyget för min del. Hade kvinnorollerna varit bättre, och haft större klädbudget, och filmen eventuellt lite kortare - tre timmar är väldigt mycket skitstövel för pengarna! - så hade femman varit gjuten. Nu drar jag ner betyget ett snäpp och fyra gnurglor stapplar utmattat ut från salongen.
Jag har länge gått och anat att jag och resten av filmvärlden inte är helt överens om David O. Russell. Av hans långfilmer har jag bara gillat Flirting with disaster. De övriga jag sett - Three kings, The fighter och Du gör mig galen - har jag tyckt varit överreklamerade. Det var alltså inte med några stora förväntningar jag satte mig för att se Russells senaste verk, American Hustle.
Vilket nöje att då kunna meddela att American Hustle är en riktigt bra film! Precis som flera andra av årets nominerade är American Hustle baserad på sanna händelser - eller som man garderar sig här "delar av det här har hänt" - och handlar om hur FBI sätter dit korrupta politiker. Christian Bale spelar bedragaren Irving Rosenfeld som tillsammans med sin älskarinna Sydney Prosser (Amy Adams) mer eller mindre blir tvingade av FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) att agera lockbeten i kampen mot korruption.
American Hustle skulle kunna beskrivas som en Maffiabröder med glimten i ögat. Russell fullkomligt frossar i sjuttiotalsmode och -frisyrer. Russell blev nominerad för bästa regi, men det hade varit en smärre skandal om han hade fått det, för även om det är en bra, rolig, spännande film han har fått fram så är regin helt och hållet Martin Scorseses. Det är Maffiabröder rakt av - bildvinklar, kameraåkningar, klipp, användandet av slow motion - Scorseses estetik rakt av. Men på ett sätt skiljer sig American Hustle från Scorseses filmer, och det är kvinnorollerna! Scorseses kvinnor saknar helt djup och finns bara med i filmerna för att vara snygga, verkar det som, och gärna avklädda. Där klår Russell honom. Det är ett välskrivet manus Russell och Eric Singer har fått ihop. Så blev det också Golden Globe-nominerat.
Och kvinnorollerna har lika mycket nyanser som männen, även om de är få. Bägge större skådespelerskorna belönade med Golden Globes för sina insatser. Nu finns det kanske de som tycker att de här filmerna handlar om en manlig värld där kvinnor inte har någon betydelse, men jämför Jennifer Lawrences lyxhustru i American Hustle med Margot Robbies dito i Scorseses senaste The wolf of Wall Street. Lawrence har fått en riktig roll, medan Robbie bara och endast ska vara vacker och kåt. Att de skildrar manliga världar betyder inte att kvinnorna måste skildras så som männen i filmen ser dem.
De nominerade männen gjorde väl vad de skulle, och att de inte vann var helt rätt. Christian Bale kan vara bra, men faller för ofta över i överspel och Bradley Cooper har ännu inte visat vad det är som gör att han är värd att för andra året i rad bli nominerad.
Så trots mitt motstånd mot David O. Russell så är jag faktiskt villig att säga att American Hustle är värd fyra imponerade gnurglor!
Äntligen uppkliven efter nattens Golden Globe-vaka. Det är ju min lilla tradition att följa både Golden Globe och Oscarsgalan direkt. I år har jag tyvärr inte hunnit sätta mig in i de viktigaste filmerna innan galan, så många val kan jag inte säga så mycket om. Teveserierna lämnar jag i stort sett därhän, då de flesta av dem är sådan jag inte följer. Men så här tänker jag om vinnarna.
Bästa drama - 12 years a slave
Ett självklart val! Jag har sett tre av filmerna - förutom denna även Gravity och Philomena - och Steve McQueens slavdrama är överlägset bäst av dessa. Captain Philips och Rush står ännu på listan över filmer att se. 12 years... delade förstaplatsen i antal nomineringar med American Hustle - sju var - men det här var den enda filmen tog hem. Bättre lycka på Oscarsgalan!
Bästa komedi/musikal - American Hustle
Jag kan inte riktigt se hur den här hör hemma i komedisektionen.Visst har den roliga repliker och scener, men komedi? Näe, inte riktigt. Det gick lite bättre för American Hustle än för 12 years a slave - totalt tre klot av sju möjliga. Av de nominerade filmerna har jag bara sett den här och Nebraska - Her, Inside Llewyn Davis och The wolf of Wall Street väntar ännu på sin tur - så jag vågar inte riktigt uttala mig om det var rätt film som vann. Däremot kan jag säga att Nebraska var en av mina favoritfilmer från Stockholms filmfestival förra året.
