En enda man

En hel del filmtittande blir det i Ugglarp. Den här gången hade jag med mig Tom Fords debutfilm En enda man, och den såg vi ikväll.

Jag missade den här när den gick på bio, och det grämde mig. Jag hade verkligen sett fram emot att få se den. Men nu är det avklarat och det var värt väntan. Attans, vilken bra film.

Att den skulle vara snygg hade jag inga tvivel om - hallå, det är Tom Ford som har regisserat - men att den dessutom skulle vara så gripande hade jag kanske inte riktigt räknat med.

Colin Firth, som är med i varenda scen, om inte i varenda bild, var helt lysande som den deprimerade universitetsläraren George som förlorat sin pojkvän sedan sexton år i en bilolycka. Han har planerat att ta livet av sig den här kvällen, och vi får följa hur han upplever sin omgivning för sista, och på sätt och vis första gången. Firth har ett så levande ansikte som med små, små förändringar skapar helt olika känslolägen. Strålande utfört!

Övriga skådespelare är i klass med Firth, särskilt då Julianne Moore. Kan hon nånsin vara dålig? Hon kan göra skitfilmer, men hon är alltid lika bra.

En liten detalj som jag gillade var de gånger när George levde upp och faktiskt kände nånting, så ändrades färgskalan aningens aningens och färgerna blev lite mer mättade. Snygg och subtilt. Ja, fotot i stort var riktigt snyggt. Och jag kanske inte behöver säga nånting om kläderna var snygga eller ej (Tom Ford!).

Fyra uppklädda gnurglor för det här förstlingsverket!