Tree of life

Terrence Malick kan man inte anklaga för att vara hyperproduktiv. Sedan långfilmsdebuten med Det grymma landet har han gjort ytterligare fyra filmer. Den som senast hade premiär - Tree of life - började han filma redan 2008, men inte förrän förra året hade den alltså premiär. Den gick och vann Guldpalmen i Cannes, men det var inte helt okontroversiellt - buropen blandades med hyllningar. I USA har den inte blivit någon större succé, vad jag förstår. Den gick helt lottlöst förbi i Golden Globe-nomineringarna. Vid oscarsgalan i morgon har den däremot chans att vinna både bästa film, bästa regi och bästa foto.

En del av kritiken har gällt att den är totalt obegriplig - det påståendet är för mig obegripligt! Filmen är inte linjärt berättad, den har ingen tydlig handling men obegriplig är den absolut inte. Filmen består av minnesfragment. Sean Penn får se ett träd planteras utanför sitt kontor och han börjar minnas trädet som planterades utanför hans eget hus i barndomen. Han börjar tänka tillbaks på hur han blev den han blev, hur han förvandlades till sin egen hårde far. Föräldrarna, spelade Brad Pitt och Jessica Chastain, lika lysande båda två, representerar olika föräldraauktoriteter. Modern är den vårdande, ömma och fadern, bitter över att han inte blev professionell pianist, styr familjen med järnhand och kan inte visa sina söner någon mer närhet än att han lär dem hur man slåss. Inte några revolutionerande roller alltså, men som de spelar dem. Brad Pitt visar återigen att han är en fantastiskt duktig skådespelare som har utseendet mot sig. Han är för snygg för att man ska se hans riktiga talang helt enkelt.

Tree of life är en fantastiskt vacker och poetisk film. Handlingen är som sagt uppbruten, vi får bara se glimtar av barndomen, till och med i scenerna klipper Malick frekvent, vi får bara se fragment även där, men trots det skapar han en helhet för oss.

Och fotot! Fotografen Emmanuel Lubezki har gjort underverk. Det här är så sagolikt vackert filmat att jag blir tårögd bara vid blotta tanken. Varenda filmruta skulle man kunna hänga upp på Fotografiska och stå och beundra.

Det är vackert, hypnotiskt och helt underbart. Fem djupt berörda gnurglor är det självklara betyget!