Ulriksdalsboken

Läste ni DN igår? Då fanns möjligheten att ni fick med reklambladet för de kungliga slotten också, och jag hoppas att ni läste den ordentligt. Det kommer att finnas en hel del roligt att göra på slotten i sommar. Men det jag är mest stolt över är självklart Ulriksdalsboken! Igår presenterades den i bladet. Den är inte helt färdig än, men vi vet hur den kommer att se ut, och framsidan fick ni se i alla fall.

Grundkonceptet är inte mitt, men idéerna och texterna är mina, med ett par undantag, och illustrationerna kan jag inte heller ta åt mig äran för. Jag tror att den kommer att bli riktigt lyckad.

Återbesök hos Läderlappen

Foto: Markus Gårdner

Sista föreställningen jag såg på Operan förra spelåret var Läderlappen med bland andra Loa Falkman. Den uppsättningen var så ruskigt bra att jag kände att jag ville se den igen. Förra veckan var det äntligen dags igen.

Det jag fick se var samma uppsättning, men med stora delar av ensemblen utbytt. Fyra sångare, Lena Nordin, Klas Hedlund, Magnus Kyhle och Daniel Ralphsson, var kvar från förra året tillsammans med Helge Skoog. Det var fascinerande att se hur annorlunda uppsättningen blev med de nya sångarna. Nu ska jag inte säga att de var dåliga, absolut inte! Men det är svårt att ersätta uppsättningen Loa Falkman-Gunnar Lundberg-Krister St. Hill med Jesper Taube-Johan Edholm-Anton Eriksson. Stjärngnistan hos Falkman och St. Hill eller samspelet mellan Falkman och Lundberg infann sig helt enkelt inte. Habilt men inte strålande. Elisabeth Meyer som Adèle var däremot ingen dålig ersättning för förra föreställningens Marianne Hellgren Staykov.

I övrigt nöjer jag mig med att konstatera att uppsättningen i stort håller samma klass som förra året. Med ett rejält minus! Temat ur Jeeves och Wooster var inte med i år! Där blev jag besviken, som jag satt och väntade på det. Nåja, man kan inte få allt.

Det går troll på Ulriksdal!

Ni känner väl till de där dramatiserade visningarna som vi ska ha ute på Ulriksdal? Vi har jobbat med det här i ett par år, och hela tiden har vi varit tvungna att skjuta upp det hela av olika anledningar. Men nu äntligen hade vi kommit så långt att vi hade släppt biljetter och annonserat för det hela. Och så får vi nu veta att fönsterrenoveringarna som ska äga rum där ute nu på våren inte kommer att vara klara innan sommarsäsongen börjar, vilket betyder att alla de rum där visningarna ska äga rum kommer att vara inplastade. Ni förstår ju vad det innebär - inte med all välvilja i världen kan vi ha visningar i de rummen. Så återigen måste vi skjuta upp det hela. Vårens alla visningar är inställda och biljetterna återlöses. Nu får vi bara hoppas att höstens visningar inte går samma öde till mötes!

Giselle

Foto: Carl Thorborg

De största klassiska baletterna är också de mest romantiska - Törnrosa och Svansjön är bara två exempel - och Giselle är inget undantag.

Den version som just nu går på Operan hade premiär år 2000 och har iscensatts av Natalia Makarova, baserad på Jean Corallis och Jules Pierrots koreografi. Makarova går all in på det romantiska, redan innan ridån går upp sätts nivån. På den semitransparanta ridån ser vi titeln och en teckning av Giselles hus, allt i samma stil som en klassisk Disneyfilm - och alla som känner mig vet att det är en komplimang! Sedan fortsätter det så, de bägge akterna har väldigt vacker scenografi av Tony Straiges och kostymer av David Walker som är så romantiska att man bara vill mysa ner sig i dem.

Något som jag däremot inte förstår mig på - och det gäller Operans baletter i allmänhet, inte bara Giselle - är varför man inte lägger någon som helst vikt vid de manliga dansarnas frisyrer. Om man nu lägger ner energi på att få scenografi, kläder och de kvinnliga dansarnas frisyrer - varför gör man inte detsamma för männen? Det är geléade spretluggar och hipsterfrisyrer i en salig blandning. Dansarna ser ut som att de har kommit direkt från gatan och bara dragit på sig trikåerna innan de går in på scen. Furstens stallmästare hade blond Stureplansbackslick och svart(!) lösmustasch som inte matchade håret. Det drar ner helhetsintrycket och förstör stämningen.

Och då kommer vi osökt in på dansarna. I vanliga fall brukar jag tycka att Operabaletten håller väldigt hög standard, men när jag såg Giselle var nivån tvärtom förvånansvärt låg. Kanske inte så mycket hos solisterna, men ensemblen! Det var ben som inte var utsträckta ordentligt, flera av damerna klarade inte av att stå på tå och de var allmänt otajta. Hampus Gauffin som dansade pojken i det unga bondparet ramlade och han såg i övrigt trött och orkeslös ut. Jag fasade över hur han skulle orka lyfta Mayumi Yamaguchi som spelade bondflickan. Hon skötte sig dock utmärkt.

Foto: Carl Thorborg

På solistfronten var det bättre ställt, och särskilt då Minji Nam som gjorde titelrollen. Vilken fantastisk prestation! Hon uppvägde alla småfel som ensemblen ställde till med. Varje gång hon var på scen blev det en helt annan koncentration, både bland dansarna och i publiken. Oscar Salomonsson som greve Albert matchade henne utmärkt. Även Desislava Stoeva som viliernas drottning var magnifik.

Hovkapellet under ledning av debuterande Ariane Matiakh skötte sig storartat, och något annat hade jag inte räknat med.

På det hela taget var kvällen ändå lyckad, och främst var det Minji Nams förtjänst. Jag kanske ska ta och ge Giselle en ny chans och se om ensemblen är lite piggare vid det tillfället, för så låg nivå kan man inte ha varje gång som professionell ensemble!

Årets första tornuppstigning

Häromdagen hade jag arbete att utföra i Riddarholmskyrkan, och bland annat var jag tvungen (som om jag skulle tycka att det var ansträngande!) att gå upp i tornet. Det var en av de första lite varma vårdagarna och utsikten var som vanligt helt fantastisk!

Jag brukar vilja ta mig upp i tornet åtminstone nån gång om året, fast då helst en varm, solig sommardag så klart. Det är en otrolig kick att se Stockholm ligga som en lilleputtstad under mig. Vi bor allt i en fantastisk stad!

För den som undrar vad det här ska föreställa så är det tornet sett rakt underifrån. Man blir lite yr av att stå där och titta rakt upp i stålkonstruktionen. Men vackert är det!

Kulturnatten 2013

Som de flesta - åtminstone i Stockholm - säkerligen redan vet så var det Kulturnatt i lördags, museer och kulturetablissemang höll dörrarna öppna för gratisaktiviteter fram till midnatt. För andra året i rad var även slottet med. Förra året hade vi ficklampsvisning i Bernadottevåningen. I år dukade hushållet upp ett festbord i Karl XI:s galleri och det hölls allsångskonserter i Rikssalen. Vi slog förra årets publiksiffror med ca 300 pers. Över 4800 besökare köade glatt för att komma in och se det dignande bordet. För att hålla humöret uppe gick vi med jämna mellanrum ut och delade ut polkagrisar i kön.

Precis som förra året var hela personalstyrkan klädd i historiska dräkter och/eller hovuniformer, något som uppskattades av besökarna och gav upphov till frågor om kläder och stilar. Jag valde att frångå förra årets kammarvaktmästaruniform och drog istället på mig 1600-talsdräkten som vi döpt till Magnus Gabriel De la Gardie. Tror inte att jag har blivit så fotograferad någonsin (fotoförbudet var hävt för kvällen).

