Järnladyn

Med bara nån timmes varsel lyckades jag få en biljett till kvällens förhandsvisning av Järnladyn, filmen där Meryl Streep spelar Margaret Thatcher, så självklart knatade jag iväg för att se vad det här är för nåt. Fru Streep är ju oscarsnominerad för sin roll, gubevars.

Det började intressant redan i kön utanför bion. Några ungdomar stod och delade ut flygblad där de protesterade mot "propagandafilmen om Thatcher". Vid förfrågan visade det sig att de inte hade sett filmen och kunde heller inte tala om varför det var en propagandafilm, men det var det ändå!

Så mycket till propagandafilm var det nu inte. Inte så mycket av nåt annat heller. Den åldrade och dementa Thatcher försöker gå igenom maken Denis' kvarlåtenskap och vart hon än tittar ser hon något som väcker ett gammalt minne hos henne. I stort sett är tillbakablickarna i kronologisk ordning, men ibland är det den åldrade Tatcher som tänker på den medelålders Thatcher som tänker på den unga Thatcher.

Jag blir inte riktigt klok på vad Phyllida Lloyd (Mamma Mia) vill med sin film. Vill hon berätta om kvinnan bakom makten så misslyckas hon. Vi får inte veta särskilt mycket om personen Margaret, mer än att hon kom från enkel bakgrund, gifter sig med Denis och får två barn. Är det Thatchers politik Lloyd vill berätta om så misslyckas hon där också. Hon fullkomligt hastar igenom Thatchers politiska karriär. Hon kommer från ingenstans, blir parlamentsledamot, tar tallektioner, ställer upp i partiledarvalet och är i nästa scen premiärminister. Hennes politik är lika anonym. Det framkommer i enstaka repliker vad hon vill få utfört. Enda delen av hennes politiska historia som får lite mer utrymme är Falklandskriget, som säkert får hålla på i fem minuter innan man hastar vidare.

Järnladyn känns väldigt billig - utomhusscenerna lyser med sin frånvaro, nästan allt utspelas inomhus. Masscenerna existerar inte, mer än i autentiska journalfilmer (som visas i fel format, jag förstår inte hur nån självaktande filmskapare frivilligt kan visa film i utdraget format med förvridna bilder som följd). När vi får se folkmassor kryper kameran nära inpå för att dölja att folkmassan bara består av de där tio personerna i bild. Riktigt pinsamt blir det när Thatcher åker runt och valtalar och vi bara får se henne stå vid ett podium och tala till folk som vi inte får se i bild. Känslan blir att Meryl Streep står i en tom filmstudio och talar direkt till kamerateamet.

Och då kommer vi in på Meryl! Oscarsnominerad och allt. Det får jag tillstå, hon gör en formidabel imitation av Margaret Thatcher. Men mer än så blir det inte. Vi får aldrig lära känna människan bakom frisyren och överbettet. Hon blir bara en stilstudie, en väl utförd stilstudie men i alla fall. Plötsligt är jag inte längre lika säker på att hon kommer att stå där och ta emot guldstatyetten. Nu är Meryl Streep alltid värd att vinna, bara f'att, men det här är inte hennes största ögonblick i karriären.

Som avslutning känner jag att det är på sin plats att citera en annan av Englands stora kvinnor i historien, drottning Viktoria: We are not amused! Två gnurglor är allt den här filmen är värd.