Insidious

Om jag säger att jag ska skriva om en skräckfilm som handlar om en helt vanlig barnfamilj i ett helt vanligt hus där det börjar hända konstiga saker - mystiska ljud, saker flyttar på sig - och så försvinner ett av barnen in i en annan dimension samtidigt som demoner från andra sidan försöker ta sig in i vår dimension. Man tillkallar en rar gammal dam som är ett medium tillsammans med sina två tekniska assistenter för att lösa mysteriet och sedan ballar allt löst. Ja, då förstår ju alla som kan sina skräckisar att det är Poltergeist jag talar om. Så icke idag! Jag har nu sett Insidious, regisserad av James Wan - mest känd för första Saw.

Att handlingen är rippad från Poltergeist är inget problem för min del. Det är inte en kopia, men upplägget är detsamma. Då får man acceptera det. Och det ska erkännas, de första två tredjedelarna av filmen var det nåt ofantligt läskigt! Jag kollade på filmen på min Padda, och det var vid flera tillfällen som jag tappade Paddan för att jag blev så rädd. Och några gånger kom jag på mig själv med att lite halvt om halvt vända bort skärmen för att jag inte riktigt ville se det läskiga som jag räknade med skulle komma. Jag fullkomligt jublade mellan rysningarna. Senast jag blev riktigt rädd när jag såg en skräckis var när jag såg The others på bio. Och innan det, ja det ska vi inte tala om!

Sedan kom sista tredjedelen, och då kraschade filmen totalt. Den blev fånig och jag ville vända bort skärmen igen, men den här gången av skam över hur pretentiös och arty den blev. Här visade sig den stora skillnaden mellan Insidious och Poltergeist. I båda filmerna öppnar man en port mellan de båda dimensionerna och en av föräldrarna ska gå in för att hämta tillbaks sitt försvunna barn. I Poltergeist fick vi inte se vad som hände där inne. Vi fick vänta i vånda innan det visade sig hur det skulle gå. I Insidious får vi följa med in i den andra dimensionen. Det var det sämsta beslut som Wan kunde ta. Människor som står helst stilla med clownsmink och stela leenden är inte läskiga! Och demoner som sitter och slipar klorna på slipstenar är inte heller skräckinjagande. Lektion 1A på skräckfilmskursen borde väl vara att man får lära sig att det är inte det vi ser som är det läskiga, det är bara det vi anar. Här får vi se allt klart och tydligt och mitt intresse totaldog.

Hade filmen fortsatt i samma stil som under de första två tredjedelarna hade den varit värd en mycket stark fyra. Det fruktansvärda slutet gör att betyget dras ner rejält och det hamnar på två riktigt missnöjda gnurglor.