Dracula

Jonathan Rhys Meyers är väl för tillfället mest känd som Henrik VIII i mjukporrserien The Tudors. Serien där det knullades och dödades med samma glada humör, men där det var mindre bevänt med den historiska korrektheten. Nu har den serien lagts ner och Rhys Meyers behöver något nytt att sätta tänderna i, om vitsen ursäktas. Det han har nosat reda på är en ny version av Dracula. Han är till och med så förtjust i projektet att han är en av dess producenter.

Den här versionen av Dracula har väldigt lite gemensamt med Bram Stokers klassiska roman, men desto mer med The Tudors. Handlingen har ingenting med romanen att göra, utan manusförfattaren Cole Haddon har bara behållit några av namnen. Dracula själv, självklart. Mina Murray har här blivit Englands till synes enda kvinnliga läkarstudent, men som darrar på handen när hon ska operera. Jonathan Harker är journalist som är förälskad i Mina på avstånd då han har dåligt självförtroende och inte vågar tro att han ska duga åt henne. Lucy Westenra är dock samma societetshoppa som i romanen. Läkarskolan som Mina går på drivs av ingen mindre än doktor Van Helsing - som samarbetar med Dracula!!!

I den här versionen är Dracula någon sorts antihjälte, vars hustru blev avrättad av ett hemligt brödraskap, Drakens orden, och han är ute efter att hämnas. Även doktor Van Helsing är ute efter hämnd på brödraskapet. Av denna anledning utger sig Dracula för att vara en amerikan med avsikt att skänka gratis elektricitet till världens befolkning. Mot sig har Dracula och Van Helsing ännu ett hemligt sällskap som skyddar världen mot vampyrer, och vi får väldigt tidigt veta att Jack Uppskäraren bara var ett sätt att dölja vampyrattacker.

Ni hör! Det här är en enda soppa av konstiga idéer. Dessutom fylls tiden ut av Dracula som knullar, Dracula som slåss i slow motion, Dracula som fingerpullar den kvinnliga vampyrjägaren på Operan och så vidare. Som om detta inte vore nog är serien så ful! Den ser ut att vara påkostad, men kläderna är inte trovärdiga, frisyrerna har inget med 1880-talet att göra, sminkningen är fel, kulisserna känns som - kulisser.

Skådespelarinsatserna är inte bättre de, de taffliga replikerna framförs med stor svårighet. Rhys Meyers själv försöker sig på en amerikansk accent som inte låter trovärdig alls, och han har för övrigt lagt allt krut på att se så sexig och demonisk ut som han kan. Det är något han övade upp i rollen som Henrik VIII, så det kan han. Synd bara att det är det enda han gör.

Nej, den här soppan kommer jag gärna avstå från i fortsättningen. Men å andra sidan, The Tudors blev en stor succé, trots att jag hade ungefär samma invändningar mot den serien också, så risken finns väl att den här blir en stor succé den med. Se hellre Francis Ford Coppolas Dracula med Gary Oldman i huvudrollen. Där är det enda felet Keanu Reeves urusla engelska accent.

Ny Wes Anderson-trailer

Nästa år har Wes Andersons senaste film, The Grand Budapest Hotel, premiär i USA - när den kommer till Sverige vete gudarna. Men efter att ha sett trailern som släpptes idag känns det som att jag kommer att explodera av upphetsning om jag inte får se den snart!

Tjock liten bokhög

I början av sommaren "återupptäckte" jag Stockholms bibliotek i och med att jag skaffade lånekort för första gången sedan jag pluggade och har lånat högar med böcker sedan dess.

När jag läste recensionen av Wolf Hall av Hilary Mantel blev jag nyfiken och ville läsa den, så jag tog och reserverade boken på biblioteket. Nästan åttio personer stod före mig i kön, så självklart gjorde jag mig redo att vänta på den. Någon vecka senare så reserverade jag Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge, med nästan femtio personer före mig i kön. Under sommaren och hösten har jag sedan sett hur antalet personer sakta men säkert har minskat.

Eftersom böckerna står på väntelista även efter mig är det ju tvåveckorslån som gäller.
Jag har gått och tänkt att det vore väl typiskt om bägge böckerna skulle komma samtidigt, men risken för det är minimal då det var så stor skillnad i antalet personer före mig i väntelistan. Men då är det ju självklart att jag får sms om att bägge böckerna ligger och väntar på mig med en dags mellanrum! Nu har jag alltså nästan 1500 sidor att klara av på två veckor. Jo, men tjena!

P.S. Redan nu kan jag säga att jag kommer att få betala förseningsavgift...

Beethoven-flashmob

Det är ju det där med bra flashmobbar! Jag blir lika lycklig varje gång jag ser sån där genomtänkt, snygg sak. Här är det spanska Banco Sabadell som firar sitt 130-årsjubileum med att låta gatumusiker spela lite.

När kören ansluter sig blir jag helt tårögd! Jag vet, jag är blöthjärtad!

