Hairspray

Jag vet att det är orättvist att recensera när man har sett ett genrep, särskilt inte om det är ett av de första. Det är trots allt åtta dagar kvar till premiär och mycket kan rättas till. Men jag kan inte hjälpa det, jag känner att jag måste få recensera kvällens föreställning av Hairspray.

Jag är överlycklig! Det finns inte så mycket mer att säga. Chinateaterns uppsättning är mer eller mindre perfekt i varje detalj. De har en bra musikal att jobba med, så banan är redan krattad. Manuset är roligt och spirituellt, musiken är otroligt medryckande.

Jessica Heribertsson i rollen som Tracy bär hela föreställningen på sina axlar, och vilket hästjobb hon gör! Hon är på scen i nästan hela föreställningen och gör inte ett enda misstag i sin tolkning, det känns nästan som att hon har repeterat på den här rollen sedan hon föddes. Jag tror att jag är kär!

Rolf Lassgård som mamma Edna är också lysande. Det var när jag fick veta att han skulle göra den här rollen som jag verkligen började bli intresserad av att se uppsättningen, och han är precis så bra som man kunde tro. Från hemmafru med dåligt självförtroende till storslagen diva. Perfekt!

Jag fick också en ny favorit, Birgitta Johansson som Tracys väninna Penny. Vilken komisk talang! Perfekt tajming föreställningen igenom (kan det vara ett arv efter mamma Eva Rydberg?). Och som om inte det räckte så sjunger hon helt fantastiskt.

På tal om att sjunga, Gladys del Pilars gospelsång i andra akten fick mig att känna rysningar utmed ryggraden. Helt sagolikt!

Jag skulle kunna fortsätta så här med var och varannan skådespelare. Det gör jag inte. Jag vill bara lyfta fram ensemblen. Väldigt samspelta, alla har hittat sin roll, de sjunger otroligt bra allihop och som de dansar! Koreografen Tomas Adrian Glans är värd ett helt eget kapitel för sina fantastiska danser!

Scenografin var enkel men effektiv, stadsmiljöer skissade i svartvitt som gör sig väldigt bra mot den färggranna ljussättningen, och för att inte tala om alla färgglada vackra sextiotalskläder. Eftersom det var ett genrep fanns det inga program tillgängliga så jag kan inte säga namnet på kostymmakaren (väldigt bra!), men nog tycker man att man hade kunnat trycka upp ett vanligt A4 med skådespelare och konstnärlig personal.

Visst finns det lite smolk i glädjebägaren, och det var framför allt tre saker.

Mikrofonerna. Jag har skrivit om mina åsikter förr, men likt Cicero tänker jag inte ge mig förrän Karthago har fallit. Varför i hela friden har man övergivit de där små osynliga myggorna som man tejpar fast antingen i pannan eller vid örat? De där stora blafforna som folk har på sig stör bara. Jag kan inte sluta titta på dem. Och att man har mikrofonerna på föreställningen igenom, alltså inte bara under sången, är riktigt otrevligt. Jag vill inte höra skådespelarna flåsa, om det inte är meningen av nån speciell anledning.

Översättningen. Överlag var den bra, men en omgång till med rödpennan hade inte skadat. Som det är nu är det lite för mycket svengelska som skaver. Det pratas om att "finna ut" lösningar på problem, det bjuds på "fria doughnuts", istället för spökboll spelar man "duckboll" på skolgymnastiken och så vidare.

Helena Bergström. Jag är inte särskilt förtjust i henne, men jag trodde att hon skulle kunna vara rolig i en riktigt bitchig roll. Men nej, hon körde sin vanliga rolltolkning. Enda skillnaden var väl att hon inte grät, men morrade sig igenom sina repliker. Jag ska inte säga att hon förstörde föreställningen, så stor var inte hennes roll, men hon tillförde den ingenting heller.

Dessa tre (pyttesmå) invändningar hindrar dock inte mig från att utse Hairspray till en av de absolut bästa musikaluppsättningar jag har sett i hela mitt liv. Jag gick på små rosa moln hela vägen hem! Det här är de fem gladaste och mest dansanta gnurglor jag nånsin har delat ut!