John Hughes är död! Jag känner mig förvånansvärt tagen av det. Han regisserade bara åtta filmer. Den senaste var Curly Sue -91, en fruktansvärd sockersöt historia. Men av de här åtta filmerna var det två stycken som betydde mycket för mig som tonåring, Födelsedagen och framför allt Breakfast Club.Jag gick på premiären av Breakfast Club tillsammans med Jörgen. Vi såg nioföreställningen på Rigoletto. När vi kom ut tittade vi på varandra och bestämde oss genast för att se nattbion också. Jag lärde mig varenda scen utantill och såg den om och om igen. Den talade verkligen till mig, och när jag och några kamrater skulle göra en uppsättning av en pjäs som slutarbete i skolan och vi inte kunde komma överens om vad vi skulle göra så fick jag igenom att vi skulle göra en scenversion av just Breakfast Club. Jag gjorde ett scenmanus och skulle regissera. Dessutom skulle jag spela Bender. Tyvärr fick vi för lite tid för att klara av det hela på, så allt lades ner.
Även Födelsedagen gjorde stort intryck på mig, och den har jag också sett många, många gånger. Jag kände igen mig så väl i hans versioner av humoristiskt tonårshelvete och fann styrka i hur Molly Ringwald klarade av sina motgångar.
Födelsedagen var också första gången jag såg syskonen Cusack.
Här var det Joan som gjorde största intrycket i en stum roll. Hon har sedan blivit en av mina favoritbirollsskådespelare, framför allt i den oscarsnominerade rollen som Cyn i Working Girl. Hennes bedrövliga sitcom låter vi ligga glömd.John är en skådespelare som jag har stor respekt för, och jag är villig att se de flesta filmer han har gjort, även när jag vet att det är skitfilmer (hej, Con Air!). Men i Födelsedagen hade syskonen bara små biroller. Det var ju Molly som var stjärnan.
Förutom de här två filmerna uppskattade jag även Fira med Ferris, Drömtjejen och Raka spåret till Chicago. Men samma intryck som Breakfast Club och Födelsedagen kunde de inte göra. De övriga tre filmerna han regisserade, samt även de flesta han skrev, överlåter vi åt evigheten! Pretty in pink, som han bara skrev, förtjänar också ett hedersomnämnande. Hmmm, vad hette nu hon som spelade huvudrollen i den...?
2 kommentarer:
Jag är också tagen av att han är borta! Trots att jag inte direkt tänkt på honom eller hans filmer särskilt aktivt på senare tid. De där filmerna är så mycket tonårsnostalgi för mig. För mig personligen var "Pretty in Pink" den viktigaste av John Hughes filmer - jag tycker den har allt en ungdomsfilm ska ha. "Breakfast Club" såg jag tyvärr inte då utan på video senare, men älskade den också. Jag instämmer i din tysta minut. RIP John Hughes.
Jag var lite för liten för att kunna uppskatta filmerna till fullo när de kom tyvärr. Men en kompis hade storasyrror, så vi kollade på alla filmerna på video hemma i hennes källare. Vår favorit var Some kind of wonderful (som han bara skrev). Identifierade oss med Watts. Stämmer in i din tysta minut.
Skicka en kommentar