Bilden här ovanför på Oskar, mig och Hanna i Rikssalen kommer från Instagram och togs av @virgilione. Kolla gärna in hans övriga bilder.

Kollade precis in mitt inlägg från förra årets Kulturnatt och jag kan nog klistra in några rader därifrån här också:

Min uppgift var att vara stämningshöjare och allmänt tillgänglig, så jag flyttade mig runt de olika delarna och hjälpte till med vad som kunde göras. Roligast var väl att gå runt i den långa kön och hålla humöret uppe. Det gjorde vi genom att dela ut polkagrisar till de köande och svara på frågor. Och ställa upp på bild - vet inte när jag blev fotad så mycket senast.


Stängningen gick snabbt och smärtfritt, och när allt var återställt till det vanliga tog vi oss en AW i köket - smörgåsar, frukt och vin (fast inget vin till mig - jag hade ju Ben att tänka på). Vi hade mycket att prata om, och inte förrän vid tre var jag hemma och stupade i säng. 

Enda skillnaden var att min uppgift inte främst att vara stämningshöjare, utan att jag var arbetsledare. Detta till trots hann jag gå runt och ha trevligt, både med kollegorna och besökarna. Det där med AW och att vara hemma klockan tre stämde däremot exakt även i år! Ser fram emot nästa års kulturnatt redan nu. 

Man får ju göra lite uppoffringar när det är kulturnatt och ska man vara Magnus Gabriel kan man ju för tusan bövlar inte ha helskägg!

Och så här vacker blev jag. Eller som en besökare sa när de fick se mig "Nej, där kommer han igen!" och det måste väl tolkas positivt...?

Min debut som inspicient

Inom ramen för slottets seminarieverksamhet kan man få vara med om både det ena och det andra. Något som vi däremot inte har haft hittills är teater! Ikväll blev det ändring på det. Sophie Tolstoy Regen besökte oss med sin monolog om sina berömda anfäder, Min ryska passionerade farfars farmor. I föreställningen ingår diverse musik och bilder, och dessa måste någon sköta. Jag fick frågan häromsistens om jag var villig, med min bakgrund inom det teatrala. Jag tackar ju inte nej till spännande jobb, så det här tog jag glatt på mig.

Sophie och jag träffades i förmiddags och gick igenom vad som skulle göras och sedan var det bara att sätta igång. Av det lilla jag hann koncentrera mig på själva föreställningen så kan jag säga att den var väldigt gripande och bra. Större delen av tiden satt jag dock med näsan i manuset och följde med så att jag inte skulle missa något stick. Det gick bra hela vägen till sista sticket! Då glömde jag att höja volymen på ljudet, så det var ett par sekunder som det var helt tyst på scen. Fast jag tror inte att så många hann upptäcka det utom jag och Sophie. Någonstans i början av föreställningen fick jag också för mig att jag låg helt fel i musiken, och samtidigt som jag satt och försökte att inte missa något stick så försökte jag ta reda på var i musiken jag var respektive skulle befinna mig. Det var däremot bara hjärnspöken. Jag låg helt rätt.

Nå, föreställningen var som sagt sevärd. Den kommer att köras några gånger på Klara soppteteater. 23 april och 17 maj går den. Har ni möjlighet så tycker jag att ni ska gå och se den.

Rijksmuseum gör flashmob

Precis som Nationalmuseum har Rijksmuseum i Amsterdam varit tvungna att hålla stängt för renovering. Tio år tog det, det hela drog ut på tiden - 2006 skulle de egentligen ha öppnat, men de hittade asbest i byggnaden. Nu är det hela i alla fall klart och i lördags slogs portarna äntligen upp. Det här gjorde man reklam för genom en rejäl flashmob med Rembrandts Nattvakten som tema. Ni vet ju hur jag är - jag kan inte motstå en bra flashmob, och den här tillhör definitivt den kategorin! Nu väntar vi bara på Nationalmuseums motdrag. Personligen tror jag att Midvinterblot skulle bli en utmärkt flashmob!

Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Okej, jag kan hålla med om att det är lite småtrist att värmen inte verkar vilja komma. Men  det kanske kan tröst någon om man vet att kalla vårar inte precis är okända i historien. 1642 skrev Lars Wivallius sin vårdikt Klagosång över denna torra och kalla vår. Allt ändras och ändå är inget som förr!

1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.

2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som Herran tiena och fruchta/

3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda.

4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.

5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.

7.
Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/
När Natt och Dagh sigh åthskilia/
Lät höras mong leek/ om Sommarens tid.
Diwr danza/ spela och gilja/
I Strömer/ ey glömmer/
Mong Lax/ mong Ijd/
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.

8.
Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/
Lät Duggrägn warma neerfalla/
Och locka til Sång/ then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla/
Lät klinga/ lät springa/
Mongt hion/ mongt paar/
Lät frögdas Menniskior alla.

9.
Gaak fruchtbar oss op/ gaak fruchtbar oss neer/
Och helsa Byiar och Städer/
Mong Åkermans kropp/ tå gläder sig meer/
Som går i tunna Lijnklädher/
I Dalar/ Trast taalar/
Och mong Munn leer/
Och mong Trumetare qwäder.

10.
Ja/ liufliga Sool/ tu fattigh mans wän/
Som titt skeen ingom wilt spaara/
Lyss uppå wårt Bool/ medh Sommar igen
Lät Köld och Torka bortfara/
Nu länchta/ nu tränchta/
Qwinnor och Män/
At gå i Soolskijnet klara.

11.
Gör Sorgen oss kort/ bliff Åkermans wän/
Lät grönska Skogar och Daalar/
Driff torkan oss bort/ giff wätskan som än/
Mong Bondes hierta hugswalar/
Lät siunga/ mång Tunga/
Om Frögd igen/
Som nu bedröfweligt taalar.

12.
Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/
See til at oss intet trängier/
Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/
Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/
Lät kranzas/ lät danzas/
Medh Frögd och Tucht/
lät bäddas brokota Sänger.

13.
lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/
lät danza lilla lekatten/
lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/
lät skönt wäär blåsa på Hatten/
På Ängen/ giff Sängen/
I Gräset grön/
Åth them som färdas om Natten.

14.
lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand/
Och trygg på reesa sigh gifwa/
lät Köpmänner gå til Watn och land/
Tijt the hälst Handelen drifwa/
Aff Rooser/ och Koosor/
Ibland all Stand/
lät mongen frögdefull blifwa.

15.
lätt dagen blij warm/ mong Heerde tå står
I mång grön lustigan Skugga/
Och rester sin Arm/ åth Getter och Fåår/
På Bäär och Äplen lät tugga/
Från Plogen/ åth Skogen/
Så widt han nåår/
lät Oxen titta och glugga.

16.
Släpp Boskapen wall/ löös Oxen ur Bås/
Driff Fää och Fänadt åth Skogen/
lät Öken för Stall/ in under Gudz Låås/
Lät Bonden glädias widh Plogen/
Höst mustigh/ gör lustigh/
Lät Säden fåås/
Aff Åkren ymnigh och mogen.

17.
Lät grönskas hans Fåår/ lät blomstras hans Äng/
Hielp fylla Bingarna blotta/
När Bonden sielff rår/ fåår Krigzman och säng/
At hwila lemmarna trötta/
Still Wreden/ giff Freden/
Mong Pijga/ mong Dräng/
Tå glädias öfwer all måtta.

18.
På Blomster och Löff lät stimma the Bij/
Som dragha Honungen söta.
Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/
Ther sigh twå Krigzhärar möta/
Still Wreden/ giff Freden/
Gudh statt oss bij/
Som bäst kan Fienden stöta.

19.
Tu råder om Krigh/ tu råder om alt/
Tu råår om Himmelens Fäste/
Ty wil iagh och tigh/ alt hafwa befalt/
Hielp oss till Foot och Häste.
Gör frodigt/ frimodigt/
Hwad nu är kalt/
Tu west allena wårt bäste.