Bästa regi - Alfonso Cuaron, Gravity
Fyra nomineringar - bästa drama, skådespelerska och musik förutom den här - och ett pris till Alfonso Cuaron. Jag såg Gravity i höstas, och måste väl säga att jag inte riktigt förstår hajpen. Visst var den bra, men inte så fantastisk. Emellanåt väldigt övertydlig och de religiösa övertonerna gjorde mig riktigt illa till mods. Jag hade hellre sett att Steve McQueen fått den för 12 years a slave eller Alexander Payne för Nebraska. Övriga nominerade var Paul Greengrass för Captain Philips och David O. Russell för American Hustle.
Bästa manliga huvudroll, drama - Matthew McConaughey, Dallas Buyers Club
Full pott för Jean-Marc Vallées aidsdrama - två nomineringar och två priser. Jag har ännu inte sett filmen, så jag kan inte uttala mig om dessa herrars framträdanden. Av de nominerade är det bara Chiwetel Ejiofor i 12 years a slave jag har sett. Han gör ett fenomenalt jobb i den och hade definitivt varit värd priset. Övriga nominerade var Idris Elba för Mandela - Vägen till frihet, Tom Hanks för Captain Philips och Robert Redford för All is lost.
Bästa kvinnliga huvudroll, drama - Cate Blanchett, Blue Jasmine
Ingen blev väl förvånad efter alla lovord fru Blanchett fått för sin prestation. För egen del står filmen ännu på Att se-listan. Övriga nominerade var Emma Thompson för Saving Mr. Banks (helt fantastisk!), Sandra Bullock för Gravity (mäh!), Judi Dench för Philomena (jag älskar henne, men den här gången var hon inte värd priset) och Kate Winslet för Labor Day (ännu inte sett).
Bästa manliga huvudroll, komedi/musikal - Leonardo DiCaprio, The Wolf of Wall Street
Utan att ha sett DiCaprios prestation hade jag hoppats på Bruce Dern för Nebraska. Han gör ett strålande jobb i den. Christian Bale nominerades för American Hustle och min åsikt där är densamma som när han vann för The fighter - när han är bra är han riktigt bra, men tyvärr faller han över i överspel alldeles för ofta. Oscar Isaac för Inside Llewyn Davis och Joaquin Phoenix för Her kan jag ännu inte säga något om.
Bästa kvinnliga huvudroll, komedi/musikal - Amy Adams, American Hustle
Jag har bara sett den här filmen, så jag kan bara säga grattis till Adams. Visst är hon bra, men var verkligen de övriga nominerade - Julie Delpy för Before Midnight, Greta Gerwig för Frances Ha, Julia Louis-Dreyfus för Enough said och Meryl Streep för En familj - sämre än hon?!
Bästa manliga biroll - Jared Leto, Dallas Buyers Club
Har fortfarande inte sett den! Bradley Cooper för American Hustle var i mina ögon inte värd priset, vilket däremot Michael Fassbender i 12 years a slave var. Övriga nominerade var Barkhad Abdi för Captain Philips och Daniel Brühl för Rush.
Bästa kvinnliga biroll - Jennifer Lawrence, American Hustle
Vad är det med David O. Russells skådespelerskor? De får priser strödda över sig och jag förstår inte riktigt varför. Visst är Jennifer Lawrence, precis som Amy Adams, bra i sina roller, men årets bästa?! Näe! Hellre då Lupita Nyong'o för 12 years a slave eller min favorit June Squibb för Nebraska. Julia Roberts var också hon nominerad, för En familj, liksom Sally Hawkins för Blue Jasmine.
Bästa manus - Spike Jonze, Her
En komedi om en man som blir kär i sin dator sökprogram, jojo det är ett manus som heter duga! Har inte sett filmen än, så jag vet inget mer om den. Men om den är bättre än övriga nominerade - Steve Coogans och Jeff Popes Philomena, John Ridleys 12 years a slave, Eric Warren Singers och David O. Russells American Hustle samt Bob Nelsons Nebraska - måste den var fantastisk!
Bästa musik - Alex Ebert, All is lost
Sitter och lyssnar på den nu, trevlig musik, det är det. För egen del var Hans Zimmers musik till 12 years a slave något som gav ytterligare dimension till filmen. Fast bäst var nog ändå Steven Prices elektroniska musik till Gravity. Den kan jag lyssna på om och om igen. John Williams Boktjuvenoch Alex Heffes Mandela - Vägen till frihet kan jag inte uttala mig om.
