I lodjurets timma

Första gången jag skulle söka in till scenskolan gick jag till stadsbiblioteket för att hitta några bra monologer. Där i hyllan stod Per Olov Enquists drama I lodjurets timma. Jag hade missat den när den gick på Dramaten, och efter att ha sett trailern för teveversionen avstod jag, då jag tyckte att den verkade vara pretentiöst skräp. Men vadå, den kanske har någon monolog jag kan framföra, tänkte jag och lånade boken. Det var det första jag läste av Enquist och jag blev helt gripen, och efter det har jag läst det mesta han har gjort. Nu är jag väl tyvärr för gammal för att spela huvudrollen som pojken, så jag får nöja mig med att se andra göra dramat.

Nu har regissören Søren Kragh-Jacobsen tillsammans med författarna Tobias Lindholm och Jonas T. Bengtsson omvandlat Enquists kammardrama för tre personer till en film med större visioner än så. En präst, spelad av Sofie Gråbøl, blir ombedd av forskaren Lisbeth, Signe Egholm Olsen, att komma till mentalsjukhuset där hon genomför ett forskningsprojekt på de intagna. En pojke, spelad av Frederik Johansen, intagen för ett brutalt dubbelmord, har fått ta hand om en katt i förhoppning att han ska svara bättre på behandlingen, men resultatet har blivit det motsatta - pojken har slagit ihjäl en medintagen, strypt katten och försökte begå självmord. Han pratar förvirrat om att katten är Gud som talar till honom.

Enquists pjäs är framför allt ett samtal mellan prästen och pojken. En film kräver oftast lite mer visuellt, så av Enquists repliker är endast ett fåtal bevarade. I övrigt är de omskrivna och till stora delar ersatta av förklarande bilder. Enquist är en mästare på att använda språket, och när jag läser pjäsen förstår jag precis hur det kommer sig att prästen förlorar tron på Gud Fader under samtalet med pojken. Så blir det inte i filmen. De ofantligt vackra bilderna från Norrland visar pojkens förhållande till morfar och ger förklaring till hur han i sin skräck för att bli övergiven begår dessa hemska brott, men varför prästen tappar tron är inte lika tydligt här.

Titelns lodjurstimma kommer från pojkens tro att lodjurets dygn har tjugofem timmar, där den sista timman ligger utanför och vad som helst kan hända. Här finns den timman ganska handfast med, då prästens hela besök utspelas under ett dygn, och prästen och pojken når fram till varandra vid det där midnattssamtalet under lodjurets timma.

Vid några tillfällen blir I lodjurets timma lite väl övertydlig och som åskådare får man en del detaljer skrivna på näsan, men emellanåt är filmen så bra att det gör ont i mig. Skådespelarna, främst då Gråbøl och Johansen, lyfter också filmen så trots några små radanmärkningar är I lodjurets timma värd  fyra gnurglor. Och vadå, pjäsen finns ju alltid kvar, och den kommer ingen att kunna ta ifrån mig!

Homofob pasta?!

I en radiointervju igår fick Barillas chefer frågan om de kunde tänka sig att använda homosexuella par i sin reklam, men se det gick inte alls för sig. Guido Barilla klargjorde att det kommer aldrig att ske för de "gillar den traditionella familjen" och om homosexuella hade något emot det så tyckte han att de då kan köpa andra märken.

Sagt och gjort, Barilla har tillhört mitt favoritmärke när det gäller pasta i många år. Men det är väl lika bra att göra som chefen säger - de paket Barillapasta jag har i skåpet är de sista jag kommer att köpa. Det finns faktiskt andra bra märken, till exempel Zeta!

Betydelsen av vatten

Häromdagen fick alla i huset en lapp i brevlådan där vi fick veta att varmvattnet kommer att stängas av idag för underhåll. Det gör ju ingenting, eftersom jag kan duscha på jobbet och övrigt vattenanvändande är i huvudsak med kallvatten här.

Lite tristare då idag när jag vaknade och skulle ta och koka mig lite te och det visade sig att bolagets definition av "varmvatten" tydligen kan utläsas som "vatten". Inte en droppe kom ur kranen när jag vred på. Inte riktigt så jag hade tänkt mig att börja dagen.

