Elektra

Foto: Alexander Kenney

Kungen är mördad i sitt badkar, drottningen som nu lever öppet med sin älskare lider av hemska mardrömmar, äldsta prinsessan verkar ha blivit galen och prinsen är landsförvisad - inte konstigt att alla skräckslaget trycker sig mot väggarna i väntan på den stora smällen!

Jag har alltid gillat Bente Lykke Möllers estetik, och det gör jag även i Staffan Valdemar Holms uppsättning av Richard Strauss' Elektra på Operan (fast har vi inte sett hennes upptuperade über-bitch, i det här fallet Klytaimnestra, tillräckligt många gånger nu?) Scenen består bara av en enda stor blodröd vägg med endast en öppning där man kan göra entré eller sorti. Inga fönster eller dörrar, instängdheten är total. Väggen är dessutom placerad nästan ända framme vid rampen, spelutrymmet är särdeles begränsat och detta ökar på den klaustrofobiska känslan. Sångarna står och klamrar sig fast vid väggen som av rädsla att komma för långt fram. Den enda som vågar släppa taget om väggen och röra sig fritt är Elektra.

Foto: Markus Gårder

Kläderna är moderna, men med antikgrekiskt snitt på klänningarna, allt i ljusa färger. Damerna är välfriserade och -sminkade. Den som skiljer sig åt är även här Elektra, i svart klänning och med håret hängande, närmast galen av sorg och smärta. Hon är mycket medveten om att det är modern Klytaimnestra som mördat fadern och hon bara väntar på att få utkräva hämnd. Irene Theorin i titelrollen är mag-ni-fik! Hon är på scen under hela föreställningen och hon driver den framåt med sällan skådad energi. Och vilken röst! Hon matchas mycket väl av övriga sångare, särskilt familjen, Marianne Eklöf som Klytaimnestra, Johan Edholm som Orestes och framför allt Emma Vetter som Chrysothemis. Slutbilden med de tre syskonen som klamrar sig fast vid varandra är fantastiskt gripande - nu har de fått sin hämnd, men det finns ingen triumf i det, bara smärta. Vad händer sen?

För ett par veckor sedan såg jag Lycka på Stadsteatern och sa att det här mycket väl kan vara årets teaterupplevelse, redan i januari. Operans uppsättning av Elektra är en minst lika stor upplevelse, tyvärr var det sista föreställningen för den här gången, så alla ni som inte har sett den är bara att beklaga. På vägen hem från Operan ville jag inte stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på musik, som jag brukar. Jag ville bara ha kvar känslan från det jag precis bevittnat, så länge som absolut möjligt. Och ännu, fjorton timmar senare, har jag inte kunnat släppa den här fantastiska uppsättningen. Högsta betyg, absolut!