Bästa originalsång - U2, Ordinary love, Mandela - Vägen till frihet
Jo, i skarp konkurrens med Coldplays Atlas från The hunger games var nog U2 den givna vinnaren. Let it go från Frost, Please Mr Kennedy från Inside Llewyn Davis och Sweeter than fiction från One chance var de övriga nominerade.
Bästa animerade film - Frost
Disney gör det igen! Har ännu inte sett någon av de nominerade - dessutom Dumma mej 2 och Croodarna, men kände ändå att det nog var Frost som skulle vinna.
Bästa utländska film - La bella grandezza
Nej, det blev inte Blå är den varmaste färgen som vann. Istället en italiensk film som tydligen inte ansetts tillräcklig intressant för att visas på bio i Sverige. Inget premiärdatum så långt ögat kan se. De övriga nominerade var danska Jakten, iranska Det förflutna och Hayao Miyazakis sista film Kaze tachinu - självklart från Japan.
Värdar för galan var precis som förra året Tina Fey och Amy Poehler. Poehler vann dessutom ett eget pris för bästa kvinnliga skådespelare i komediserie - väl förtjänt! Deras inledning - som av någon anledning kallas för monolog, trots att de är två om den! - bör upplevas. Den är fantastiskt rolig! Favoriten är beskrivningen av Gravity - en film om hur George Clooney heller svävar bort i rymden och dör än tillbringar en enda minut till med en kvinna i hans egen ålder! Nu är det bara att ta nya tag inför Oscarsgalan. Nomineringarna tillkännages nu på torsdag och galan går sedan söndag 2 mars.
Av de filmer som är nominerade till bästa drama vid nattens Golden Globes är fyra av fem "based on a true story". 12 years a slave har jag redan sett. Idag var turen kommen till en verklighetsbaserad film i det mindre formatet - Stephen Frears Philomena med Judi Dench i huvudrollen som den irländska kvinnan som i sin ungdom tvingades adoptera bort sin son av de "goda" nunnor hon bodde hos och nu försöker hitta honom igen.
Steve Coogan läste artikeln om Philomena i The Guardian och kände att det här skulle kunna bli en bra film. Tillsammans med Jeff Pope skrev han ett manus som sedan lämnade över till Stephen Frears. Här är nu resultatet - en djupt mänsklig och rolig film om ett tungt ämne. Steve Coogan är kongenial i rollen som den cyniske reportern och kontrasten mellan honom och den godhjärtade Judi Dench är fenomenal.
Frears är en regissör som i stort sett aldrig gör mig besviken, och feel good-filmer om ganska tunga ämnen är han mästerlig på. Philomena är en film som passar honom som hand i handsken. Till detta kommer Robbie Ryans vackra höstbilder och Alexandre Desplats musik.
Philomena ligger och darrar på kanten till fem gnurglor, men - och det här smärtar mig att säga - anledningen till att det inte blir full pott är faktiskt Judi Dench. Hon är som alltid suverän, det är en njutning att se henne agera. Men det är just det - hon agerar. Jag tror inte på henne som obildad arbetarklass för fem minuter. Hon gör ett underbart skådespelarjobb, men hon når inte hela vägen fram. Dame Judi lyser igenom hela vägen. Hon är nominerad till bästa kvinnliga huvudroll, men hon har inte gjort sig förtjänt av den den här gången.
Philomena är en fyranäsduksfilm, och lika många gnurglor bär fram näsdukarna. Det behövs, jag sitter och blir tårögd här bara av att tänka på filmen. Då måste man nog säga att Frears har lyckats!
Nej, jag tänker inte betala för att se Jöback i Sweeney Todd, det har jag sagt förr. Intressekonflikten är total - Sweeney Todd är en av mina absoluta favoritmusikaler, men Jöback är mer än vad jag klarar av. Så till den milda grad att jag har tänkt avstå från att se Stadsteaterns uppsättning.
Alldeles nyss var jag in på Stadsteaterns hemsida för att kolla vad som går idag och då tittade jag in på Sweeneys bokningssida bara för att se hur det ser ut och så plötsligt ser jag ett par föreställningar där det bara är halvfullt, och så texten bredvid "Niklas Andersson som Sweeney T"!! Mitt hjärta fullkomligt stannade. Andersson är en helt fantastisk musikalartist som har fått alldeles för lite uppmärksamhet här i Sverige. Visst har jag han gjort stora roller, men har ändå inte riktigt blivit något stort namn. Däremot har han gjort flera stora roller i England, så han är etablerad och kunnig. Och än viktigare - han har inte Jöbacks alla later! Jag bokade biljetter ögonblickligen!
