Packa pappas kappsäck

Nu finns det liksom ingen återvändo, Niclas och jag har tillbringat dagen med att packa flyttbilen. Om nån vecka tillhör inte Ugglarp oss längre. Slutet på en era.

Hemlagad glass

 

Den nya glassmaskinen invigdes i helgen. Två sorter blev det - både jordgubbs- och björnbärsvarianter. De blev riktigt lyckade, om jag får säga det själv.

Mom is my co-pilot

En ny övningskörningsskylt, nu med sugproppar, har inköpts och idag invigdes den. Efter att vi lämnat Anna vid tåget fick jag köra hemåt via småvägarna. Det var läskigt, men vi överlevde utan några som helst olyckor. Nu är jag snart vägarnas kung.

Sen midsommarhälsning

Jag försökte skicka det här inlägget igår, men det ville tydligen inte gå fram så jag gör det en gång till. Efter snaps och sill önskar jag glad midsommar till er alla.

Tonygalans musiknummer

Eftersom sannolikheten att Tonygalan kommer att sändas på svensk teve är lika med noll så får man vara glad att YouTube finns. Då kan man åtminstone få se shownumren, och som Er alltid like tjänstvänlige värd har jag länkat till dem här.

Vi inleder med inledningsnumret (såklart). Värden Neil Patrick Harris förklarar att Broadway minsann inte längre är uteslutande, alla är lika välkomna! Men efter att ha sett det här kan man ju undra hur Brooke Shields överhuvudtaget får den ena musikalrollen efter den andra på Broadway!



Övriga shownummer kommer efter hoppet här.

Skilda referensramar

Vanligtvis när jag berättar att porfyrvasen på Rosendal väger över nio ton brukar folk referera till bilar eller något sådant. Igår var det några barn som besökte slottet och när de fick höra hur mycket vasen väger sa en av pojkarna fascinerat "den väger ju mycket mer än en tyrannosaurus!"

Rätt val?

Det är inte många tillfällen att spela teater som jag tackar nej till (va fanken, jag ställde ju upp i Talismanen, svensk teves absolut sämsta teveserie nånsin!), men för ett par år sedan gjorde jag just det. Jag blev erbjuden att komma ner till Göteborg och provspela för Sweaty Beards, en vikingakomedi. Jag läste igenom synposis och funderade och kom faktiskt fram till att det där inte var värt min tid och jag tackade nej. Men gjorde jag rätt val? Avgör själva, ikväll visas den färdiga filmen på svt kl 2245. Så här utan att ha sett den kan jag väl säga att det var lite synd att jag tackade nej till att jobba med Björn Starrin. Men det kanske jag kan överleva.

Morticias nya utseende

Musikalen Familjen Addams går på Broadway sedan april 2010. Huvudrollerna spelades vid premiären av Nathan Lane (The Producers) och Bebe Neuwirth (mest känd som Lilith i Frasier). Nu har frk Neuwirth lämnat ensemblen efter ett år. Ny Morticia blir istället Brooke Shields. Det är inte hennes första roll på Broadway, hon har redan gjort bland annat Rizzo i Grease, Roxie i Chicago och Sally Bowles i Cabaret. Intressant nog har hon alltid varit den som har tagit över när de ursprungliga skådespelerskan slutat. Jag vet inte vad det säger om henne, jag bara konstaterar fakta...

Nathan Lane slutade redan i mars och rollen som Gomez övertogs då av Roger Rees, absolut mest känd som Nicholas Nickleby i RSC:s klassiska uppsättning från sjuttiotalet.

Gogol Bordello

Nu ligger jag lite efter med mina uppdateringar, men i onsdags drog Petter med mig till Gröna Lund för att kolla in den amerikanska gruppen Gogol Bordello. Jag hade inte hört talas om dem tidigare, så en snabb koll på Spotify fick det bli. De spelar nån sorts balkan-rock-ska, typ - en självklar beskrivning, eller hur?

