Polanski har inte ansträngt sig särskilt mycket för att göra om manuset till något storslaget filmiskt - sanningen att säga så är det här filmad teater. Hela filmen, som dessutom med sina 1 timme och 19 minuter är föredömligt kort, utspelas i en och samma lägenhet, till största delen också i vardagsrummet. Kameran är placerad mitt bland skådespelarna, så vi är tigande åskådare till fältslaget som utspelas. Det är inte så mycket action, här pratas det. Med besked, dessutom. Replikerna flyger fram och tillbaks, allianser bildas och bryts snabbare än man hinner ana. Anklagelser flyger fram och tillbaka över bordet. Allt avhandlas. Rezas repliker är perfekt skrivna och skär som laserstrålar genom föräldrarnas pansar. En njutning att skåda och höra.
Nej, det här är framför allt skådespelarnas film. Och vilka skådespelare sen! Jodie Foster och John C Reilly som vänsterliberalerna och Kate Winslet och Christophe Waltz som överklassföräldrarna. Det fullkomligt slår gnistor om deras spel. Perfekta in i minsta gest - förutom förvånansvärt nog Kate Winslets skratt. Jag reagerade på det även i Mildred Pierce hur onaturligt hennes scenskratt är, men det är bara en lite skönhetsfläck.
Tänk er en Vem är rädd för Virginia Woolf, fast där de båda paren är jämnstarka. Då har ni Carnage. Jag bryr mig inte om hur lite filmisk den är, jag fullkomligt tjöt av skratt emellanåt och däremellan njöt jag av skådespelarna och deras sätt att leverera Rezas fantastiska repliker. Tveklöst, fem gnurglor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar