Om man inte vill ge sig ut i regnet kan man stanna hemma och njuta av det i alla fall. I eftermiddag visar SVT Singin' in the rain, den absolut bästa filmmusikal som någonsin har gjorts. Om man inte har sett den så måste man göra det, och om man har sett den kommer man att vilja se den igen.
Den utspelas i Hollywood i skiftet mellan stum- och ljudfilm. De båda stumfilmsstjärnorna Don Lockwood och Lina Lamont ställs inför nya utmaningar när de ska börja göra ljudfilm. Det stora problemet är att den vackra Lina Lamont har en röst som kan skära genom sten...Betty Comden och Adolph Green blev tilldelade en samling låtar som filmbolaget fått rättigheterna till och blev tillsagda att göra en musikal kring dem. Resultatet blev en hejdundrande drift med Hollywood. Inte en kliché har klarat sig undan deras vassa penna. Koleriska regissörer, giriga filmchefer, diviga stjärnor. Och till detta de bästa sång- och dansnummer som någonsin spelats in.
Filmens stora stjärna är Gene Kelly, snygg, rolig och en dansare av Guds nåde. Fred Astaire kan slänga sig i väggen, är min ödmjuka uppfattning.
Runt Gene Kelly finns sedan den perfekta uppbackningen. Debbie Reynolds som den unga Kathy Selden, Donald O'Connor som kamraten Cosmo (hans Make 'em laugh är en klassisk dansscen som skulle få Jackie Chan att bli avundsjuk) och framför allt Jean Hagen som divan Lina Lamont med den hemska rösten.
Jean Hagen blev aldrig någon stor stjärna, hon fick mest göra teveroller. Men innan dess gjorde hon tre klassiker, Asfaltsdjungeln, Adams revben och så mästerverket Singin' in the rain. Hon gör Lina Lamont så lysande att det är obegripligt att man inte satsade på att göra henne till stjärnkomedienne av samma rang som Judy Holliday eller Lucille Ball.
5 kommentarer:
Hurra! En av mina favvofilmer också. Den gick på tv4-film för nån vecka sen och då missade vi början. Barnen blev helt sålda (jag vet - de är otroligt intelligenta) och ville direkt se den igen. Jag lovade att vi skulle köpa den men det har jag inte hunnit, så det här blir ju bättre en perfekt. Lördagsgodis. :D
Detta är en fil som jag kan se om och om igen. En av skillnaderna mellan Gne Kelly och Fred Astaire är ju att Gene Kelly är/var så levande och har/hade sån närvaro. Dessutom var han riktigt sexig.
"Mamma Mia" är alltså inte den första efter konceptet "ta en bunt bra låtar och gör en film runt dom". Men det kanske är en gammal fin genre. Vad säger filmvetaren?
Jag skulle vilja säga att det är en riktigt gammal filmgenre, ungefär lika gammal som filmmusikalen själv.
Man tar en bunt populära sånger som folk vill höra och så skriver man ihop en ramhandling för att få ihop det hela. Enkelt och genialt(?)
Good morning good morning... Eller är det good night vid denna timma... I alla fall är det absolut en av mina favoritfilmer också! Och scenen med sågerska bakom och framför draperi är GREJT! Har just varit i Norge...
Skicka en kommentar