Niceville

Vi tar titeln först - varför får filmen The help den "svenska" titeln Niceville? Hemhjälpen hade väl fungerat minst lika bra, för det är ju det det betyder. Nu ska man väl inte skylla på filmbolaget, de har trots allt varit smarta nog att ge filmen samma namn som romanen har i Sverige. Det är alltså bokförlagets idé att The help ska heta Niceville i Sverige. Jag brukar försvara traditionen att vi ska ha svenska titlar på romaner och filmer som ges ut i Sverige, men i ärlighetens namn, film- och bokförlagen - ni gör det inte alltid lätt för mig!

Niceville är det namn som Jackson, Mississippi får för att ingen ska förstå vem som har skvallrat. Den unga Skeeter (Emma Stone) med journalistdrömmar bestämmer sig för att skriva ett reportage om de färgade hushållerskor som håller hemmen igång i sextiotalets sydstater. De färgade har inte många rättigheter, trots guvernörens uttalande om att raserna ska vara "åtskilda, men jämlika". Hemhjälp testamenteras till varandra och avskedas för absolut ingenting. Skeeter uppmärksammar det här och övertalar två hushållerskor att anonymt berätta sina historier. Allt eftersom tiden går ansluter sig fler och fler hushållerskor till trion.

Niceville är absolut inget mästerverk, tänk high school-film korsad med Borta med vinden. Dramaturgin är lätt igenkänningsbar, den alldagliga tjejen (hon har krulligt hår! Krulligt!!!) som först försöker hålla sig väl med de populära tjejerna, men snart inser att de är ytliga och hon har ett Större Uppdrag. Ledaren för populära tjej-gänget måste offentligt förnedras för att återställa ordningen. Lägg till detta Mammy från Borta med vinden och multiplicera henne med tio så har ni Niceville.

Jag vet inte vad det är med filmer som utspelas i Södern, men min erfarenhet är att då får skådespelarna fritt spelrum och inställningen är ju mer desto bättre. Det är sällan skådat överspel i Södernfilmer och Niceville är inget undantag. Det är vita tjejer som får hysteriska utbrott och skriker i falsett och svarta dito som spärrar upp ögonen, viftar med pekfingret och mycket menande säger m-hm stup i kvarten. Niceville är nominerad till flera skådespelarpriser, inte minst oscar för bästa kvinnliga huvud- och biroll. Igår vann både Viola Davis och Octavia Spencer SAG awards för sina insatser. Spencer vann dessutom Golden globe i sin kategori. Det här skulle vara totalt obegripligt för mig om det inte var för att Niceville i botten är en "viktig film", som berättar de svartas historia under medborgarrättskampen. Visst är det viktigt att påminnas om hur det har varit, och ibland faktiskt fortfarande är, men den här filmen är inte något mästerverk på något sätt. Det är fjäderlätt och i ärlighetens namn ganska ytligt, temat till trots.

Nu låter det som att jag tänker totalsåga filmen jäms med fotknölarna, och så är det faktiskt inte. Det är proffsigt utfört och filmat med stort hjärta, det har sin charm och man kan inte annat säga än att kläder, miljöer och foto är ursnyggt. Regissören Tate Taylor vet precis vilka knappar han ska trycka på. Jag vet precis hur det ska gå hela vägen, men kommer på mig själv med att sitta och heja på De Goda och inombords jubla lite när hemmafruarnas ledare Hilly (Bryce Dallas Howard, underbart iskall) inser vad det är hon precis har ätit. Däremot, förra årets bästa film? Tre av förra årets bästa skådespelarinsatser (även Jessica Chastain är nominerad för sin blonda bimbo som är utstött av de dygdiga hemmafruarna)? Absolut inte! Niceville är inte värd mer än en trea, men charmen gör att det är en stark trea. Ett tag funderade jag faktiskt på att ge den fyra gnurglor, men nej - fullt så bra är den faktiskt inte. Däremot är det en synnerligen trevlig film som jag kan tänka mig att se igen.