Jag läser just nu Fem stoppar spöktåget, utgiven 1956 på svenska och där stöter barnen på en gosse vid namn Cecil Dearlove (bara namnet!) och han råkar ut för gängets förakt, uppmuntrat av de vuxna. Han ska vara lekkamrat till barnens nyfunne vän Jock och blir genast retad av dem alla. Det här är alltså första och enda gången som Fem-gänget möter fjollige Cecil:
Cecil anlände i bil. Han var i ungefär samma ålder som Jock, fast han verkade liten för sina tolv år. Han hade lockigt hår, som var alldeles för långt, och den grå flanellkostymen var oroväckande ren och välpressad.
/.../
- Varför klipper han sig inte? sade Julian med avsky. Pojkar med långt hår är då för äckliga.
Jock klär ut sig till indian och jagar den oförstående och skräckslagne Cecil runt gården så han springer in och gömmer sig hos Jocks mamma. Jock blir skickad till sängs för sitt upptåg. Det här är självklart Cecils fel.
Cecil kom sättande runt halmstacken med ögonen röda av gråt.
- Han skrämde mig, muttrade Cecil och slog sig ner bland de andra.
- Stackars liten, sade Dick genast.
- Gullunge där, fortsatte George.
- Mammas lilla vän, sade Julian.
Självklart går han därifrån när han blir behandlad på det sättet. Tio minuter senare kommer Jocks mamma med en matkorg åt barnen.
Julian log för sig själv.
- Har ni något emot, att vi tar Cecil med på en långpromenad över heden? sade han. Vi kan ju klättra uppför kullar och hoppa över bäckar och ströva genom ljungen. Det skulle bli en riktigt trevlig dag för honom.
- Det vore ju hemskt snällt av er, sade fru Andrews. Nu när Jock ligger i sängen har Cecil ingen att leka med. Fast jag misstänker, han är en liten morsgris, förstår ni. Ni måste vara mycket rädda om honom. Cecil! Cecil! Var håller du hus? Kom nu och bekanta dig med de här barnen!
/.../
Fru Andrews gick för att leta reda på honom, men han var som uppslukad av jorden.
De fyra barnen var inte det minsta förvånade.
/.../
Fru Andrews kom andfådd tillbaka.
- Jag kan omöjligt få tag i honom, sade honom. Men förresten det kvittar. Jag skall nog hitta på något som han kan göra, när han dyker upp igen.
- Ja. Fru Andrews har kanske några pärlor, som han kan sitta och trä upp? eller något lätt litet pussel? frågade Julian artigt. De andra fnittrade. Ett leende flög över fru Andrews ansikte.
Ett sista tjuvnyp hinner de med innan Cecil försvinner ur historien. De skrämmer honom för tjuren.
- Finns här en tjur? frågade Anne och såg ängslig ut.
- Nej, men det är ju ingen anledning till att han inte skall akta sig, skrattade Jock.
/.../
Fullt och fast övertygad om att en stor tjur överföll honom bakifrån, lät den arma Cecil höra ett förskräckligt vrål och rusade med skälvande knän till mjölrummet. Han kastade sig mot fru Andrews.
- Hjälp! Rädda mig! Tjuren är efter mig!
- Här finns ingen tjur, svarade fru Andrews förvånad. Det var nog bara en gris som jagade dig, Cecil.
Och det är det sista vi får se av stackars Cecil. Ack ja, humorn i att reta rena barn med långt hår!