En suverän konsert blev det! Gogol Bordello är onekligen ett rejält liveband - fantastiskt ös. Men jag kände mig lite i minoritet. Jag var väl den ende på hela Gröna Lund som inte var piercad på alla möjliga konstiga ställen och/eller tatuerad.

Till och med mumien i Spökhuset rockade loss på Spökhusets tak. Ser ni honom där till höger?

På väg hem kan man nynna "Å det är skönt när mitt Stockholm är grönt..."

Kungliga hundar

D.W. Griffiths Intolerance från 1916 tillkom som ett svar på kritiken mot Griffiths tidigare film Nationens födelse. Fyra historier om intolerans genom tiderna - Babylons fall, Jesu liv, Sankt Bartolomeinatten och en modern historia om ett älskande par som skiljs åt av intoleranta reformivrare - växlas om varandra. Det var sin tids allra dyraste och mest påkostade film, med fler än 3000 statister och enorma kulissbyggen.

Filmen floppade när den släpptes, men med tiden har den fått klassikerstatus och räknas nu till en av de viktigaste filmerna i historien.

Intolerance är storslagen och sentimental på en och samma gång, och Griffith tar sig självklart friheter med den historiska korrektheten i melodramatikens namn. Men en liten rolig detalj som faktiskt är sann har han med. I den franska historien får vi träffa Karl IX av Frankrike och hans mor Katarina av Medici. I berättelsens inledning hälsar Karls bror Henrik (den blivande Henrik III) på kungen. Han beskrivs av textrutan som "The heir to the throne, the effeminate Monsieur La France. Pets and toys his pastime". Klipp till Henrik som står och ser ruskigt feminin ut. Runt magen har han en påse i vilken det ligger två hundvalpar.

Så var det faktiskt. Henrik älskade sina hundar av rasen bichon frisé och bar med sig dem överallt, i en påse som han bar runt halsen. Paris Hilton var alltså inte först med att bära runt småhundar i väskan!

Clarence Clemons är död

Eftersom jag inte är nån stor Springsteenfantast så är det inte E Street Band-medlemmen jag kommer att minnas. Nej, det är självklart Clarence Clemons hit från 1985 tillsammans med Jackson Browne (och Darryl Hannah på kör) You're a friend of mine som jag hyllar!

Veckans smalmeny

Aftonbladets viktklubb har släppt en ny veckomatsedel. Den varmrökta laxen ser särskilt lockande ut, tycker jag.

The importance of being Earnest

Teknikens under! Här har jag gått och önskat att jag kunde se den senaste Broadwayuppsättningen av Oscar Wildes klassiska fars Mister Ernest. Och så idag i DN tipsade de om att Bio Rio skulle visa just precis den uppsättningen på liveteater ikväll! Får icke missas, tänkte jag och tog Ben till Hornstull. Och det gjorde jag verkligen rätt i!

Oscar Wildes manus är i det närmaste det perfekta pjäsmanuset - helt ofantligt roligt och välskrivet. Den här uppsättningen i regi av Brian Bedford är också synnerligen lyckad, synnerligen spirituellt framförd. Uppsättningen nominerades till tre Tonys, bland annat för bästa nyuppsättning av pjäs. Scenografin var vald för att verkligen se ut som scenografi, det var inget naturalistiskt över den - den såg verkligen ut som målade kulisser. Men så snyggt och väl genomfört. Kostymerna (Tonyvinnare) bara så snygga. Jag skulle kunna mörda för att få Algernons kostymer.

Bland skådespelarna så var det framför allt de tre herrarna som dominerade. Brian Bedford blev nominerad till bästa manliga huvudroll för sin tolkning av Lady Bracknell (ja - lady Bracknell!), och mer magnifik lady var det länge sen jag såg! Han matchas perfekt av Brian Ruff som Jack och framför allt Santino Fontana som Algernon. Vilken charm och timing han har! Kolla bara hur de får Jersey Shores grodor att låta riktigt spirituella!