20.
Wij hafwe/ o Gudh/ tigh syndat emoot/
Förlåt oss bristerna swåra/
Wij wele titt Budh/ med bättring och bot/
Nu fölia dagarna wåra/
Låt falla/ medh alla/
Tin wredes Hoot/
Och dämp alt hwad oss kan dåra.

21.
Dämp Wällusten neer/ tin Gåfwor oss lät
Altijdh rätt nyttia och bruka/
Och ändelig iagh beer/ hielp theras beswär
Som tuchtigt sina Bord duka/
Och hielpa/ ey stiälpa/
Then Hand som bär/
Een tom och söndrigan Krwka.

22.
Giff them ett gott Åhr/ them lyse tin Sool/
Som Åhrsens tijder weet deela/
Them Månen och gå/ i Åhr som i Fiool/
At Ny och Nedan ey feela/
The andra/ til wandra/
Til tomma Bool/
Som aldrigh hielpa siukt heela.

Ulriksdalsboken som provtryck

Idag fick jag se ett första prov på Ulriksdalsboken, ni vet den där pysselvägledningen som jag har skrivit texterna till. Den kommer att bli riktigt snygg. I stort sett så är det som jag hade tänkt mig, några ord här och där som har ändrats, men inget som stör mig. En text till en av uppgifterna ska jag ändra helt. Jag blev riktigt glad när jag fick se hur den ser ut - jag hoppas att ni, och framför allt barnen, kommer att bli det också!

Bridegroom

Kommer ni ihåg den där dokumentären som jag tyckte att ni skulle vara med och sponsra? Nå, vare sig ni gjorde det eller ej, så var jag en av de över 6000 personer som hostade upp lite pengar så att filmen skulle kunna bli färdig. Och nu är den det! Premiär blir det på Tribeca Film Festival nu i april. Jag är spänd på att se resultatet!

Ben! Hemma igen!

Senare än vanligt - det har blivit att jag har kommit igång i slutet av mars - men nu är Ben hemma igen! Lite småsur över att ha varit övergiven hela vintern, men nu spinner han som en katt igen. Lagom till den där snöstormen som de säger ska komma över Mälardalen under söndagen. Spelar ingen roll, att få köra runt på Ben är bästa vårtecknet, hur kallt det än är!

Musikfrossa

Det är säkert tio år sedan jag var på Musikbiblioteket - jag har liksom inte haft anledning. Nu hade jag det! Jag behövde lite noter till några musikstycken som vi ska använda i våra dramatiserade visningar på Ulriksdal (ni har väl bokat biljetter än?), och de fanns att låna där. När jag ändå satt och kollade i deras katalog över vad de har att låna ut så hittade jag hela partituret till Sweeney Todd. Gissa om jag var tvungen att låna den! Det är fantastisk musik där, och jag vill kunna studera sångpartierna lite mer ingående än vad jag har kunnat göra med de där "Vocal selections from..." som alltid är lite förenklade.

Men det som gjorde mig allra gladast och pirrigast är att de har det svenska manuset till Hello, Dolly!, världens bästa musik, i översättning av Beppe Wolgers. Det visade sig tyvärr när jag skulle kvittera ut manuset att just det exet bara var till läsesalslån, men de ska trycka upp ett låneex som jag ska få ta hem. Skulle jag nu försvinna från jordens yta ett tag så vet ni vad det beror på - jag kommer att goffa ner mig totalt i det där manuset och sjunga Out there, Barnaby... fast på svenska då!

Il Trovatore

Foto: Sarah Bolmsten

Giuseppe Verdis Trubaduren har en komplicerad intrig, men ganska simpel handling - två bröder skiljs åt i unga år och utan att veta om varandras existens är de nu i vuxen ålder - den ene greve och den andre zigenartrubadur - rivaler om samma kvinna med ond bråd död som följ. Musikaliskt däremot radar Verdi upp örhänge efter örhänge. Det kanske inte är den mest komplexa musiken han har skrivit, men vacker är den onekligen!

