En gång i tiden, på det glada åttiotalet, ägnade sig min mamma åt mammiga grejor, bland annat stickning. Vid nåt tillfälle så erbjöd hon sig att sticka en tröja åt mig, och jag fick själv bestämma hur den skulle se ut. Jag kom på ett jättesnyggt motiv där det skulle vara en blå tröja med en ljusblå tvärgående rand där det skulle stå "Madonna", men mamma vägrade med hänvisning till att jag inte skulle kunna använda den när jag slutade gilla Madonna.
Vem skrattar nu, mamma? Hade jag haft den där tröjan skulle jag ha kunnat åka ner till Göteborg och vara snyggast på Ullevi! Men nä, istället får jag sitta hemma! Och kan inte ens trösta mig med tröjan!
5 kommentarer:
Det här kände jag verkligen inte till! Men nu förstår jag den vemodiga, inåtvända blicken när du tror ingen ser...
Svaret är att ingen skrattar. En sorglig historia på det hela taget. *tröstkramar*
Just det, Anna. Du har förstått hur jag lider!
Du bär detta trauma med dig på ett hedervärt och starkt sätt. Men betänk följande, det kanske var så att din mamma inte kunde sticka madonna över ditt tröjbröst med mindre än att det blivit en rock istället för en tröja.
Madonna är inte rock! Hon är popdisko!
Och jag minns klart och tydligt att mamma erbjöd sig att sticka namnet på ärmen så att det lätt skulle kunna repas upp när jag slutade uppskatta henne. Det tackade jag så klart nej till, då det inte passade i min design!
Skicka en kommentar