På kvinnofronten var det däremot lite sämre. Både Charlotte Parry och Sara Topham som Cecily respektive Gwendolyn var forcerade och tillgjorda. Charlotte Perry verkar ha tagit fasta på Oliver Platts råd i Vykort från drömfabriken: "i komedier går man upp i tonläge i slutet av replikerna". Inte en replik slutade utan att hon gjorde just detta.

Trots detta är det här en pärla till uppsättning, och om den återkommer på biodukarna (Bio Rio tar sommaruppehåll från och med måndag) tycker jag att ni ska gå och se den. Om ni inte åker till New York, så klart, för då kan ni se den på riktig liveteater!

Snillet med smaken!

I onsdags hade vi sedvanligt sommarseminarium. Varje sommar bjuds vi på trevliga möten, antingen på slottet eller så besöker vi något annat etablissemang med någon form av slottslig anknytning. Sommarens första seminarium blev ett besök på Svenska akademien på Börshuset. I sällskap med kanslisamordnaren Odd Zschiedrich gick vi igenom alla de klassiska rummen och fick lära oss en hel del spännande. Lite roligt också att Peter Englund kom förbi och sa hej (det är också från honom jag har lånat bilden på Börshuset). Fantastiskt vackra rum och en spännande historia!

Från det ena lustslottet till det andra

Efter en extra lång dag på Rosendal (extravisning på morgonen) tog jag Ben och åkte ut till Ulriksdal där jag ska ha visning för fru Ann och hennes damer. Det ska bli trevligt. Hoppas bara att vi inte störs för mycket av takarbetarna.

Efter regn kommer solsken

Precis när jag börjat dagens sista visning började det ösregna och lagom till att visningen var över sken solen igen. Det är så det ska vara. Nu sitter jag här och väntar på gruppen som har bokat visning och bara njuter av solskenet och fågelsången. Ett underbart jobb!

Cabaret - på nytt sätt

Gudarna ska veta att jag älskar Cabaret - onekligen historiens bästa musikal (och filmen är på min topplista över bästa filmer), men jag har länge velat se en filmatisering av den "riktiga" historien, alltså mer trogen Christopher Isherwoods Farväl till Berlin. Nu har BBC gjort nästan  detta - Christopher and his kind är baserad på memoarerna från 1976 med samma namn. I huvudrollen som Christopher Isherwood ser vi Matt Smith som mest är känd som den senaste Doctor Who. Som Jean Ross (förebilden för Sally Bowles) ser vi Imogen Poots (28 veckor senare) och W.H. Auden spelas av Pip Carter, som inte verkar ha gjort så mycket tidigare. Inte några stora namn, således, men ämnet är intressant. I England gick filmen på teve i mars. När kan vi tänkas få se den här, månne?

Arbetet utfört!

"Du får ju mig att tycka om Karl XIV Johan" utbrast en besökare idag. Nånstans där kände jag att jag hade klarat av uppgiften!

Centralbadet - bu och bä

Det positiva är att Centralbadet äntligen har öppnat igen - lagom till utomhusbadsäsongen. Det negativa är att priserna nästan har fördubblats! Jag vill minnas (och det är ju över ett år sen jag var där senast) att entrépriset innan ombyggnaden var runt 120 spänn. Nu ligger priserna på 220 kronor, och 320 på helger! Slut på spontanbesök när man känner för det, alltså.

Det som gjorde Centralbadet så bra var att det var ett väldigt snyggt och prisvärt bad som höll hög standard utan att försöka konkurrera med Sturebadet. Vi som ville bada i trevlig miljö utan att betala skjortan för det visste vart vi kunde gå. Men nu verkar det som att man vill ta upp kampen mot Sturebadet. Väldigt mycket marmor och vattenfall på de nya interiörbilderna. Väldigt synd, om jag får säga det själv. Fast jag ska inte vara för negativ förrän jag har varit där och provat det. Innan september har de ju rabatt på inträdet, 180 spänn - hurra...