2006 hade Wilhelm Carlssons uppsättning premiär på Operan i Stockholm, och nu i samband med Verdiåret tas uppsättningen ur malpåsen för sex föreställningar. Reinhard von der Thannens scenografi är enkel, men magnifik. Hela operan utspelas i en rotunda, eller amfiteater - stridsarenan för de bägge kombattanterna om man så vill - med höga vita väggar och bara några dörrar som kan öppnas för att släppa in fler personer på arenan. Thannens kostymer i endast vitt, svart, rött och grått gör ett slående intryck i det vita rummet.

Sångmässigt är det mycket bra. Särskilt de tre centralpersonerna - Yana Kleyn, Stuart Neill och Alessandro Luongo - gör fenomenala insatser. Kleyn börjar i ärlighetens namn ganska svagt. Ett tag undrar jag om det kan vara samma sångerska som så fantastiskt matchade Nina Stemme i Turandot häromsistens, men efter ett tag kommer hon igång och hennes aria i fjärde akten var mer än felfri. Kören förtjänar också en stor eloge, jag hade rysningar under flera av deras partier. Hovkapellet under Lawrence Renes ledning gjorde sitt till det musikaliska intrycket också.

Men regin! Jag kunde inte för mitt liv begripa vad Carlsson har ägnat sig åt istället för att regissera. Ingen på scen verkar ha en aning om vad de ska göra. Det är väldigt mycket poserande och överdrivna gester istället för agerande. Trubaduren är en opera om liv och död, som så många andra. Ändå kan jag inte känna någon som helst passion på scen, varken kärleken mellan Manrico och Leonora eller hatet och svartsjukan från greve Luna. De agerande befinner sig större delen av tiden på varsin sida av scenen och de tittar inte ens på varandra. De få gånger som de råkar befinna sig på samma planhalva ser det bara konstlat och forcerat ut. Det här gäller absolut alla på scen - ingen ser bekväm ut i vad de tar för sig, från kören till huvudpersonerna.

Carlsson skriver i programmet att vi ska glömma berättelsen och möta människan. Men snälla Wilhelm, det är inte samma sak som att du ska glömma att ge sångarna regi.

National Cartoon Society Award-nomineringarna klara

Jag skrev häromsistens om nomineringarna till årets Reuben. Nu har övriga nomineringarna i National Cartoon Societys prisutdelning avslöjats. Vinnarna kommer att presenteras 25 maj i Pittsburgh. Det här är de kategorier jag tycker är intressantast:

Bästa seriealbum
Derf Backderf My Friend Dahmer

 
Jeffrey Dahmer är en av de mer kända seriemördarna i USA, men hur blev han det monster alla känner till? Derf Backderf gick i skolan med Dahmer i början av sjuttiotalet och här berättar han sin historia om den inåtvände konstige killen han kände.

Joseph Lambert Annie Sullivan and the Trials of Helen Keller

Ännu en verklighetsbaserad bok - om den dövstumma författarinnan Helen Keller och hennes lärare Annie Sullivan, även hon synskadad. När Helen var sex år gammal fick den tjugoåriga Sullivan ansvaret om henne och det blev början på en fyrtionioårig vänskap.

Chris Ware Building Stories

Jag tror jag avstår från att säga något om Building Stories. Martin Gelin har skrivit om den i DN, och nog låter den intressant! 

Bästa animerade långfilm
Röjar-Ralf
Den här filmen behöver väl ingen närmare presentation. Den har redan blivit Oscarsnominerad, och jag har recenserat filmen här tidigare.



