My week with Marilyn

Nu var det visserligen några år sedan jag såg Prinsen och balettflickan, men jag vill minnas den som en lättsam, ganska rolig film. Att den kan ha varit helvetisk att spela in kan jag mycket väl tänka mig, då jag vet hur Marilyn Monroe kunde uppföra sig under inspelningarna. En av dem som såg det här på nära håll var Colin Clark, som jobbade som tredje regiassistent under inspelningen. Han har sedermera skrivit en bok om sina upplevelser och den ligger nu till grund för filmen My week with Marilyn, regisserad av Simon Curtis i sin biodebut. Tidigare har han regisserat ett flertal tevefilmer och -serier, däribland en av mina favoritserier, Freezing, som typ ingen annan har sett.

Säga vad man vill om engelsmännen, men perioddrama kan de göra. Allt är perfekt in i minsta detalj. Vi är verkligen förflyttade till 1957. Till detta får vi skådespelare i högform. Judi Dench gör en liten roll som Sybil Thorndike, som spelar änkedrottningen i filmen som just håller på att spelas in. Zoë Wannamaker är Marilyn Monroes teaterlärare som är med överallt och stjälper mer än hon hjälper. Julia Ormond gör en liten roll som Vivien Leigh. Och så har vi de två oscarsnominerade huvudrollerna - Kenneth Branagh spelar den koleriske Laurence Olivier och Michelle Williams är Marilyn Monroe. Jag var inte helt övertygad om Branaghs insats, om jag ska vara helt ärlig. Det kändes som att han var lite för förälskad i sin egen rolltolkning och han går runt och myser över hur han har fått till Oliviers diktion. Därmed inte sagt att han är dålig, han spelar fram Oliviers frustration med all önskvärd tydlighet men han är inte en oscarsvinnare för den här insatsen.

Jag skrev tidigare att Meryl Streep gjorde en fantastisk imitation av Thatcher i Järnladyn, men hon hade ingen riktig roll att spela. Med Michelle Williams är det snarast tvärt om. Hon är inte jättelik Monroe, vare sig till utseende eller tal. Däremot är hennes roll mer utvecklad än Streeps, det finns en människa bakom masken här. Det kände jag inte riktigt med Streep. Där var det tekniskt perfekt, här är det känslomässigt mer rörande.

Tyvärr har vi två andra stora roller som är mindre imponerande - Eddie Redmayne som Colin Clark och Emma Watson som hans flickvän. Båda två är ganska bleka i sina roller och kan inte matcha de stora legenderna (alltså Olivier och Monroe).

Manuset är habilt, men med lite för mycket klichéer. Sybil Thorndike står och delar ut små visdomsord som den Visa Gamla Dam hon är, Vivien Leigh är mest bara avundsjuk på den unga vackra Monroe. Dessutom köper jag inte riktigt filmens grundhandling - den unge spolingen Clark blir central i att filmen blir klar, alla frågar honom om råd och han är den ende Marilyn litar på. Clark publicerade sin bok långt efter att alla de viktiga inblandade gått bort. Jag undrar om de skulle ha hållit med om att det var så här det gick till.

En underhållande bagatell som dock kommer att bli utan oscar på söndag. Tre nöjda gnurglor blir det trots allt.