Storslam för Book of Mormon

Brodways prisutdelning av Tonys gick av stapeln igår, och som väntat blev det storslam för Trey Parkers och Matt Stones musikal Book of Mormon - Bästa musikal, bästa manus, bästa musik, bästa kvinnliga biroll (Nikki M. James), bästa regi, bästa arrangemang, bästa scenografi, bästa ljusdesign och bästa ljud. Däremot fick de avstå från bästa manliga huvudroll (den gick till Norbert Leo Butz för sin roll i musikalversionen av Catch me if you can), bästa manliga biroll (John Laroquette för Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig), bästa koreografi (Anything Goes) och bästa kostym (Priscilla: Öknens drottning). Enda tonyn som Book of Mormon inte var nominerad till var bästa kvinnliga huvudroll (den gick till Sutton Foster för Anything Goes). Av naturliga skäl kunde man inte heller bli nominerade för bästa nyuppsättning av musikal (Anything Goes).

På pjässidan blev blev det lite jämnare. Nick Staffords War horse, baserad på Michael Morpurgos ungdomsbok med samma namn (utgiven på svenska under namnet Joey) vann för bästa pjäs, bästa regi, bästa scenografi, bästa ljus och bästa ljud - det vill säga alla den var nominerad till. Koll in trailern här nedan, vetja. Den verkar riktigt häftig.

Bästa nyuppsättning av pjäs blev The Normal Heart av Larry Kramer. Den vann även både bästa manliga och kvinnliga biroll (John Benjamin Hickey och Ellen Barkin). Bästa manliga huvudroll gick till Mark Rylance för Jerusalem (inte Selma Lagerlöfs utan Jez Butterworths), Frances McDormand vann bästa kvinnliga huvudroll för Good People, bästa kostym fick Mister Ernest. Men nog är det väl lite intressant att det inte finns en kategori för bästa manus i pjäsklassen?

Hela evenemanget tevesändes (och varför får inte vi se det i Sverige - bara shownumren borde göra det hela värt det) och allt leddes av Neil Patrick Harris (How I met your mother). Med tanke på hur bra han skötte sig när han gjorde inledningsnumret på Oscarsgalan förra året (var det väl?) så borde han ha varit riktigt bra här också. Han ser i alla fall ut att trivas som fisken i vattnet bland alla de dansande sjömännen...

Det vänliga hisspöket

Ibland undrar jag om jag har ett välvilligt spöke i hissen. Allt som oftast händer det när jag kliver in i hissen att den åker iväg till rätt våning innan jag hinner trycka på knappen. Detta utan att det står något på respektive våningsplan och trycker. Det gäller både när jag ska upp till lägenheten, ner till bottenplanet och ända ner till källaren. Till saken hör också att det aldrig är så att hissen stannar på fel våning när den åker iväg så där.

Mitt möte med Jesus

Klockan 0830 i morse ringde Petter och väckte mig med frågan om jag skulle komma på mötet. Eeeeh... Morgontrött som jag var förstod jag inte vad han pratade om. Det blev inte tydligare när han berättade att det var produktionsmötet för Jesus Christ Superstar. Det visade sig att det var ett mail som inte nått mig. Bara att slänga i sig frukost och gå iväg. Som tur var så möttes vi i Kungsholms församlingslokal runt hörnet från mig.

Det här var första mötet för alla inblandade i den här produktionen, och bortsett från Maria Magdalena och Herodes var de flesta solister med. Kul att få se vilka man ska spela mot. Efter informationen (där jag hastigt och lustigt hamnade i regigruppen - kul men oväntat) gick vi upp till kyrkan och sjöng igenom musikalen och kände på akustiken. Tyvärr var jag tvungen att gå efter mina första två sånger, Rosendal kallade. Nu har jag hela sommaren att tillbringa med att lära mig att inte sjunga Kajafas repliker på engelska utan på svenska (och att han tydligen heter Kajafas i nyöversättningen av Bibeln, inte Kajfas). Det ska väl gå, det också.