Att gå på fik och käka frukost är visserligen ett alternativ, men jag tycker att det är trist att gå på fik på egen hand. Får fundera lite på det där ett tag.

De dramatiserade visningarna avklarade

Så där då, två helger med sammanlagt åtta visningar av Te på Ulriksdal avklarade. I stort sett alla visningarna var slutsålda och i stort sett bara glada miner bland besökarna.

Nu får vi hoppas på att det blir en fortsättning på det hela, både med den här visningen och kanske ytterligare några nya i något annat lämpligt slott.

Föreställningsbilder

Här kommer nu de utlovade bilderna från våra dramatiserade visningar. Eftersom vi inte har haft någon officiell fotograf - än, vi kommer att fotas i helgen - får ni nöja er med mina egna ensemblebilder.

Alexander som pagen Jöns-Paul, Per som Magnus Gabriel De la Gardie, Eric som Oscar II, undertecknad som Karl XV och Margareta som husfru.

Här och där i slottet har vi hittat på lite hyss som vi lämnar okommenterade, lite som en bonus för uppmärksamma besökare. Men en kan jag väl få avslöja - medaljen som Oscar bär på fracken är en alldeles äkta kunglig medalj, men cirka 140 år för ung för att Oscar ska bära den. Det är nämligen Carl XVI Gustafs alldeles nya jubileumsmedalj.

Kommande helg kör vi de sista visningarna, om det inte blir stor efterfrågan på att ta upp visningarna flera gånger så klart. Lördagens visningar är helt slutsålda, söndagens andra likaså, i stort sett. Däremot finns det fortfarande biljetter till visningen klockan tolv. Biljetter köper man på Kungliga slottet.

Välkomna!

Dramatiserade visningar på Ulriksdal

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades vi till slut baxa fram våra dramatiserade visningar till premiär! Största motgången var nog att vår Prins Oscar hoppade av med en veckas varsel. Då är det tur att man har såna klippor till kollegor som Eric som utan att tveka drog på sig fracken och pluggade in allt han behövde veta.

Idag klockan tolv gled husfru Margareta ned för trappan på Ulriksdal och tidsresan kunde ta sin början. Två utsålda föreställningar idag och lika många i morgon (åtminstone tror jag att de är utsålda i morgon). Om ni inte kommer då har ni en helg till på er, nästa vecka.

Förberedelserna har tagit upp all min vakna tid de senaste veckorna, så efter dagens föreställningar åkte jag hem och somnade som en sten. Sov i närmare tre timmar i sträck. Men nu är jag i form - att gå och lägga mig på riktigt.

Bilder kommer nog i morgon eller så.

Billigister!

På väg hem från slottet hamnade jag vid rödlyset bakom Centralpalatset. Medan jag står och väntar på att det ska slå om till grönt kör det upp en liten röd bil i filen bredvid mig. Killarna i bilen tutar och hälsar. Jag säger hej tillbaks och hinner inte göra så mycket mer innan det slår om till grönt. Då slänger en av killarna i baksätet en öppnad ölburk på mig och sedan kör de iväg i högsta hastighet.

Ibland är det svårt att tycka om sina medmänniskor!

Grattis på födelsedagen, Caspar!

Idag år 1774 föddes den svenska romantikens främste konstnär - Caspar David Friedrich! Svensk, undrar då ni. Jepp, han var född och uppvuxen i Svenska Pommern, då officiellt en lika officiell del av Sverige som Skåne, Blekinge och Halland är idag. Alltså var han svensk. Titta bara på det här familjeporträttet, där Friedrichs barn sitter och leker med svenska flaggan. Och han fortsatte att vara svensk medborgare hela livet. Det trista är att Nationalmuseum inte har ett enda verk av honom. De hade en utställning om honom för ett par år sedan, men alla verken var inlånade.

Friedrich är onekligen inte bara svensk romantiks främste konstnär, han är tveklöst en av de främsta romantikerna i Europa. Även om alla kanske inte känner till hans namn så har nog de flesta sett och beundrat hans tavlor med människor som står och begrundar den vilda naturen.

Nog borde vi kunna ta till oss Friedrich och faktiskt känna oss lite stolta över att en så stor konstnär faktiskt var stolt svensk. Hurra, för Caspar!