Kulla-Gulla blir drottning

Jag har redan tidigare skrivit om Annemarie Selinkos Desirée, en roman baserad på historien om sidenhandlardottern som blev drottning av Sverige.

Nästan varenda tysk dam som är under sjuttio år och som kommer till Rosendal har fått boken i fjortonårspresent av sina föräldrar och älskar den. Själv har jag inte känt mig särskilt lockad av den, men när jag hittade den i bokhyllan i vårt pentry tänkte jag att det kan väl vara bra att ha läst den, så att jag vet vad de tyska damerna har för kännedom om drottning Desideria.

Nu har jag läst den, och jag tror att jag fick diabetes på kuppen. Nåt så sockersött var det länge sen jag läste. Desirée är en riktig liten Kulla-Gulla! Hon är klok, rättrådig, blygsam och god. Alla söker hennes råd, från Napoleon till Europas övriga härskare (i hemlighet visserligen). Hon har ett finger med i alla politiska händelser under det tidiga artonhundratalet, känns det som. Dessutom är hon älskad av alla som ser henne, utom av de tre häxorna på Stockholms slott.

Till bokens förtjänster kan man säga hör att den är inte svårläst. Tvärtom slinker blicken över sidorna väldigt snabbt, och 640 sidor tog inte lång tid. Men det var inte mycket som var minnesvärt. Selinko har tagit sig väldigt stora friheter med historiska fakta. Det kan man väl räkna med när det gäller just en roman. Samtidigt kan man väl begära att skriver man om en historisk person så ska man väl ändå utgå just ifrån fakta.

Desirée, som var yngst av nio syskon i verkligheten, har här bara två syskon, systern Julie och brodern Etienne. Selinko har gjort henne flera år yngre. I boken är hon fjorton år när hon träffar och förlovar sig med Napoleon, och han är hennes första kärlek. Hon har aldrig varit intresserad av pojkar innan den stora kärleken drabbade henne. I verkligheten var hon sjutton när de möttes och arton när de förlovades. Visst, ingen stor skillnad, men en viktig sådan.

Mellan Napoleon och Bernadotte var hon förlovad med general Duphot, men han dödades kvällen innan deras bröllop. Här träffas de en enda gång när han samma kväll friar till henne, för hennes hemgifts skull. Hon tackar dock nej, och strax därefter blir han ihjälskjuten. Och så vidare och så vidare.

Riktigt jobbigt blir det när Selinko känner att hon vill få in det historiska skedet i romanen. Det leder till att politiker och tjänsteman sitter och rabblar historiska fakta för henne. Ibland orkar Selinko inte ens försöka få in det i berättelsen, utan fakta bara står uppradat sida upp och sida ner. Det blir riktigt fånigt när det gäller sånt som i historien ännu inte har skett. Både Bernadotte och Desirée visar sig kunna se in i framtiden, när de sitter och talar om att så här kommer det att bli.

Nåt som jag var nyfiken på var hur Selinko skulle förklara Desirées frånvaro från Sverige, sin man och sin son i tolv år utan att man tappar aktning för henne. Det löser hon genom att låta de tre onda häxorna på Stockholms slott (änkedrottning Sofia Magdalena, drottning Hedvig Elisabet Charlotta och prinsessan Sofia Albertina) bjuda in kronprinsessan på te och tala om för henne att hon inte duger. Desirée inser då att det bästa för Bernadotte är att hon ger sig av, så att hon inte skämmer ut honom.

När hon väl kommer tillbaks gör hon det till stort jubel. Hon lär sig svenska av respekt för sina undersåtar, hon moderniserar hovlivet och hon vill upprusta sjukvården. Det är svenskarna som övertalar henne att låta kröna sig, och det är hon som säger blankt nej till att bli krönt i Norge (i Kristiania, inte i Trondheim som är den vanliga kröningsorten), eftersom unionen inte kommer att hålla i mer än högst hundra år.

Efter att ha läst boken kan jag väl säga att jag förstår varför en del damer blir besvikna när de går på visning och får höra hur Desirée egentligen betedde sig. Det stämmer väldigt illa med den här sockersöta historien. Jag förstår varför det blev en Hollywoodfilm av det. Hela historien känns som skriven för en romantisk film, och jag blir faktiskt lite nyfiken på att se den. Även om jag tror att den är ganska dålig.