Gunnar Björnstrand

Finns det någon svensk skådespelare som har haft en vackrare röst än Gunnar Björnstrand? Melodisk och trygg. Hans röst är dessutom intimt förknippad med min barndom. Första gången som jag hörde Gunnar Björnstrand var när han läste Barna Hedenhös, som vi hade på lp.



Sedan har jag självklart sett de flesta av hans filmer - framför allt Ingmar Bergmans. Sjunde inseglet, Kvinnors väntan, Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende och så vidare. Men om jag ska vara ärlig så är mina favoritfilmer med Gunnar Björnstrand de komedier han gjorde med Hasse Ekman, Sjunde himlen och Fröken April. Lysande filmer!



För de som vill lära sig mer rekommenderas det lilla inslaget i serien Svenska komediaktörer här nedan.

Glasspelaren på Västerlånggatan

Häromdagen när jag gick på Västerlånggatan såg jag en kille som satt och spelade på glas. Det var riktigt häftigt.

Kortärmspremiär

Med utlovade 26 grader i skuggan var det idag dags att plocka fram den kortärmade skjortan ur garderoben. Och så snart vi har stängt för dagen är det dags för nästa årsdebut - Långholmen! Jag vet inte om det är varmt nog att bada än, men jag ska göra mitt bästa.

Solsångaren på Rosendal

Fantastiskt väder idag. Inte så många som vill gå in, om jag säger så. Men de som har gått på visningarna har varit väldigt intresserade. Mellan visningarna har Paula och jag kunnat turas om att sitta ute och njuta av solen. Man kan höra när grupperna rör sig där inne och efter ett tag har man lärt sig att på ljuden tyda var gruppen befinner sig.

Snickarglädje?

Så här ser det ut på min gata. Till vänster byggnadsställningarna som sattes upp för ett år sedan för renovering av det huset (ännu inte klart) och som brukar inledas på morgonen med att man vid sjutiden slänger ner byggmaterial i containrar, gärna från andra våningen. Till höger de ställningar som sattes upp igår inför renoveringar av DET huset. O, så jag ser fram emot det!

Fika efter jobbet

 

Rosendal är bästa stället att tillbringa varma jobbsommardagar på. Och får man dessutom besök på slottet så kan man ju alltid gå upp till Trädgårdarna och fika efteråt. Ola kom förbi och var med på dagens sista visning och sedan tog vi en kaffe och en smörgås i solen och värmen. Märks det att jag trivs där ute?

Historisk recension

Som jag brukar säga; eget beröm luktar illa. Och med det lämnar jag över ordet till Margareta Sörenson!

Regnet det bara öser ner

Det blir nog en lugn dag här ute på Rosendal idag. Spridda skurar - både vad det gäller besökare och vädret. Skolklassen som har picknick på pelousen har fått söka skydd under träden när himlen öppnade sig. Det gick dock strax över och nu är brännbollen på gång igen. Fast trots vädret är det underbart att sitta här på trappan till slottet. Det doftar väldigt gott efter regnskuren och fåglarna sjunger lika glatt.

Rosendalssommar

Idag börjar sommaren på riktigt! Nu inleder jag mina två ordinarie veckor på Rosendal. Sommaren kan inte bli bättre än så här. Jag får betalt för att sitta i Djurgårdens vackraste hus och visa det för intresserade besökare. Välkomna hit!

