Ensam i bräcklig farkost vågade jag mig ut på det vida hav som var Pride park sjöhistoriska. Bara att det hela har flyttats från grusplanen var ett lyft. Nu känns det inte som djur i (dammig) bur längre. Det sämsta var att absolut ingen av dem som jag brukar gå på Pride med kommer att vara där i år -
ekonomi, sjukdom, bostadsbrist, utlandsresor - så jag fick gå runt helt på egen hand. Inte det roligaste sättet att uppleva en festival. Den ende jag kände som jag sprang ihop med var
Lennart, och vi sa mest bara hej till varann.
Magdalena Ribbings invigningstal var riktigt bra - klokt, roligt och bitskt, sådär som hon brukar vara. Årets Pridelåt var precis så kackig som jag hade befarat. Framförs den av en dokusåpakändis (
Bonde söker fru) och en avdankad åttiotalsartist som inte har gjort nåt vettigt i musikväg sedan dess så kan - och bör - man ha låga förväntningar.
Kvällens stora namn var
Hazell Dean. Det förvånade mig när jag läste om det. Jag kan bara säga en låt med henne, och det är
They say it's gonna rain. För allan del en låt jag gillar. Men att hon, helt ensam på scen och med allt komp och körer förinspelat, skulle vara den stora avslutningen på kvällen var helt fel. Hon var medveten själv om att hon inte har nån stor karriär att luta sig mot, det var mest covers på andra artisters låtar och "this is a big gay anthem" och sjunger
Searchin'. Aldrig hört talas om!
Inte för att jag gillar dansband, men när
Anne-Lie Rydé dök upp på scen och rockade järnet ur några dansbandsklassiker så diggade till och med jag. Hon har alltid varit bättre än sitt material, men hon kan lyfta även
den mest banala låt. Stort!
På kulturscenen roade jag mig med att lyssna på
Christina Kjellssons humoristiska visor. Henne hade jag inte hört talas om tidigare, men hon var rolig. På samma scen besåg jag även
Petra Mede bli hyllad (som motreaktion på alla roastningar).
Jag skulle inte vara den museimänniska jag är om jag inte passade på att göra ett besök på Sjöhistoriska museet mellan de olika scenframträdandena. Det ligger trots allt inne på parkområdet! Jag har aldrig varit där, och nu behöver jag nog inte gå dit igen. Det var ett dammigt museum, som behöver lite nytänkande!
Normal förlag ska läggas ner och man hade utförsäljning av böcker i ett tält. Där hittade jag
Skönhetens linje för åttio spänn. Den köpte jag och relativt nöjd med första dagen begav jag mig hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar