Kvarteret Skatan - I nöd och lust

Igår var jag på första publikrepetition av Kvarteret Skatan, som har premiär på Rival onsdag 30 september. Precis som med Hairspray är jag medveten om att det inte är riktigt schysst att recensera så här tidigt i repetitionerna. Men jag ska vara snäll den här gången också.

Ramhandlingen rör sig kring Magnus (Johan Glans) och Frida (Johan Glans) med vännerna Ulf (David Batra) och Kristina (Josephine Bornebusch) och så singeln Jenny (Rachel Molin). Det börjar med att Frida har bestämt att Magnus ska fria till henne under en av deras parmiddagar. Sedan får vi följa paren fram till bröllopsdagen. Insprängt mellan parmiddagar och bröllopsplaneringar får vi se sedvanliga sketcher med övriga kufar runt kvarteret, många känner vi igen, men ett par nya ansikten dyker också upp.

Anna Blomberg medverkar inte i den här uppsättningen. Alltså får vi inte se Kåta Gun. Hon är saknad, men istället får vi lattemamman Madde med sonen Liam i den femväxlade lyxbarnvagnen med dubbla lattehållare, bland flera andra nya figurer. Josephine Bornebusch gör sig bra i övriga ensemblen. Det är bara jag som blir lite grinig när jag inte får se Kåta Gun.

Det här kommer att bli en riktigt rolig uppsättning. Skratten var många, och sceniskt var det hela uppfinningsrikt, med möbler som hängde i taket och firades ner allt efter vad som behövdes. I fonden spelas emellanåt upp inspelade sketcher, och de känns som en del av föreställningen. Annars finns ju risken att inspelat material hamnar lite utanför det hela.

Än så länge har de lite kvar att göra innan premiären. Det spretar lite åt alla håll, emellanåt tappar föreställningen tempo och det är inte tillräckligt tajt. Mot slutet tappar föreställningen styrfart och det blir lite segt. Det är bara två sketcher som känns lite hopplösa, först en intervju med en torghandlare, som går ut på att han har blivit av med sitt stånd och fått resning i rätten, och en sketch där Johan Glans är frustrerad etikettlärare, en roll som han behärskar till fullo. På papperet måste den ha varit väldigt rolig, och i sina skilda moment är det underhållande. Tyvärr får man inte ihop helheten i den.

Det är mycket sång och dans i föreställningen. Man har satt svenska texter på åttiotalslåtar. Ingen av skådespelarna är sångare, vilket tyvärr drar ner det hela lite grann. De lyckas inte riktigt förmedla nånting genom sången, emellanåt blir det väldigt otydligt, och koreografin känns ganska tafflig. Intrycket blir att man inte har haft en koreograf, utan att man själva har satt ihop lite steg som man tycker funkar. Det gör det inte alltid, kan jag säga. Det blir lite amatörteater, och inte på ett roligt sätt. Och har de haft koreograf så får han/hon skynda sig på och lyfta dansen.

På det hela taget känns det här som att det kommer att bli en riktigt bra föreställning, trots mina små invändningar. Tre ystra gnurglor får den här repetitionen, med ytterligare en ivrig liten gnurgla som står i kulissen och väntar och bara längtar efter att få ansluta sig till de andra. Jag är helt övertygad om att till premiären har han vuxit till sig. Det här kommer att bli riktigt bra!