Efter festen

Lång dags firande mot natt, skulle man kunna säga! Visserligen fick jag sovmorgon när resten av kollegorna slog upp portarna för besökarna (besöksrekord för Öppet slott, sägs det), men sedan blev det desto mer. Från klockan 14 hjälpte jag till att bära och duka inför kungens mottagning för 400 gäster. Riktigt god mat bjöds det på, sedvanligt smörgåsbord och det hela avslutades med årets första jordgubbstårta. Den är värd att vänta på. Årets nya smakupplevelse på smörgåsbordet var Sollidensill, fantastiskt god!

 Ljum kväll avslutade det hela. Det var jätteskönt att få susa hem på Ben, och rakt fram över Hantverkargatan hängde en stor nymåne. Perfekt slut på en mycket trevlig dag.

Nationaldagsfirande på slottet

Det må se lugnt ut på borggården men inne i slottet är det knökat. Jag är ganska glad att jag jobbar åt hushållet idag.

Kunglig Joker

Det här är ju inga nyheter, men det ramlade in i huvudet på mig när jag kollade igenom Debbie Reynolds auktion och det kanske finns några som inte vet om det här, så jag berättar det.

I Reynolds auktion finns en klänning som Greta Garbo bar i Anna Karenina, men det jag var mest intresserad av var om det skulle finnas några klänningar från Drottning Kristina från 1933. Det fanns det inte. Inte heller föremålet som jag var särskilt intresserad av från den filmen - silvertronen. Som jag brukar säga på mina visningar - filmen har inget med sanningen att göra, men den är välgjord och underhållande. En ganska snygg kopia av Maria Eleonoras krona (som Kristina dock inte kröntes med - hon kröntes med Erik XIV:s krona) och en dito av silvertronen gjordes till inspelningen.

Vart kronan tog vägen har jag inte en aning om, men tronen fick en lite lustig fortsättning. Den ställdes in i ett förråd och stod där i sisådär sextio år, tills Tim Burton skulle göra den första Batman med Michael Keaton. I den har Jokern (Jack Nicholson) en stor parad genom Gotham City, och till den scenen behövde man en stol som Jokern kunde sitta på. Man letade igenom förråden, och i ett av dem hittade man en stor fin stol av silver! Den plockade man fram och använde, utan att ha en aning om att det egentligen är den svenska silvertronen man använder. Om man ser filmen så kan man tydligt se de svenska tre kronorna på tronens ryggstöd, tillsammans med de två gudinnorna Justitia och Prudentia på sidorna. Lite intressant i sammanhanget är att på drottning Kristinas tid fanns inte de tre kronorna där. Då var det Kristinas monogram som stod där. De tre kronorna kom inte på plats förrän inför Adolf Fredriks kröning 1751.

Jag kan inte bädda in någon video här, men följ den här länken så kan ni se de tre kronorna i Gotham City.

Angels in America

Nog är det väl roligt att kunna ge sig hän emellanåt! Och när nu båda delarna av Angels in America spelas direkt efter varann tar jag och passar på och gör mig en heldag på Stadsteatern.

Foto: Carl Thorborg

Femton år senare har jag fortfarande Richard Günthers fantastiska uppsättning i färskt minne, jag minns varenda skådespelare (utom, pinsamt nog, Johan H:son Kjellgren som gjorde Joseph - honom var jag tvungen att slå upp) och förvånansvärt många scener och scenlösningar. Det var en föreställning som jag blev drabbad av, från inledningen med Verdis Requiem ända fram till sista replik.  Så Eva Dahlmans uppsättning har en hel del att leva upp till. Tyvärr lyckas hon inte helt. Det är inte en dålig uppsättning, absolut inte, men den kommer inte i närheten av Günthers. Till att börja med är manuset ganska rejält nedskuret. Varje del är inte ens två och en halv timme lång (inklusive paus) och den förra uppsättningen var, om jag inte missminner mig, sju timmar sammanlagt. Här går handlingen fram i betydligt högre tempo och relationerna blir inte lika tydliga. Tony Kushners manus är helt fantastiskt välskrivet, och tål de här strykningarna, men som sagt, nyanserna går förlorade.

