Blåskäggs borg/Trouble in Tahiti

På Operan kör de just nu två enaktare som inte verkar ha någonting gemensamt - Béla Bartóks Blåskäggs borg och Leonard Bernsteins Trouble in Tahiti. Gotisk skräckromantik mot kitschig förortsironi. Ändå fungerar de tillsammans. Minsta gemensamma nämnare är att de båda handlar om äktenskap, i den första får vi följa ett äktenskap som precis har ingåtts och i den senare utspelar sig några år senare när allt gått i stå.

Foto: Markus Gårdner

Blåskäggs borg utspelas i en mörk jugendinredning. Judith har lämnat hela sin familj och sitt gamla liv för att följa den skräckinjagande Blåskägg till hans borg, kanske i hopp om att kunna göra om honom till en god människa. Terje Stensvold gör Blåskägg mörk och hotfull, sångmässigt briljant men tyvärr kanske han inte har fått så mycket att göra - mest står han rakt upp och ner och sjunger. Då har Paulina Pfeiffer som Judith en mer fullödig rolltolkning. Hon använder all sin kvinnlighet och charm för att förmå Blåskägg att öppna de sju låsta dörrarna i borgen. Dessutom har hon en vacker och dramatisk röst. Något jag dessutom blev väldigt förtjust i är att regissören Mathias Clason har ändrat slutet. Judith är en kämpe rakt igenom. När hon märker vad som väntas av henne, vad hon har släppt lös, så accepterar hon inte sitt öde utan med svärd i hand ändrar hon historiens förlopp. Riktigt häftigt!

Foto: Markus Gårdner

Efter paus förflyttar vi oss till idyllen i den amerikanska förortens femtiotal. Man kan fortfarande känna igen scenen, men nu är det mörkgotiska ersatt av färggrann technicolor. Sam och Dinah har varit gifta för länge och har glömt hur man pratar med varann. Sam tillbringar all sin tid på jobbet och Dinah sitter hemma med köksmaskinerna. Hela handlingen kommenteras av en sångtrio som sjunger om hur vackert och trevligt det är i förorten. Om det i mörkret i Blåskäggs borg ändå fanns lite hopp så är det i det färgglada hemmet totalt nattsvart, något hopp om äktenskapets räddning finns nog inte, paret talar förbi varandra. När de möts på stan skyller båda två på att de har ett lunchmöte och sitter sedan vid varsitt bord och äter sin smörgås.

De bägge rollerna sjungs av Ola Eliasson och Susann Végh, båda två väldigt bra. Végh har ett bett i repliken som den desperata hemmafrun och Eliassons överlägsenhet skorrar underbart falskt, särskilt när han på gymmet sjunger om att han är en vinnare.


Blåskäggs borg är en gammal bekant, medan Trouble in Tahiti är en ny bekantskap, och jag är glad att jag fått se dem båda tillsammans. Om de bägge operorna handlar om äktenskap som är dömda är parförhållandet mellan Blåskägg och Tahiti till synes dysfunktionellt men förvånansvärt nog ett lyckat äktenskap.