The ugly truth

Abby (Katherine Heigl) jobbar som producent för ett morgonprogram på ett litet tevebolag. Hon är kontrollfreak ut i fingerspetsarna. Singel, med en lista på tio punkter som hennes tilltänkte man ska uppfylla.

För att öka tittarsiffrorna anställer man Mike (Gerard Butler), en riktig praktmansgris med ett chauvinistprogram som heter Den bistra sanningen, där han talar om "den bistra sanningen" om skillnaden mellan män och kvinnor. Självklart hatar Abby och Mike varandra från första stund. När Abby blir intresserad av sin snygge granne Colin (Eric Winter) slår Abby och Mike vad om att han ska kunna hjälpa henne att fånga Colin. Om de lyckas lovar Mike att sluta på tevekanalen. Gissa hur det går!

Det finns inte en enda scen i den här filmen som överraskar mig. Jag har sett absolut allting i åtminstone hundra romcoms förut. Det som gör den här filmen lite intressant är framför allt kemin mellan Heigl och Butler. Filmen är inte så välstädad. Det finns scener här som man aldrig skulle ha fått se Meg Ryan göra under sin tid som romcom-drottning. Emellanåt är den ganska, för att vara en amerikansk romcom alltså, vågad. Och så gillar jag det omvända Cyrano-temat. Det är kvinnan som ska lära sig att vinna mannen, och hon ska göra det genom att lära sig att inte vara väluppfostrad och bildad. Inte särskilt nyskapande, men genomfört med charm.

Regissören Robert Luketic är inte helt obegåvad när det gäller romantisk komedi. Han har bland annat gjort Legally blonde, som jag blev förvånad över att jag gillade. Men ett lite mer genomarbetat manus hade inte skadat i det här fallet. Slutet är ganska rejält pajigt, när paret har sin stora uppgörelse i direktsändning. Trots det satt jag och smålog under stora delar av filmen.

Dessutom får alla filmer som har referenser till Knallhatten (Sadie Hawkins-dansen) automatiskt högre betyg. Jag har tvekat lite fram och tillbaks, men till slut så bestämde jag mig för att den är värd två starka gnurglor.

Läs vad DN och SvD tycker här.