Giselle

Foto: Carl Thorborg

De största klassiska baletterna är också de mest romantiska - Törnrosa och Svansjön är bara två exempel - och Giselle är inget undantag.

Den version som just nu går på Operan hade premiär år 2000 och har iscensatts av Natalia Makarova, baserad på Jean Corallis och Jules Pierrots koreografi. Makarova går all in på det romantiska, redan innan ridån går upp sätts nivån. På den semitransparanta ridån ser vi titeln och en teckning av Giselles hus, allt i samma stil som en klassisk Disneyfilm - och alla som känner mig vet att det är en komplimang! Sedan fortsätter det så, de bägge akterna har väldigt vacker scenografi av Tony Straiges och kostymer av David Walker som är så romantiska att man bara vill mysa ner sig i dem.

Något som jag däremot inte förstår mig på - och det gäller Operans baletter i allmänhet, inte bara Giselle - är varför man inte lägger någon som helst vikt vid de manliga dansarnas frisyrer. Om man nu lägger ner energi på att få scenografi, kläder och de kvinnliga dansarnas frisyrer - varför gör man inte detsamma för männen? Det är geléade spretluggar och hipsterfrisyrer i en salig blandning. Dansarna ser ut som att de har kommit direkt från gatan och bara dragit på sig trikåerna innan de går in på scen. Furstens stallmästare hade blond Stureplansbackslick och svart(!) lösmustasch som inte matchade håret. Det drar ner helhetsintrycket och förstör stämningen.

Och då kommer vi osökt in på dansarna. I vanliga fall brukar jag tycka att Operabaletten håller väldigt hög standard, men när jag såg Giselle var nivån tvärtom förvånansvärt låg. Kanske inte så mycket hos solisterna, men ensemblen! Det var ben som inte var utsträckta ordentligt, flera av damerna klarade inte av att stå på tå och de var allmänt otajta. Hampus Gauffin som dansade pojken i det unga bondparet ramlade och han såg i övrigt trött och orkeslös ut. Jag fasade över hur han skulle orka lyfta Mayumi Yamaguchi som spelade bondflickan. Hon skötte sig dock utmärkt.

Foto: Carl Thorborg

På solistfronten var det bättre ställt, och särskilt då Minji Nam som gjorde titelrollen. Vilken fantastisk prestation! Hon uppvägde alla småfel som ensemblen ställde till med. Varje gång hon var på scen blev det en helt annan koncentration, både bland dansarna och i publiken. Oscar Salomonsson som greve Albert matchade henne utmärkt. Även Desislava Stoeva som viliernas drottning var magnifik.

Hovkapellet under ledning av debuterande Ariane Matiakh skötte sig storartat, och något annat hade jag inte räknat med.

På det hela taget var kvällen ändå lyckad, och främst var det Minji Nams förtjänst. Jag kanske ska ta och ge Giselle en ny chans och se om ensemblen är lite piggare vid det tillfället, för så låg nivå kan man inte ha varje gång som professionell ensemble!