Le Chat du Rabbin
Le Chat du Rabbin är baserad på seriealbumen Rabbinens katt av Joann Sfar, som även har regisserat filmen. Den handlar om en rabbin i Algeriet, hans dotter och viljestarka katt. Fem album har hittills kommit ut på franska, och filmen är baserad på del ett, två och fem i serien. Del ett till tre har utkommit i ett samlingsalbum på svenska. Jag var helt övertygad om att filmen hade gått på svenska biografer, men när jag försöker hitta information visar det sig att så inte är fallet. Le Chat du Rabbin vann en César (fransk Oscar) för bästa animerade film 2011. Räkna med att läsa en recension här i sinom tid!



Lånaren Arrietty
Animemästaren Hayao Miyazaki har skrivit manus, baserat på Mary Nortons bokserie om Lånarna och med regidebut av Hiromasa Yonebayashi. Lånaren Arrietty är en fantastisk film som är väl värd sin nominering. Sverigepremiär blev det 2011. 




Bästa bokillustration
John Manders

Manders har illustrerat ett flertal böcker, och även skrivit en själv - The really awful musicians - och de två senaste som kom förra året är Let's have a tree party av David Martin och Jack and the giant barbecue av Eric A. Kimmel.
John Martz

Martz senaste bokillustration är till Dear flyary av Dianne Young.

Dave Whamond
 

Whamond ligger bakom serien Reality Check, men har även skrivit och illustrerat flera barnböcker. Den senaste heter Oddrey.

Bästa serietidning
Amanda Connor Silk Spectre

Alan Moores Watchmen är en klassiker! Och nog vill man veta mer om superhjältarna som medverkar! Självklart görs det då fler serier om dessa, och Amanda Connor har gjort berättelser om Silk Spectre.

Evan Dorkin House of Fun

Evan Dorkins Beasts of Burden vann NCS award för bästa seriealbum, fast då var det inte Dorkin som vann. Han hade "bara" skrivit manus och det var tecknaren Jill Thompson som vann. Men Dorkin kan själv! I House of Fun har han samlat några av de serier som tidigare publicerats i Dark Horse presents.

Bernie Wrightson Frankenstein Alive, Alive!

Bernie Wrightson är en suverän skräcktecknare. 1983 gjorde han en illustrerad version av Frankensteins monster. Nu har han tillsammans med författaren Steve Niles gjort en fristående uppföljare på originalhistorien. Monstret befinner sig på en cirkus där han skrämmer besökare, men i återblickar får vi veta vad som hände efter att Mary Shelleys berättelse tog slut. Tolv delar är planerade att komma ut.

Bästa TV-animation
Todd Kauffman, Sidekick
Sidekick är en kanadensisk serie som hade premiär 2010. Serien handlar om Eric och hans vän Trevor som går på skolan för blivande medhjälpare. Vi får följa deras träning på skolan och Eric måste också försöka dölja sin mentors, Maximum Man, försvinnande för hans fiender.



Alberto Mielgo, Tron: Uprising
Mellan Tron och Tron: Legacy utspelar sig Tron: Uprising. Där får vi följa den unge mekanikern Beck som bor i matrisen där de bägge filmerna utspelar sig. Rösterna görs av bland andra Elijah Wood i huvudrollen, Lance Henriksen och Paul Reubens. Nitton avsnitt har hittills producerats, men det är osäkert om det blir någon andra säsong, då tittarsiffrorna inte har varit tillfredsställande.



Rich Webber, DC Nation
Aardman animations slår till igen! Creature comforts är en av mina favoritkortfilmer, och nu har bolaget fått förtroendet av DC Comics att använda samma format till att göra kortfilmer med deras superhjältar. Här är det barn som gör rösterna till de intervjuade superhjältarna, och det är lika charmigt och roligt som vanligt. Jag kan inte se att någon av de andra nominerade har något att sätta emot. Men jag kanske är partisk.



Bästa seriestrip
Brian Basset, Red and Rover
Red and Rover skapades år 2000 av Brian Basset, som tidigare ritat Adam@home. Serien utspelas omkring 1970 och handlar om tioårige Red och hans hund Rover. Som vanligt i den här sortens serier kan pojken och hans hund samtala med varandra. En helt okej serie som verkar vara favorit hos NCS. Red and Rover nominerades förra gången år 2010, då nästa nominerade faktiskt vann.

Jeff Parker och Steve Kelley Dustin
Som sagt, 2010 vann Dustin i samma kategori. Ska jag vara ärlig förstår jag inte riktigt vare sig varför den vann den gången eller varför den är nominerad ytterligare en gång. Inte så att den är dålig, men det finns liksom inget som utmärker den från så många andra seriestrippar. Dustin handlar om en tjugoplusare som bor hemma hos sina föräldrar och inte verkar göra sig många ansträngningar för att flytta hemifrån eller ens skaffa sig ett riktigt jobb. Skillnaden mellan Dustin och nästa nominerade är mest i skillnaden i ålder mellan huvudpersonerna.

Jerry Scott och Jim Borgman Zits
Zits är ingen nyhet för SvD:s läsare. 16-årige Jeremy försöker balansera de olika delarna i sitt liv, samtidigt som han är mest intresserad av att ha roligt. Jerry Scott vann Reuben 2001, och serien vann Bästa seriestripp 1998 och 1999. Dessutom kan man väl lägga till att Borgman vann Adamsonstatyetten 2005 för bästa internationella serietecknare och Scott vann densamma 2002.

Bästa enrutesserie
Tony Carrillo F Minus

F Minus skapades 2002 medan Tony Carrillo fortfarande läste vid universitetet, och nationellt gjorde serien sin debut 2006. F Minus har jämförts med Gary Larsons The far side, och det får man väl säga är en ära. 2007 nominerades F Minus i den här kategorin första gången, men förlorade då mot Rhymes with orange, som faktiskt är en av de nominerade även i år.

Dave Coverly Speed Bump
Coverly har ritat Speed Bump sedan 1994, och den trycks i över 400 tidningar. Speed Bump har varit nominerad i den här kategorin tre gånger tidigare och vunnit två av dem. Dessutom vann Coverly Reuben 2008.

Hilary Price Rhymes with Orange
Rhymes with orange har publicerats sedan 1995, och vann som sagt den här kategorin 2007 första gången. Och förresten, det finns inget engelskt ord som rimmar på orange.

Bästa onlineserie, kortformat
Graham Harrop Ten Cats
Ten Cats handlar om vad det låter som - tio övergivna katter som bor i en lagerlokal tillsammans med flickan Annie.

Jonathan Lemon Rabbits Against Magic
Två kaniner, Eightball och Weenus,  som blivit lite muterade av att trollas fram ur en trollkarls hatt lite för ofta delar liv och filosoferar tillsammans med den ouppnåeliga Trixie och rävarna Pif och Preston.

Michael McParlane Mac
Tänk er en enrutesversion av Tuffa Viktor, fast med skillnaden att Viktor faktiskt har ett jobb också. Då har ni Mac - på gott och ont! Michael McParlane har vunnit NCS Award för bästa tidningsillustration 2004 och 2010. Dessutom nominerades han i den kategorin 2011

Bästa onlineserie, långformat
Vince Dorse Untold Tales of Bigfoot

Dorse publicerar en sida i veckan i sin serie om Storfot och hunden Scout som blivit lämnad av sina ägare i skogen. I skrivande stund har 34 avsnitt publicerats. Börja gärna från början. 

Meredith Gran Octopus Pie

Octopus Pie handlar om rumskompisarna Eve och Hanna och deras liv i New York. Serien har publicerats sedan 2010 och hittills har 41 historier avklarats. Du hittar dem här. 

Pat N. Lewis Muscles Diablo in Where Terror Lurks

Muscles Diablo är en torped som jobbar för Big Louie. Louies son har försvunnit och Muscles får i uppdrag att leta reda på honom. I jakten träffar han på trollkungen, snömannen och diverse andra sagofigurer. Hittills har sju kapitel publicerats. Läs den från början här.