Vilken win/win! Jag får se Sweeney Todd, jag slipper se Jöback och jag får äntligen se Andersson igen. Tror inte att jag har sett honom på scen sedan han gjorde Miss Saigon på Göta Lejon.
Här ser ni Andersson i Gethsemane ur Jesus Christ Superstar.
Slaveriet i USA är ingen enkel historia. Man kan lätt få intrycket att USA var en enda stor slavnation ända fram till mordet på Lincoln, och sedan släpptes alla slavar fria. Så är inte fallet. Diskussionen om slaveriets vara eller icke vara existerade redan på 1700-talet och under amerikanska inbördeskriget började den ena kolonin efter den andra att förbjuda slaveriet. 1810 var 75% av alla svarta i nordstaterna fria. I sydstaterna var motståndet mot frigivandet av slavarna desto större. De stora bomullsodlingarna krävde mycket arbetare och behovet av slavar ansågs stort. 1808 förbjöds internationell slavhandel i USA, och all slavhandel bestod därefter av inhemska slavar.
Situationen blev alltså att män som i nordstaterna var fria kunde bli slavar i sydstaterna om de hade riktig otur. Friska och starka män från norr var kanske lite mer eftertraktade som slavar än de svaga och sjuka personer som fanns i sydstaterna. Det fanns en reell risk att fria människor blev kidnappade från norr och sålda som slavar i syd. 1840 instiftade New York en lag om att staten måste hjälpa alla svarta människor som blivit kidnappade och sålda som slavar.
En av dessa kidnappade personer var Solomon Northup. Han föddes som fri i staten New York, där han gifte sig och fick barn. Northup jobbade som snickare och musiker när han fick erbjudande att spela i New York City. Northup trodde att engagemanget bara skulle gälla en kort tid och meddelade inte sin familj vart han skulle. Men istället drogades han och fördes till Washington DC, där slavhandel ännu var laglig, och såldes till Georgia. I tolv år levde han som slav innan han lyckades kontakta sin familj och med advokathjälp lyckades han bli fri. Northup är en av få slavar som lyckades bli fri på det här sättet och reste runt i USA och föreläste om slaveriet efter detta.
Northup skrev även en bok om sina upplevelser, och den har blivit film i regi av Steve McQueen. 12 years a slave visades här i Sverige först på Stockholms filmfestival förra året, men har nu fått biopremiär. Dessutom är filmen nominerad till sju Golden Globes - bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och biroll, bästa kvinnliga biroll, bästa manus och bästa musik. Finns det någon rättvisa så kommer 12 years a slave att kamma hem de flesta priserna. Det här är inget mindre än ett mästerverk.
En sådan här film måste ha bra skådespelare för att vara trovärdig, och det har McQueen här. Först och främst självklart Chiwetel Ejiofor i huvudrollen som Northup. Det är honom hela filmen står och faller med och han gör ett fenomenalt jobb. Mot honom står den minst lika skicklige Michael Fassbender som den sadistiske slavägaren Epps. Det är mellan dessa båda motpoler som större delen av filmen rör sig. Mellan dem finns den kvinnliga slaven Patsey, spelad av Lupita Nyong'o. Inte nominerad, men ändå väl värd att omnämnas är Sarah Paulson som fru Epps, förtryckt och bitter och därför än farligare. Jag brukar försvara Brad Pitt och säga att han är en bättre skådespelare än vad hans filmstjärnelook ger sken av. I 12 years a slave gör han en liten roll, och tyvärr lyckas han inget vidare med den. Han känns helt malplacerad och lyckas inte leverera sina repliker med någon större trovärdhet.
McQueen undviker nästan helt att falla i den klassiska slavfilmsfällan att alla slavägare är fula och äckliga och alla motståndare är hela och rena. De fulaste är de onda, men inte undantagslöst. Därför låter jag den biten passera.
12 years a slave är rakt igenom spännande och gripande. Det har gått flera dagar sedan jag såg den, och den har inte lämnat mina tankar särskilt mycket sedan dess. Det är starkt jobbat att ha gjort tre långfilmer, och alla tre helt enastående! 12 years a slave får årets första oreserverade fem gnurglor!
