Dessa Göteborgsförkylningar!

Det var då en faslig hosta att inte ge med sig, sa Karl X Gustav 1660.

Farlig fettisdag

 

"Bara en till", tänkte Adolf Fredrik på dagens datum år 1771.

Slarviga, slarviga farmor!

Det har hittats en antik staty i Medelhavet. Spännande! Särskilt när man så här tvåtusen år senare kan säga vem som inte har gjort den! Men det kanske är farmor som har tappat den i vattnet?

Konståkningens fader

Så här när homofob-OS håller på som bäst kan det väl vara lite trevligt att lära känna skaparen av den bögigaste vinteridrotten någonsin - konståkning!

Konståkning som vi känner den idag skapades av den amerikanske åkaren Jackson Haines, född 1840 i New York. Han skickades till Europa som tioåring för att lära sig dansa balett och när han kom tillbaks till Staterna hade han problem att få jobb, då balett ansåg vara en omanlig konstform och alltså ointressant. 1860 började Haines åka konståkning i det som kallades den engelska stilen, det vill säga strikt och militärisk i stilen.

Haines tog det han hade lärt sig från baletten och införde det i konståkningen - han började dansa till musik, hans stil var betydligt mer graciös och följsam  - han lade till armrörelser och användandet av överkroppen - och han sydde upp konståkningsdräkter. Engelsk lord, stilig dam och björn är bara några av de dräkter som Haines iklädde sig. Dittills hade konståkarna oftast klätt sig i uniform. Till hans innovationer hörde att han var den förste som skruvade fast skenorna på pjäxorna, tidigare band man fast skenorna på skorna med remmar. Haines skapade också sittpiruetten.

Ni förstår att den här stilen inte gick hem i USA. Han vann visserligen ett par mästerskap, men mest skakade folk på huvudet åt de här dumheterna. Haines tog sitt pick och pack och flyttade tillbaks till Europa 1864. Först hamnade han i Wien, där de valsgalna wienarna tog honom till sina hjärtan. Sedan fortsatte Haines sitt segertåg över kontinenten med det som började kallas för "den internationella stilen".

I mars 1866 befann sig Haines i Stockholm. för att, som Ny illustrerad tidning beskrev det, "visa oss huru skridskoåkning kan adlas till en af Terpsichores bästa konster" på Nybrovikens is. Skridskokungen blev snabbt väldigt populär och många damers, och säkerligen en hel del herrars, hjärtan klappade lite extra när Haines klev ut på isen. I åtminstone ett år blev Haines kvar i stan och drog in en herrans massa pengar, både till sig själv men han samlade även in en rejäl summa pengar till Decemberstiftelsen som skapats för att inrätta ett universitet i Stockholm. Alla vi som pluggat här i stan har alltså en hel del att tacka denne konståkare för!

En som imponerades av Haines konståkning var ingen mindre än Karl XV, som i början av 1867 förärade Haines med Konungens guldmedalj i åttonde storleken - Litteris et artibus!

Även sommartid kunde Haines köra sina uppträdanden på Stockholms teatrar, då med inlines! Det är ingen hejd på allt denne gosse gjorde.

Så småningom fortsatte Haines sitt segertåg över Europa. I Norge (eller väst-Sverige som vi skulle kunna kalla det...) träffade han Axel Paulsen och instruerade honom. Paulsen skulle sedan, inspirerad av Haines, skapa det där hoppet som fick Paulsens namn. Nej, inte Paulsen - Axel såklart!

1875, bara 35 år gammal avlider Haines i Karleby i Finland. Myten gjorde gällande att han hade ådragit sig lunginflammation då han åkte släde från Sankt Petersburg mot Stockholm. Den mer prosaiska sanningen är att han avled av tuberkulos. Han ligger begravd i Karleby och på gravstenen hyllas han som Skridskokungen.

Nu finns det ju inga belägg för att Haines skulle ha den ena eller den andra läggningen, men om vi ska tro på klichéerna - balett, konståkning, extravagant, påkostade dräkter och dragshow - så kan vi väl åtminstone föreställa oss att Haines var en riktig hobbit. Och med det tycker jag att ni sätter er ner och tittar på herrarnas fria program och lyfter ett glas till minne av konståkningens fader och tackar honom för vad han har gjort för hobbitar, Stockholms studenter och idrotten! Må hans ansikte visas på många storbildsskärmar i Sotji under de kommande veckorna!

Min nästa vespa

Den har allt man behöver i Stockholmstrafiken! Men finns den i vitt?

