Il Trovatore

Foto: Sarah Bolmsten

Giuseppe Verdis Trubaduren har en komplicerad intrig, men ganska simpel handling - två bröder skiljs åt i unga år och utan att veta om varandras existens är de nu i vuxen ålder - den ene greve och den andre zigenartrubadur - rivaler om samma kvinna med ond bråd död som följ. Musikaliskt däremot radar Verdi upp örhänge efter örhänge. Det kanske inte är den mest komplexa musiken han har skrivit, men vacker är den onekligen!

2006 hade Wilhelm Carlssons uppsättning premiär på Operan i Stockholm, och nu i samband med Verdiåret tas uppsättningen ur malpåsen för sex föreställningar. Reinhard von der Thannens scenografi är enkel, men magnifik. Hela operan utspelas i en rotunda, eller amfiteater - stridsarenan för de bägge kombattanterna om man så vill - med höga vita väggar och bara några dörrar som kan öppnas för att släppa in fler personer på arenan. Thannens kostymer i endast vitt, svart, rött och grått gör ett slående intryck i det vita rummet.

Sångmässigt är det mycket bra. Särskilt de tre centralpersonerna - Yana Kleyn, Stuart Neill och Alessandro Luongo - gör fenomenala insatser. Kleyn börjar i ärlighetens namn ganska svagt. Ett tag undrar jag om det kan vara samma sångerska som så fantastiskt matchade Nina Stemme i Turandot häromsistens, men efter ett tag kommer hon igång och hennes aria i fjärde akten var mer än felfri. Kören förtjänar också en stor eloge, jag hade rysningar under flera av deras partier. Hovkapellet under Lawrence Renes ledning gjorde sitt till det musikaliska intrycket också.

Men regin! Jag kunde inte för mitt liv begripa vad Carlsson har ägnat sig åt istället för att regissera. Ingen på scen verkar ha en aning om vad de ska göra. Det är väldigt mycket poserande och överdrivna gester istället för agerande. Trubaduren är en opera om liv och död, som så många andra. Ändå kan jag inte känna någon som helst passion på scen, varken kärleken mellan Manrico och Leonora eller hatet och svartsjukan från greve Luna. De agerande befinner sig större delen av tiden på varsin sida av scenen och de tittar inte ens på varandra. De få gånger som de råkar befinna sig på samma planhalva ser det bara konstlat och forcerat ut. Det här gäller absolut alla på scen - ingen ser bekväm ut i vad de tar för sig, från kören till huvudpersonerna.

Carlsson skriver i programmet att vi ska glömma berättelsen och möta människan. Men snälla Wilhelm, det är inte samma sak som att du ska glömma att ge sångarna regi.