Jag hatar att prata i telefon. Det går väl an när det är med kompisar. Inte för att jag är förtjust i det då heller. Att prata med människor jag inte känner är en plåga. Då får jag ont i magen och försöker komma på anledningar att slippa ringa. Alltså är sms min vän, och elbrev till folk jag inte känner. Jag skickar en hel del sms till mina vänner, och de brukar svara på samma vis.
Petter gillar inte sms, och vill helst prata i telefon. Alltså har vi lite problem att få kontakt med varann. Jag skickar sms, och han vill inte svara på dem. Istället ringer han, och då sitter jag och är kort i tonen och bara vill lägga på. Att vi överhuvudtaget kan kommunicera med varann är ett stort mysterium!
3 kommentarer:
Jag gillar inte heller telefon! Tänk att det blivit så, när vi var yngre pratade vi ju i telefon med varandra minst tre timmar i sträck....!
I mitt fall klandrar jag allt telefonpratande i jobbet. Där har jag nämligen inga problem att prata i telefon med vem som helst, det är bara privat det är så. Det har blivit alldeles för mycket ett arbetsredskap och jag vill inte ha in jobbet i privatlivet.
När det gäller Petter och dig har jag ett par förslag. Du sms:ar till hans fasta telefon. Då läses ju ett meddelande upp i luren för honom. Sen ringer han och du låter honom prata med telefonsvararen. Något omständligt kanske, men det borde kunna funka. :D
Nå, men du är också en av dem som jag kan prata med hur länge som helst i telefon eller på vilket sätt som helst. Kom bara ihåg vårt senaste långsamtal medan jag promenerade till Lilla Essingen från Dramaten, och direkt när jag kom hem så bytte vi till fast telefon! ;-)
Ja det har du rätt i, då var vi ju inte tonåringar direkt ;) Du är den enda jag fortfarande har ett och annat långsamtal med på telefon fast det går ett bra tag mellan gångerna numera. Och som sagt, långsamtal i alla former är trevligt med dig, håller absolut med om det! :)
Vi är helt enkelt jäkligt bra på att prata. Bäst! ;)
Skicka en kommentar