Jag är medveten om att boken är hittepå (till skillnad från nyss nämnda da Vinci-kod och Liza Marklunds Gömda?), och då får man ta sig friheter med verkligheten. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite full i fniss när huvudpersonerna tar sig till Riddarholmskyrkan för att leta efter hemligheten.
Riddarholmskyrkan hade stängt för besökare klockan fem. Men fredag var städdag. Två lokalvårdare från ISS Facility Care våttorkade golven över gravarna där inne, efter veckans besökare med damm och smuts på skorna. Den lägstbjudande städkoncernen hade sitt huvudkontor i Köpenhamn. Det var den slutliga ironin, efter hundratals år av blodiga krig mellan Sverige och Danmark, att en dansk firma nu pysslade om Karl X, XI och XII under deras eviga vila.
Den tunga entrédörren stod öppen. De bägge städarna, nyss invandrade till Sverige från Somalia, befann sig längst fram vid altaret och märkte inte att någon gick förbi avspärrningen vid ingången. Med en blinkning plockade Felix upp tre lösa tiokronorsmynt ur fickan och smög in dem under luckan där det stod "Vuxna 30 kronor". Han pekade på skylten "Barn under 7 år gratis" och på Sara. Sedan smet de åt sidan, bakom ett stort skåp med kyrkliga böcker och besöksinformation /.../
Medan Felix svepte med ljuset över hällarna på golvet kämpade Sara med att läsa broschyren i dunklet/.../
"Gravarna verkar vara placerade enligt ett geometriskt mönster. Om Mueller stod i förbindelse med Karl XI kanske hans grav ligger i närheten av det Karolinska gravvalvet, eller i nån riktning som utgår ifrån det."
De sökte igenom sektionen kring det Karolinska valvet, både golv och väggar, men utan att hitta något som kopplade till John Mueller/.../ De fortsatte tillbaka i riktning mot det Torstensonska gravkoret. På långsidan låg vapenhuset med sitt storslagna kors, mitt emot en träpanel med Karl X Gustavs och Karl XI:s monogram.
Felix sökte av golvet på nytt med hjälp av ficklampan. Där, som en diskret skugga under Karl XI:s krumelur, avtecknade sig katten. Släkten Muellers vapensköld/.../
Den gamla cementen var porös och följde med som smör ur en bytta. Efter en kvart var stenen lös och de kunde bända upp den åt sidan.
En unken pust slog emot dem, av instängd luft som inte cirkulerat på hundratals år. Men håligheten under Muellers sten var tom. Där fanns bara lite grus på botten. Om anfadern till den utdöda släkten låg begravd någonstans så inte var det här/.../
"Vi gör ett enda försök till", sa Felix. "Kan det vara nån annan geometrisk figur som antyds på målningarna?"
"Vad finns det mer än rektanglar?" sa Sara. "Liksidig triangel kanske. Bägge valspråken består av tre ord."
"Sista chansen", sa Felix.
De mätte avståndet mellan Karl XI:s och John Mueller zu Lilliencreutz gravar genom att stega. Sedan tog de ut de sextiogradiga vinklarna i triangeln och stegade lika långt ut i kyrkans mittgång. Felix nådde punkten först. Sara stegade dit ett par sekunder senare.
Exakt här. De tittade på varandra i skenet från ficklampan, och sedan ner på golvet.
Där var den igen, katten från släktvapnet. När de lyste på stenen framträdde en ytterst svag text: "DKE. Gloria Sanguis Privilegi."
"David Klöcker Ehrenstrahl", viskade Felix andäktigt. "Och Muellers valspråk." /.../
Sara tog kistan under armen. Felix släckte lampan. De var nu så väl orienterade i rummet att de kunde hitta tillbaka till entrén med ledning av det svaga yttre ljuset. De tog varann i hand och började smyga mot utgången.
Efter några meter hörde de ljudet. Snett bakifrån, från det vänstra gravvalvet, kom snabba steg.
Felix snurrade runt, tände ficklampan och riktade den mot det annalkande bullret. Där, rakt emot dem, rusade en gestalt i lång kappa. Ansiktet var dolt av en kåpa, men det som mannen höll i högra handen gick inte att ta miste på. Det var en yxa /.../
Ficklampan slocknade och det blev mörkt. Till sin lättnad hörde Felix och Sara hur yxmannen sprang iväg, åt samma håll som han kommit ifrån. Stegen försvann nedför trappan till det Karolinska gravvalvet. Sedan blev det dödstyst.
"Han måste vara skadad", viskade Felix till Sara.
"Gud, jag får hjärtslag, jag vill ut", kved hon.
"Nej, nej, vi följer efter", sa han/.../
Motvilligt lät sig Sara övertalas. hon tog upp skaftet med det breda bladet, och smög iväg mot valvet, ett steg bakom Felix. De väntade med att tända ficklampan tills de kommit nedför trappan. Där stannade de i gången, medan Felix lät ljuskäglan spela över Nicodemus Tessins konstfullt utsmyckade kistor.
De små lådorna innehållande Karl XI:s fem döda barn glittrade gåtfullt i skenet. Så när som på karolinerna var valvet tomt. Gestalten hade försvunnit.
Ojojoj, hur ska det här sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar