Den girige

Foto: Sören Vilks

Första gången jag såg Molières Den girige var i Louis de Funès filmversion från 1980 - eventuellt var det också den första Molièrepjäsen jag såg - och alla andra Harpagon efter det har fått finna sig i att bli jämförda med de Funès. Äntligen har jag hittat en som ger fransmannen en rejäl match - Johan Rabaues på Dramatens stora scen! Gösta Ekman har regisserat den gamla klassikern, och han gör det med den äran. Det är fart och energi, och inte den minsta alexandrin får vi höra. Här är det prosa rakt av, dessutom med en hel del repliker som Molière definitivt inte har skrivit. Rabaeus som snåle Harpagon går omkring och är den ständige kverulanten - ingenting finner nåd inför hans ögon, särskilt inte ungdomarna och deras sätt att tala och föra sig, vilket följs av en lång harang med tonårssnack vilket fick tonåringarna nere på parkett att vrida sig av skratt.

Foto: Sören Vilks

Motspelarna är av skiftande valör, skulle man väl kunna säga. Bäst klarar sig Inga-Lill Andersson som Frosine och Erik Ehn som La Flêche, men även Christoffer Svensson som sonen Cléante klarar av att matcha sin scenfar - efter en lite seg inledning ska erkännas. De övriga ungdomarna känns betydligt svagare. Filip Alexanderson, som jag minns som vansinnigt rolig i Petter och Lotta på stora landsvägen för några år sedan, är mest stel och forcerad och Sanna Sundqvist som Élise är mest bara skrikig. Mot slutet kommer även Hans Klinga in, och bara är så självklar i sin roll. Riktigt roligt att se de gamla elefanterna stångas mot varandra.

Scenografin har jag inte så mycket att säga om, då jag bara såg den från snedden, där jag satt i hovlogen, men den fungerade skapligt. En lång svängd vägg med ett stort antal dörrar. Jag vågar inte riktigt uttala mig om vad som var tanken med det, men det varken störde eller tillförde något för min del.

Kläderna förvånade mig dock, särskilt när jag fick veta att det var Camilla Thulin som gjort dem. Det var en salig blandning av vackra kläder, fula kläder och vad som såg ut att vara väldigt billiga tyger. Att Harpagon skulle ha slitna, fula kläder är självklart, men i övrigt förstod jag inte riktigt tanken. Èlises klänning hängde som en hösäck och vad var det för billig, alldeles för stor rock Valère hade på sig? Cléantes kläder var vackert komponerade, men i billigt sladdrigt tyg som såg väldigt syntetiskt ut på håll. Å andra sidan var Hans Klingas dräkt riktigt vacker, jag skulle inte behöva bli tvingad för att ha den på mig.

Dessa radanmärkningar till trots, Den girige är en uppsättning väl värd att ses, inte minst för Rabaeus skull. Han gör ett makalöst jobb! Jag hade inte tråkigt en minut!