The Vespa TAP or "Bazooka Vespa", a scooter with a 3 inch cannon for use with paratroops, 1956. pic.twitter.com/nXKqnrkVEi
— Historical Pics (@HistoricalPics) 9 februari 2014

Guy Delisle

Guy Delisle är en franskkanadensisk serieskapare, nu bosatt i Frankrike (och om jag får säga det själv - en riktig kaka!). Han är född 1966 i Quebec och utbildade sig till animatör i Oakville, strax utanför Toronto. Efter examen har han jobbat som animatör i ett flertal länder över hela världen innan han började teckna egna serier.

Wikipedia listar fjorton album av Delisle. De mest kända är hans reseskildringar - Shenzhen - A travelogue from China, Pyongyang, Burma Chronicles och Anteckningar från Jerusalem. Böckerna om Pyongyang och Jerusalem finns även översatta till svenska. Jag väljer att göra min recension av dessa fyra böcker samtidigt, både för att jag har läst dem efter varandra och för att de är så stilmässigt homogena.

Jag blev verkligen kär i de här böckerna, Delisle är de små medlens mästare - både berättarmässigt och, om man ska tro honom, även i verkliga livet. I korta kapitel berättar han om de kulturkrockar han upplever i de olika delar av världen hans arbete som animatör- Shenzhen och Pyongyang - eller hans hustrus för Läkare utan gränser - Burma och Jerusalem - för dem. Han deltar inte aktivt i livet utan står lite utanför och betraktar det som händer honom. Däremot reflekterar han ständigt över vad som försiggår omkring honom. Även teckningsstilen är sparsmakad, inte ett pennstreck mer än vad som behövs för att berätta historien. Delisle tecknar sig själv väldigt anonymt till skillnad mot de människor han möter, helt kongenialt med hur han själv står lite utanför historien.

De här fyra reseskildringarna lånade jag på biblioteket, men de kommer snarast att införskaffas. Delisles böcker är för bra för att inte ägas! Filmrättigheterna till Burma Chronicles har nyligen köpts av New Regency, och det är tänkt att Gore Verbinski (Pirates of the Caribbean) ska regissera efter manus av Steve Conrad (The secret life of Walter Mitty). Det låter trevligt!

Delisles senaste bok på engelska är A User's Guide to Neglectful Parenting. Delisle har publicerat några utdrag ur boken på sin blogg (se blogglistan här till höger) och den ser onekligen ut att vara ett nödvändigt inköp också!

The Plot

Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet. Ändå är det inte många idag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?

Det blev onekligen lite rabalder när det kom fram att AdLibris sålde det antisemitiska verket Sions vises protokoll med ovanstående presentationstext. Först försvarade sig AdLibris med att texten inte bröt mot någon lag, sedan lade de till textraden att det här var förlagets presentation och slutligen tog de bort boken ur sortimentet.

Sions vises protokoll publicerades först i Ryssland 1903 men fick inte stor spridning förrän vid tiden för ryska revolutionen 1917 och har översatts till ett otal språk. Den första svenska översättningen kom 1934.

Hur är det då med äktheten, "stämmer det verkligen" att Sions vises protokoll är ett falsarium. Ja, otvivelaktigt! Gång efter gång har det bevisats att boken är nästan ord för ord ett plagiat av en satirisk skrift från 1864, En dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu, skriven av författaren Maurice Joly med udden riktad mot den franske kejsaren Napoleon III. Den har ingenting med judar att göra.

Serietecknaren Will Eisner tillbringade de sista tjugo åren av sitt liv med att forska kring Sions vises protokoll och samma månad som han avled avslutade han sin serieversion av de historiska turerna kring boken och dess spridning. Eisner visar i The plot - The secret story of The Protocols of the Elders of Zion hur Sions vises protokoll har spridits och använts av antisemitiska krafter över hela världen, trots vederhäftig bevisföring mot dess äkthet.


Will Eisner är en serieromanens mästare och utnyttjar seriemediet med exakthet och precision för att berätta historien om den här vedervärdiga skriften. Det är inget humoristiskt ämne, men Eisner lyckas lätta upp stämningen med en ironisk humor. Efter varje rättegång säger den segrande sidan att nu är det ändå slut på den här boken, bara för att motbevisas på nästa sida. Om någon skulle betvivla att situationen är likadan i Sverige 2014 så är det bara att leta reda på Flashbacks diskussionstråd i ämnet, där svenska judehatare försvarar boken och tycker att den ska säljas så att man ska få göra sig en egen uppfattning om dess äkthet. Även sådana som erkänner att boken är ett falsarium tycker att den bör läsas, eftersom den ändå visar sanningen.

För dem som "vill göra sig en egen uppfattning" bör väl snarast The plot vara obligatoriskt studiematerial, och inte det falska verket. The plot är en lysande sammanfattning av ett avskyvärt verks tillkomst och fortlevnad. Den om någon borde översättas och spridas!