Karmelitsystrarna

Foto: Alexander Kenney

Äntligen fick jag komma iväg och se Karmelitsystrarna. Det var meningen att jag skulle ha sett den redan för ett par veckor sedan, men jag blev påmind att det skulle vara representationsmiddag just den kvällen, så det var bara att boka om.

Det är lite roligt med att få använda hovlogen, jag passar på att se sånt som jag inte har något förhållande till sedan tidigare. På sistone har jag sett både Elektra, Spader dam och så igår Karmelitsystrarna. Jag har självklart känt till dem alla, men inte sett eller hört. Det enda jag har hört ur Karmelitsystrarna är slutscenen där nunnorna halshuggs och deras röster tystnar en efter en. Lite spännande att se hur resten av operan är, och vad den egentligen handlar om.

I revolutionens Frankrike söker sig adelsdottern Blanche de la Force till det stränga Karmelitklostret, där hon antar namnet Blanche av Kristi Dödsångest (ja, både Anna och jag fnissade när detta berättades), men revolutionen kommer allt närmare, klostret stängs, nunnorna kastas ut men eftersom de vägrar ge upp sin tro döms de allihop till döden.

Handlingen kan man nästan skriva på ett frimärke, det händer inte särskilt mycket. Första akten är i stort sett händelselös förutom de första minuterna hemma hos markisen med revolutionärerna bokstavligt talat utanför fönstret. Men från den stund som Blanche går in vid klostret händer absolut ingenting. Det är knappt ens en personlighetsutveckling att följa. Blanche lider mest av ångest i största allmänhet. Dessutom är det ett par tvära klipp i handlingen som gjorde att jag reagerade. Det kändes som att en bit av handlingen helt enkelt strukits, vilket jag inte tror är fallet. Problemet ligger nog i librettot redan från början.

Om jag nu har lite åsikter om librettot så bärs de upp mer än väl av Poulencs musik, fantastiskt vacker. Jag bara satt och njöt, särskilt av de sakrala bitarna och slutscenen gjorde att jag kände ilningar utmed ryggraden.

Scenografin var enkel och effektiv, spelet försiggår till största delen inom en rund spelplats, den trygga cirkeln skulle man kunna säga, där det hotande som mest håller sig utanför. Operans inledning är väldigt mörk, med bara ljus på spelplatsen, men så snart Blanche går in vid klostret öppnas fonden och blir ljus och fri - så ljus och fri skitiga och enormt höga murar nu kan bli.

Johanna Garpes regi är synnerligen fungerande och framåtdrivande. Jag är inte helt nöjd med vissa av hennes val. Det kändes väldigt onödigt och påklistrat med Jimmie Åkesson i folkdräkt bland pöbeln som halshugger nunnorna, och i avrättningen har nunnorna dessutom burka på sig. Hmnjae, skulle jag vilja säga. Koreografen Håkan Mayer (som jag faktiskt själv har jobbat med i ett par uppsättningar, hej hej!) har skapat en handkoreografi åt nunnorna som blir ofantligt störande efter några minuter. Närhelst nunnorna ber - och de ber ofta! - viftar de med armarna som vore de med i en Vogue-danstävling. Efter ett tag ville jag bara gå ner och sätta tvångströja på dem så att de skulle sluta vifta.

Musikaliskt var ensemblen denna kväll på topp. Särskilt imponerad var jag av Jonas Degerfeldt som Blanches bror, Marianne Hellgren Staykov som syster Constance och Susann Végh som moder Marie. Lite roligt den här kvällen var att Klas Hedlund som skulle ha spelat biktfadern tydligen blivit sjuk med kort varsel, så hans roll delades av två personer, biträdande regissören Staffan Jennehov gjorde rollen sceniskt och Mathias Zackariassen, som tydligen blivit inkallad med ett par timmars varsel, stod i orkesterdiket och sjöng rollen, synnerligen väl kan tilläggas.

Den där uppdelningen hade jag faktiskt gärna kunnat tänka mig vad det gäller Blanche. Natalie Hernborg sjöng strålande vackert, men hu så dålig hon var sceniskt. Det var ett överspel som jag inte sett sedan stumfilmens dagar. Inte en gest eller min var för stor för att inte kunna förstoras lite till.

Trots mina anmärkningar så var jag synnerligen nöjd med kvällens besök, och om det inte vore för att det var sista föreställningen så skulle jag nog gå tillbaks och se den en gång till - om inte annat så för den fantastiskt vackra slutscenen. Bara den var värd besöket. Allt annat var en bonus.