Desirée - filmen den här gången

Då fick jag se Desirée till slut! Jag har ju läst boken, och då vill jag ju gärna se filmen också. Särskilt som Marlon Brando spelar Napoleon. Flera vänner har plötsligt dykt upp och varit villiga att låna ut sina exemplar av filmen till mig, vilket förvånade mig storligen. Jag trodde inte att så många ens kände till att filmen finns. Nå, men jag antog Fru Anns erbjudande och satte mig ner med en stor bit kladdkaka och tittade.

Precis som boken var filmen väldigt lättsmält. Jag led inte när jag såg den, men jag fick inte ut särskilt mycket av den heller. En standardromantisk film från 50-talet. Man verkade ha lagt större delen av budgeten på stjärnornas löner, kulisser och kläder såg ganska billiga ut. Med tanke på att Napoleonkrigen spelar en viktig roll i handligen är det förvånande att det inte är några krigsscener med alls. Krigen representeras av fanor som fladdrar i bild, hela fanor när det går bra för Frankrike och trasiga när det går dåligt. Enda scenen som känns aningen påkostad är Napoleons och Joséphines kröning, som utseendemässigt är baserad på Jacques-Louis Davids berömda tavla.

Jag tyckte att Annemarie Selinko hade försökt trycka in för mycket historisk fakta i romanen. Det kändes som att det låg lite utanför handligen, så att säga, och flöt inte in naturligt. I filmen är det precis tvärtom. Alla historiska fakta är som bortblåsta. Man hoppar över allt som är viktigt. Istället för att vi får se vad som händer berättar skådespelarna väldigt snabbt vad som precis har hänt. Så vi går från att Napoleon blir arresterad till att han blir general till att han blir förste konsul till att han låter kröna sig till kejsare till att han skiljer sig från Joséphine till att han firar sin sons födelse på lika många scener.

Även Desirées historia är förenklad jämfört med boken. Mycket är bortplockat eller reducerat till att man pratar lite snabbt om vad som har hänt mellan scenerna. Det är visserligen svårt att pressa in 640 sidor på 90 minuter, men det känns ändå som att man har förenklat lite väl mycket. Filmen slutar dessutom tidigare än boken. I boken får vi följa Desirée fram till kröningen 1829, men filmen slutar med Napoleons nederlag efter slaget vid Waterloo 1815.

Skådespelarmässigt kan man ju också ha åsikter. Jean Simmons (Laurence Oliviers Hamlet, Guys and Dolls, Spartacus, Den purpurröda manteln) är ganska blek och ointressant. Man har försökt göra Desirée till en ny Scarlett O'Hara, med samma frisyr och hatt och en grön klänning som är väldigt lik Scarletts. Tyvärr lyckas inte Simmons skapa samma energi som Vivien Leigh i Borta med vinden. Man förstår inte vad det är Napoleon och Bernadotte ser hos henne.

Det smärtar mig att skriva att Marlon Brando inte är bra. Hans tolkning av Napoleon är riktigt träig och tråkig. Han går runt och tittar under lugg och viskar alla sina repliker. Det känns som att han är obekväm både med rollen och sina kläder. Men snygg är han ju, och Marlon är ändå Marlon...

Michael Rennie (Mannen från Mars, Den purpurröda manteln) gör en blek figur som Bernadotte. Den som klarar sig bäst är faktiskt Merle Oberon (Kvinnorna kring kungen, Röda nejlikan, Svarta ängeln, Svindlande höjder). Tyvärr är hennes roll som Joséphine minimal.

Det var kul att ha sett filmen. Den lämnade absolut inget kvarvarande intryck, men precis den sortens film man kan krypa upp i soffan och slötitta på tillsammans med en kopp te och en bit kladdkaka. Två halvintresserade gnurglor är den värd.