The conjuring

En käck familj flyttar in i ett nyinköpt, men gammalt och slitet hus. Allt verkar vara glatt och lyckligt, men så börjar det hända mystiska saker i huset - konstiga ljud, föremål flyttar på sig, yngsta barnet får en osynlig vän som pratar med henne och så vidare. Snart står det klart att huset är hemsökt och man behöver hjälp, men allt blir bara värre och värre.

Har ni sett det förut? Ja, jag tror nästan det. Huset som Gud glömde kommer självklart upp som referens. The conjuring är inte bara inspirerad av den filmen - nej, det här är också en "sann" historia med samma spökjägare som i det där hemsökta huset i Amityville. Och den följer exakt samma dramaturgi som där. Varför den här händelsen, enligt trailern, var så hemsk att spökjägarna var tvungna att hålla den hemlig - "till nu" - övergår mitt förstånd. Absolut allt är samma gamla ingredienser som förr.

Läser man på om bakgrunden så får vi veta att familjen Perron bodde i huset i tio år innan de sålde det och flyttade vidare. Här utspelas allt på några månader. Inte heller stämmer historierna om de gamla häxorna och andra olyckliga själar som fångats i huset. Icke desto mindre vidhåller familjen Perron att filmen visar sanningen. Underligt vore det väl annars, de skulle ju inte tjäna några pengar om de sa att allt var bluff och båg.

Det The conjuring överlever på är framför allt de bra skådespelarna - ovanligt bra för att vara i en skräckfilm - Patrick Wilson och Vera Farmiga som spökjägarna och Ron Livingston och Lili Taylor som föräldrarna. Taylor är en av mina favoriter och hon är sällan eller aldrig dålig. Regissören James Wan kan hantverket och han faller inte i samma fälla som han gjorde i Insidious, där allt skulle förklaras och skrivas på näsan. Här håller han spökena mest i utkanten av bild och synfältet. Dock är det bara vid ett enda tillfälle som jag ryste till av skräckkänsla och inte bara hoppade till av chockeffekterna. Och mer än så vill jag nog faktiskt ha för att jag ska vara nöjd med en skräckfilm. Två gnurglor - nästan på gränsen till tre - får The conjuring av mig.

Live and let love

Som en del av er kanske redan vet, särskilt om ni följer mig på Instagram, twitter eller Facebook, så var jag och sjöng den ryska nationalsången igår. Sean Kelly organiserade det hela för att uppmärksamma hbt-personers situation i Ryssland med de nya hemska antigaylagarna. Det senaste förslaget är att ta ifrån hbt-personer deras barn. Fruktansvärt, är bara förnamnet!

När jag hörde på Radio Stockholm om det här tänkte jag att det skulle väl vara kul att vara med på, men lite trist att gå iväg själv - man vet väl hur det går till vid filminspelningar med all väntan och så vidare. Då helt plötsligt ringer mamma och frågar om vi inte kan gå, för hon vill också göra något. Inget att snacka om alltså, bara att ge sig iväg.

Det hela skulle börja klockan femton, och vi var på plats en halvtimme innan dess, så det blev lite väntan redan från början.

När det hela väl kom igång berättade Sean vad som skulle ske och vad vår roll skulle bli. Sedan repeterade vi nationalsången några gånger innan kamerorna sattes igång. Två timmar senare var allt klart och vi gick därifrån. Det är ju lite svårt att avgöra när man står mitt inne i kören hur det låter, men om man ska avgöra av det lilla klipp som ligger uppe på Aftonbladets hemsida så låter det helt okej. Det färdiga resultatet kommer att läggas ut på YouTube lagom till OS i Sotji. Ett OS som för övrigt till och med de olympiska gudarna verkar motsätta sig. Ni läste väl att den olympiska elden dog så snart den nådde Moskva?

Bästa innehållsdeklarationen

Att texten på baksidan av dvd:er inte alltid är de bästa känner väl de flesta till (undvik att läsa baksidan på Dolt under ytan innan ni ser filmen!), men jag undrar om någon kan slå beskrivningen av handlingen i Död och begraven. Jag har inte sett den sedan den kom -81, men jag vill minnas att det var en schysst skräckis. Däremot skulle jag nog inte lägga till den på att se-listan efter att ha läst baksidan:

I den lugna småstaden Posters Buff på Rhode Island börjar märkliga saker hända. Främmande människor hittas döda och stadens dödsgrävare får ta hand om liken. Då blir liken levande, zombies och panik urartar. Vart ska detta sluta?

Under all kritik, både logiskt och grammatiskt. Jag fullkomligt älskar den!

Disneys bästa skurk

För min del går det inte att diskutera saken - Madam Medusa i Bernard och Bianca är den bästa skurk Disney skapat! Disneyanimatören Andreas Deja (skaparen av en annan stor skurk - Scar i Lejonkungen) skriver ett inlägg om Medusas röst, Geraldine Page, här. Och visst, hon gör ett suveränt jobb, men Meta Velander som gör rösten på svenska är faktiskt snäppet bättre, om jag får säga det själv. Jag kanske inte behöver tillägga att det här var på den tiden då Disney faktiskt försökte göra bra svenska dubbningar, och inte bara ett gäng standardröster och några kändisar inslängda bland dem.