Foto: Carl Thorborg

Skådespelarna har också en hel del att leva upp till - och gör det överlag väldigt väl. Allra bäst är utan tvekan de gamla rävarna - Allan Svensson som Roy Cohn och Bergljót Árnadóttir som mamman och Ethel Rosenberg, men övriga klarar sig också väldigt väl. Den som har mest att leva upp till är Ida Engvoll som måste jämföras med Ingela Olssons absolut magiska gestaltning av Harper. Engvoll klarar sig bra, hon har ett bett i repliken som fungerar. Men att jämföra med Olssons prestation låter sig inte göras.

Scenografin av Lehna Edwall är riktigt bra, ett slutet spelrum omringat av hundratals överrockar, mer än åttahundra - ja, jag räknade. Jag vet inte om det är ett gott betyg för pjäsen att jag tog mig tid att räkna alla rockarna, men ordningsnörden i mig ville veta. Rockarna står för alla de som dött i aids, en ganska skrämmande bild. Även om folk runt omkring mig inte verkade ta in den biten, utan satt och diskuterade var man fått tag i så många rockar.

Nu kan det låta som att jag sågar den här uppsättningen - och det gör jag absolut inte! Det är en mycket bra och effektivt berättad uppsättning, ingen vare sig på scen eller runtomkring behöver skämmas för sig. Har man inte sett Günthers uppsättning har man en fantastiskt lyckad kväll (eller heldag!) framför sig. Och har man sett den tidigare uppsättningen tycker jag ändå att den här förtjänar ett besök, helt klart!

Hollywoodauktion

Har du alltid velat äga Judy Garlands blå klänning ur Trollkarlen från Oz eller varför inte en av Madonnas klänningar ur Evita? Nu har du chansen. Debbie Reynolds har genom åren samlat på sig ett stort antal föremål från de största filminspelningarna i förhoppning att skapa ett filmmuseum. Tydligen blir det inget av de tankarna, och nu går hela samlingen under klubban. Allt från Charlie Chaplins plommonstop till Austin Powers orange dräkt. Auktionen äger rum 18 juni.

Tonvikten av kläderna ligger självklart på Hollywoods storhetstid 30-50-tal. Det är mest kläder, men även manus, kameror och diverse rekvisita - inklusive några svenska filmaffischer! Det här är en filmfantasts våta dröm Marilyn Monroes klänning från Flickan ovanpå (ja, den som blåser upp), Harpo Marx' hatt och peruk, apornas kläder ur Apornas planet och så vidare.

Eftersom det är Debbie Reynolds samling så finns det självklart kläder ur Singin' in the rain. Jag skulle kunna ge ganska mycket för att äga Gene Kellys och Jean Hagens dräkter från "The duelling cavalier". Men den dräkten som jag tappade andan när jag fick se i katalogen är Barbra Streisands guldklänning (tjugo kilo!) från Hello, Dolly! Det var ett ohmygodohmygodohmygodohmygod-ögonblick för min del.

Fler roliga dräkter efter hoppet.

Shaun Tans prisföreläsning

Nu ligger ALMA-pristagaren Shaun Tans föreläsning ute på UR:s hemsida. Kolla in den, det är den värd! Fast sätt fingrarna i öronen under Statens kulturråds generaldirektörs pinsamma inledning. Att han är urusel på engelska är väl en sak, men att han inte ens kan lära sig vad pristagaren heter är under all kritik! Chang Tang, Shaun Taun, Shan Tong, Shan Tan är varianter som dyker upp. Kolla in föreläsningen här.

Den svällande Agaton Sax-samlingen

Min samling med Agaton Sax-böcker har utökats med ännu ett exemplar. Den här gången är det Agaton Sax och den svällande rotmos-affären från 1970 som har kommit. Det ska bli spännande att se vad den kan ge.