Midnatt i Paris

Så här på alla hjärtans dag kan det väl passa utmärkt med en romantisk komedi, och eftersom jag har en sån på listan över oscarsnominerade filmer så dukade jag upp en kopp varm choklad och en semla, eller egentligen två minisemlor då de stora var slut - hälften så många kalorier, så då kan man äta dubbelt så många.

Filmen jag valde att se idag var således Woody Allens Midnatt i Paris och det är en alldeles bedårande liten film. Den utspelas helt och hållet i Paris, och trots miljöombytet så känns hela filmen ändå väldigt mycket som en Woody Allen-film. Redan filmens inledande minuter, med bilder från Paris skulle på något sätt ändå kunna vara hämtade ur Manhattan.

Handlingen känner väl de flesta till vid det här laget, författaren Gil går runt i Paris och drömmer om det romantiska tjugotalet. Plötsligt kommer en veteranbil och hämtar honom och kör tillbaks till den där fantastiska guldåldern och han träffar alla stora personligheter som bodde i Paris då. Till hans besvikelse känner de inte själva att de lever i en guldålder, utan drömmer sig tillbaks till sekelskiftet.

Att Woody Allen har lekt med det övernaturliga är man ju ganska van vid - Kairos röda ros, Alice, Harry bit för bit, New York stories - så det är inte på något sätt förvånande att han gör här. Allen är på sitt bästa humör i den här filmen, det är romantiskt roligt, intelligent och välspelat.

Allen själv har avstått från att spela med, utan låter istället Owen Wilson spela rollen som författaren. Att det är en roll som Allen har skrivit till sig själv är lika tydligt som vanligt. Det är inte första gången andra agerar ställföreträdande Allen och Wilson sköter sig utmärkt. Lika katastrofal som Scarlett Johanson i Scoop kan han näppeligen bli, i alla fall. Dessutom är det skönt att Midnatt i Paris inte är lika gubbsjuk som flera av hans senare filmer har varit. Lite synd om Marianne Cotillard, som får spela mystisk fransyska vars enda uppgift är att vara så vacker att alla faller för henne.

Ytterligare något som jag är van vid hos Allen är blandningen av kända och okända skådespelare i stora och små roller. Kathy Bates är strålande i en liten roll som Gertrude Stein. Däremot kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Adrien Brodys Salvador Dalí. Det är ett enormt överspel, fast å andra sidan var det ju så Dalí själv framställde sig. Michael Sheen är helt lysande som Gils självupptagne rival å andra sidan. Bland de skådespelare jag missat tidigare blev jag särskilt förtjust i Corey Stoll som spelade Hemingway. En snabb koll på imdb visar att han mest gjort teveserier av det slag som jag inte har sett, men jag hoppas få se mer av honom i framtiden.

Filmen är nominerad till fyra oscars, bästa scenografi, bästa manus, bästa regi och bästa film. Bästa film tror jag inte att den kommer att få, däremot kan jag tänka mig att den har en liten chans att kunna vinna för bästa manus, så spirituellt och fantasifullt som det är. Fyra glada och stjärnögda gnurglor blir det för Midnatt i Paris.