Pamela Travers som skapade Mary Poppins var en dam med väldigt bestämda åsikter. Särskilt bestämd var hon angående sin berömda skapelse, och hon ansåg inte att Walt Disney skulle få sätta klorna i henne. Disney försökte i närmare tjugo år innan Travers gick med på projektet, dock med förbehållet att hon skulle få godkänna manuset.
Det är om detta samarbete som regissören John Lee Hancocks nya - och Golden Globe-nominerade - film Saving Mr Banks handlar. Golden Globe-nominerade Emma Thompson spelar den - faktiskt - australiensiska författaren med stor finess. Walt Disney spelas av Tom Hanks, som jag i vanliga fall har ganska svårt för men som här ger Thompson en rejäl match. Kulturkrocken mellan den strikta Travers och den folkliga Disney skildras med stor humor. Även de mindre rollerna är helt rätt rollsatta. Särskilt måste jag då nämna - och han måste alltid nämnas! - Jason Schwartzman som Richard Sherman, som skrev musiken till Mary Poppins och Paul Giamatti som gör en liten fin roll som Travers chaufför.
Den här krocken mellan det stela och det barnsliga hade räckt till en hel film, men manusförfattarna Kelly Marcel och Sue Smith nöjer sig inte med det. Titeln Saving Mr Banks pekar på ytterligare ett element - nämligen Travers barndom i Australien och hennes älskade pappa, förebilden för böckernas Mr Banks. Och det är här det börjar skära sig. Det blir övertydligt och sockersött. Pappan, spelad av Colin Farrell, blir ingen riktig människa. Han är bara en charmig fyllbult, inget annat. Det finns inga nyanser. Pappan kommer hem och är glad och vill leka med barnen. Då tar mamman upp en flaska sprit ur hans kavajficka, tittar på den och stoppar ner den igen. I Hollywood står Travers och säger förvånat till Disney som precis sagt att Mary Poppins kommer för att rädda barnen: "Oh, you think Mary Poppins has come to save the children!" och Disney får insikten att tala om att boken handlar om att rädda pappans minne.
De båda delarna fungerar inte ihop, och tillbakablickarna är bara långa och ganska intetsägande. Inga nyanser, bara övertydligt. Bitarna i Hollywood är däremot välspelade och intressanta - dock med ganska stora friheter tagna vad det gäller sanningen. Hade Hancock koncentrerat sig på filmens nutid hade det här blivit en riktig fullträff. Nu dras betyget ner. Men Emma Thompson är väl värd sin Golden Globe-nominering, och än mer så förtjänar hon den. Hon är helt magnifik!
Utan att avslöja hur Disney får med Travers på noterna i filmen så är
sanningen den att just den biten av Mary Poppins var en av de - många - saker
som hon i verkligheten hatade med filmen. Det hade ju inte varit en
Disneyfilm om den inte slutat lyckligt. I verkligheten ville Travers
aldrig mer ha något med Disney att göra efter den hemska upplevelsen.
De Hollywoodska bitarna är - trots de historiska friheterna - värda ett högt betyg. Australienhistorien är knappt värd vatten, så betyget hamnar någonstans däremellan. Tre gnurglor, varav en är helt och hållet Emma Thompsons!
I två månader har jag jobbat intensivt med att sätta ihop årets stora julevenemang från Stockholms slott - den stora julgransplundringen. Egentligen har jag vetat om det här sedan innan jag blev barnpedagogansvarig eftersom jag satt med på mötet där det bestämdes att vi tar över stafettpinnen från Drottningholm, som anordnat plundring i några år, men det var inte förrän jag fick tjänsten som jag kunde sätta igång med arbetet. Av den anledningen har det blivit ganska intensivt att få ihop det.
Även fast jag var ledig över julhelgen har jag ändå jobbat med att läsa om 1800-talsjular och förbereda sådant som inte kan vänta. Eftersom det bestämdes att julgransplundringen skulle äga rum ute på Ulriksdal tyckte jag att det var självklart att temat skulle bli julfest hos Karl XV.
Den senaste veckan har jag vaknat alldeles för tidigt och varit stressad över allt som kan gå fel. I helgen som gick var det så äntligen dags! Jag och kollegorna slog upp slottsdörrarna för en riktig julfest i 1800-talsstil. Vi var klädda i historiska dräkter och föreställde gamle Kron-Kalle och hela hans familj. Och det måste jag säga att utan mina kollegor hade det här inte blivit hälften så bra som det blev. Eller snarare, det hade inte blivit någon julgransplundring alls. Jag bugar mig till golvet för deras insatser!
