Spader dam

Fotograf: Alexander Kenney

Det är lika bra att erkänna från början - mitt förhållande till Tjajkovskijs Spader dam är i det närmaste obefintligt. Första gången jag hörde talas om operan var när Elisabeth Söderström sjöng den i New York 1999, och den enda musik jag har hört ur den var när Robert Panzenböck och Anders Johannisson sjöng Drei karten, drei karten (jo, de sjöng på tyska där) i närmare tio minuter i pjäsen Flykt på Stockholms stadsteater. Jag hade alltså inget att jämföra med och inga förutfattade åsikter när jag i afton gick iväg till Operan.

Vilken fantastisk uppsättning det här - hade kunnat bli! Musiken var helt fantastisk och sångarna likaså. Kläderna var från Tjajkovskijs egen tid, snarare än textens sjuttonhundratal, men vackra även de. Scenografin, av Hartmut Schörghofer, som består av ett stort rum i fyra nyanser av grått där olika väggar kommer in uppifrån, från sidorna och nerifrån för att skapa olika salonger uppskattade jag väldigt mycket.

Men regin! Fram till paus satt jag och funderade på om regissören inte hade fått läsa en översättning av librettot eftersom regin gick stick i stäv med vad som faktiskt sker i texten. Vid närmare koll visade det sig att regissören Dmitri Bertman faktiskt är född i Moskva och alltså borde förstå vad som sjungs. Varför gör han då så här mot oss? Det känns som att han har tagit i så han nästan går åt för att göra en "alternativ tolkning". Gudarna ska veta att jag uppskattar nytolkningar av klassiker, men då måste det finnas täckning för det i texten. Här tvingas de stackars sångarna gå runt och spela mot texten nästan hela tiden. Det är väldigt mycket yviga och tomma gester. Allt för ofta ser sångarna lika vilsna ut som jag känner mig.

I början, och kom ihåg att jag inte kan den här operan, satt jag nyfiket och undrade vad det här kan leda till, men ganska snart började jag inse att infallen inte bottnade i någonting alls. Det kändes bara väldigt konstruerat och forcerat. Å andra sidan, vid de få tillfällen då det kändes som att Bertman lät sångarna klara sig själva så var det fantastiskt vackert. Å, om bara hela uppsättningen fått vara så.

Hela sångarlaget skötte sig utmärkt, men särskilt måste jag ju nämna de fyra huvudrollerna, Krister St Hill, Ingrid Tobiasson, Hillevi Martinpelto och framför allt Aleksandrs Antonenko som Herman. Sagolika att höra på.

Det är alltid kul med nya upptäckter, och Spader dam tillhör definitivt en ny favorit. Det skulle vara kul att se den med en regissör som har en riktig vision också, bara. Om ni nu börjar fundera på om det verkligen är en bra idé att se den här uppsättningen så är det faktiskt det. Njut av sångarna, kläderna, scenografin och försök att inte tänka på alla regibitar som inte hänger ihop, för det är den absolut värd. Trots allt.