Alltså, jag vill verkligen tycka om Fröken Frimans krig, men det går bara inte.
Det här är tredje julen i rad som jag bänkar mig framför den här serien och det är tredje julen i rad som jag blir besviken. Så många underbara skådespelare, så snygga kläder och miljöer - och så dåligt manus! Om det inte räckte med att replikerna inte är trovärdiga för Stockholm för hundra år sedan ("håll din smutsiga mun", "jag vill ju inte kedja fast dig vid spisen", "var har ni vitlöken?") så låter de inte naturliga över huvud taget. Det låter som att alla skådespelarna måste kämpa med att få fram någon trovärdig ton ur replikerna. Och då är de flesta skådespelarna sådana som jag respekterar väldigt mycket.
Precis som tidigare år har man försökt få in för mycket handling på för lite tid. Ingenting får ta tid på sig och utvecklas naturligt. Med tre entimmarsavsnitt hinner man inte med alla dessa parallellhandlingar. Förra året hann Maria Kulles Emmy både bli sjuk och frisk innan man hann oroa sig för henne. Emelie Wallbergs Tora blev både gravid, mamma och hann dö utan att man lärde känna henne eller sörjde hennes bortgång. Och den där kärlekshistorien mellan Sofia Ledarp och Ellen Mattsson i förra säsongen! Scen ett, de ser varandra för första gången. Scen två, de ligger med varandra. Detta alltså i en tid då homosexualitet var både förbjudet och en sjukdom. Att Tomasine Karle, som är bekväm med sin läggning skulle kunna hoppa i säng efter fem minuter är en sak, men Kinna Boman har undanträngt de känslorna i hela sitt liv. Det där är en kärlekshistoria som borde få pågå i flera avsnitt innan de äntligen får varandra. Kommer Kinna att ge efter för sina känslor? Kommer Tomasine tröttna på henne och gå vidare? Uppbyggnad!!
När jag ändå är inne på skådespelarna och deras rolltolkningar - stackars skådespelare som måste försöka få liv i alla dessa endimensionella roller. Det finns absolut inget djup i dem, de har sin tilldelade roll och får spela den. De goda är bara goda och de onda är bara onda. Den jag tycker mest synd om är Ulla Skoog. Rut Johannesson är en sån vandrande kliché. En så dålig människa måste självklart också vara jätteful. Den där peruken de har klämt på henne till exempel är avskyvärd! Har hon några goda sidor alls? Som om det inte räckte med hur endimensionell hon är så blir det bara ännu mer störande att hennes repliker till stor del går ut på att bokstavligt tala om för oss i publiken att hon inte har någon egen vilja utan vill att hennes man ska bestämma allt.
Harald Hamrell är inte någon stor regissör (eller brukar någon av er tänka "å, en ny Hamrell-film, den måste jag se"?). Jag förmodar han håller budget och levererar i tid. Det är väl därför han får nya uppdrag hela tiden. Han verkar inte ha några stora visioner i alla fall. Han kör på vad han kan. Och något han tydligen tycker att han kan är handhållen kamera. Jag undrar vad han tycker att det tillför ett sekelskiftesdrama som Fröken Frimans krig? Ger det mer råhet till handlingen, eller känns det mer dokumentärt? Störande tycker jag att det är i alla fall.
Om man hade lagt lika stor vikt vid ett bra manus med trovärdiga repliker som man lagt på snygga kläder och inredningar (det ska jag ge dem - i år har de utökat miljöerna och allt utspelas inte längre runt Riddarholmstorget!) och låtit varje säsong pågå i säg åtta avsnitt så handlingen hinner utvecklas (och kanske inte lagt så mycket fokus på att varje säsong ska ha ett eget "krig", utan mer om rollfigurernas inbördes relationer), då hade vi haft en egen Downton Abbey. Minns bara kärlekshistorien mellan Lady Mary och Matthew. Det tog två hela säsonger innan de äntligen erkände sin kärlek till varandra och hela världen jublade! Eller för all del, reaktionerna när Lady Sybil dog. Tänk om Tora hade kunnat få ett sådant slut.