Först visades slottet upp för familjerna innan det var dags för varm choklad och vispgrädde i storköket. Där utsågs dagens bönkung, en tradition som Karl XV gärna ägnade sig åt på sina egna julfester. I en mjuk kaka doldes en böna, och den som fick bönan i sin bit blev kung. Och jag dristar mig till att bara säga bönkung och inte -drottning, för trots att det lika gärna hade kunnat bli en kvinnlig bönregent så tillföll alla fyra bönorna pojkar. Efter att ha fått krona och present fördes hela styrkan upp till matsalen där en femmeters julgran, även den klädd i 1800-talsstil, stod beredd att dansas kring. Dansen avslutades med långdans genom slottets alla salar, fattas bara annat!
Svettiga och glada stod vi och andades ut när plötsligt någon närmade sig slottet - julbocken! Inga jultomtar på 1800-talet inte. Alla snälla barn fick varsin godisstrut av julbocken och efter det var det slut. För att inte tala om oss andra!
Det blev riktigt lyckat, och vi fick förfrågningar om vi kommer att anordna det här nästa år också och det vågar jag nästan lova att vi kommer!
Det ska erkännas - när nyheten kom att Peter Jackson skulle filma Bilbo blev jag riktigt glad, för Ringen-trilogin är några av mina favoritfilmer. När jag sedan fick veta att det skulle bli inte mindre än två filmer ökade min nyfikenhet. Och när beskedet kom att det skulle bli tre filmer började jag å andra sidan dra öronen åt mig. Visst är det kul att kunna låta berättelsen ta sin tid, men så mycket material så att det räcker till tre filmer finns det faktiskt inte i Bilbo.
Hobbit - En oväntad resa bekräftade mina misstankar. Den var inte särskilt bra. Det var en seg, utdragen barnmusikal. Större delen av filmen kändes bara som utfyllnad i väntan på att kunna dra igång filmen ordentligt, och det gjorde den aldrig. Ett gäng dvärgar som satt och pratade långsamt och sjöng evinnerliga sånger, och däremellan en väldig massa slapstick var inte riktigt vad jag ville ha. Det var trevligt att ha sett den, men jag kände inte någon större längtan efter att se fortsättningen.
Lik förbannat har jag nu tagit mig iväg till bion för att se fortsättningen, och se på fan - Jackson har skärpt sig! Smaugs ödemark är faktiskt riktigt bra. Jackson har fått ordning på historien och han vet vad han ska göra. Det är ett driv filmen igenom, och inte särskilt många döda punkter. Visst taaaaalaaaaas det väääääldigt låååångsamt emellanåt, men det uppvägs av actionscenerna. Smaugs ödemark skulle utan problem kunna kortas en halvtimme, fyrtio minuter, särskilt under nyss nämnda actionscener. Här blir det emellanåt Jacksons lekstuga, det är kameraåkningar i parti och minut och det ena monstret efter det andra rusar fram bara för att bli ihjälslagen.
Något som störde mig i En oväntad resa och som är påtagligt även här är hur mycket datoranimering Jackson använder sig av. I första filmen kändes dessutom animeringarna emellanåt väldigt hafsigt utförda. Animeringarna är snyggare här, men här är det ännu lite väl mycket. I Ringen-trilogin spelades orcher och monster av skådespelare med masker, högst trovärdigt. I Hobbit-trilogin är även de större rollerna bland monstren datoranimerade och tyvärr känns de bara som just animerade. Varför detta?
Till trilogins stora fördelar måste dock nämnas Martin Freeman! Han är helt kongenial som Bilbo. Det går inte att tänka sig den här serien med någon annan i rollen. En stor njutning att se honom i varenda scen!
Och ja just det - Persbrandt! Hur klarar sig vårt svenska hopp i filmen, nu när vi äntligen får se honom? Hmnjae, han är bara med i ungefär fem minuter och det enda han gör är att prata så långsamt att han borde få pris för det. Och så kan vi konstatera att hans engelska inte har blivit bättre. Men vi kan väl låtsas att hamnskiftarna kommer från den svenska delen av Midgård. Och det kanske blir bättre i Dit och hem igen, då lär Beorn få mer att göra.
Smaugs ödemark är ett stort lyft jämfört med En oväntad resa. Första filmen lyckades knappt intressera två gnurglor, men sedan kommer Smaug och släpper ner två gnurglor till - sammanlagt fyra stycken till det här praktäventyret. Nu ser jag fram emot sista delen också! Kan det bli två gnurglor till?!
