Lycka

Foto: Carl Thorborg

Jag har sagt det förr - man ska inte recensera en repetition, och kanske inte när det bara är andra publikgenomdraget man ser. Alltså ska jag uttrycka mig försiktigt om Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Tjechovs Lycka på Stadsteatern: Det här är en absolut superöverjävligt fantastisk uppsättning!

Okej, jag kan erkänna att jag kände mig lite tveksam när jag fick veta att föreställningen skulle vara fyra och en halv timme, men jag har ju sett längre föreställningar än så (och jag har ju framför allt deltagit i en uppsättning som var nästan dubbelt så lång!) och bara man är förberedd på det så ska det inte vara några större problem så länge det är en bra uppsättning. Det var inte en oro som var befogad - tiden fullkomligt flög fram.

Mörk-Eidem har tagit Tjechovs ungdomsdrama (alltså i betydelsen skrivet i ungdomen, inte att den handlar om ungdomar), dekonstruerat den och satt ihop den igen på ett sätt som bara han kan. Meta-teater på hög nivå, inte för en sekund låter han oss glömma att det är en pjäs vi ser. Skådespelarna (som alla har sina riktiga namn) pratar med publiken, de kommenterar handlingen för varandra och diskuterar med sufflören. Under större delen av första akten står scenografin bak och fram, vi ser så att säga vad som händer ute i kulissen när resten av festen äger rum i balsalen. Från första scen där skådespelarna helt enkelt står i rad framför oss och talar i mikrofon till sista scenen har regissören oss - åtminstone mig och Petter - i ett järngrepp. Rakt igenom är det vansinnigt roligt med många suveräna repliker, flera av de roligaste är definitivt inte Tjechov - "Gråt ut i mitt skägg", "Det är skumdisko - betydligt roligare än du tror". Samtidigt är det gripande, och jag bryr mig verkligen om hur det ska gå för personerna på scen. I slutet lyckas Mörk-Eidem med konststycket att få mig att sitta med tårarna i ögonen och samtidigt skratta högt. Det är stort!

Skådespelarna ska jag egentligen inte nämna, det här är ett ensemblespel utan dess like. Men Fredrik Lycke som centralpersonen går ju inte att komma förbi. Han gör ett storartat jobb som den egocentriske sanningssägaren som lyckas reta upp alla han träffar, men som alla ändå cirkulerar kring och kvinnorna faller för. Det är inte ofta man ser en hel ensemble som är så ofantligt samspelta, in i minsta biroll. Alla gör verkligen underverk med sina uppgifter.

Mitt enda förbehåll är att det i slutet av första akten sackar aningen i tempo, men det är inget som jag kan hänga upp mig på. Dessutom är det ju några dagar kvar till premiär, så det kommer de med största sannolikhet att fixa till.

Skaffa genast biljetter, det här kan vara årets största teaterupplevelse redan i januari. Och för att förekomma alla klämkäcka recensionsrubriker så säger jag det redan nu: Lycka på Stockholms stadsteater är ren lycka!