Golden Globes 2012

Efter förra årets skämtdebacle var succén given när Ricky Gervais återigen fick förtroendet att leda Golden Globe-galan. Hur ska han kunna överträffa tasksparkarna från galan i fjol? Det sorgliga svaret är att han inte gjorde det, och än värre - han försökte inte ens. Han inledde med att läsa upp de förhållningsorder han fått, och tyvärr höll han sig till det hela kvällen. Dessutom hade han lovat att han skulle twittra mellan sina framträdanden, och där skulle han vara ocensurerad. Inte ett twitterinlägg kom han med på hela kvällen. Och det hade han haft tid med, så lite tid som han var på scen. De roligaste skämten var det inte ens Ricky Gervais som kom med. Han gav Madonna ett rejält upplägg när han rullade med ögonen åt att hon skulle vara "like a virgin", varpå hon genast replikerade "kom och gör nånting åt det då, det var länge sen jag kysste en tjej senast". George Clooney använde sitt tacktal till att kommentera Michael Fassbenders åderpåle - "du kan spela golf med händerna bakom ryggen med den där".



Vad ska man säga om priserna då? Till att börja med så kan jag inte uttala mig så mycket om det var rätt film som vann, då jag bara sett ett fåtal av dem. Men några förväntade jag mig, några förvånade och ett par filmer blev jag mer nyfiken på att se.

Filmen som lyckades bäst under kvällen var The artist - bästa komedi, bästa manliga huvudroll i komedi och bästa musik. Den här har stått överst på min måste se-lista sedan jag hörde talas om den. En svartvit stumfilmskomedi om ljudfilmens genombrott. Låter hur bra som helst. Och trailern gör mig inte mindre nyfiken.



Nästan lika bra, och i typ samma komedier hamnade Alexander Paynes The desendants - bästa drama och bästa manliga skådespelare i drama, George Clooney. Också en film jag har velat se från första början. Den enda filmen jag sett i bästa drama-kategorin var Clooneys andra film, Maktens män, och den förtjänade definitivt inte att vinna.



Bästa kvinnliga huvudroll i de bägge kategorierna gick till två filmer som inte blivit särskilt omtalade förutom just huvudrollsinnehavarna - Michelle Williams som Marilyn Monroe i My week with Marilyn och Meryl Streep som Margaret Thatcher i The iron lady. Var det någon som blev förvånad över att Streep vann? Vad det gäller hennes film var jag nyfiken på den från början, men sedan började recensionerna ramla in och nu står den på listan över filmer jag kan se när jag inte har nåt annat att göra. My week with Marilyn står nog redan där.

Birollspriserna kan jag inte uttala mig om, Octavia Spencer för Niceville och Christopher Plummer för Beginners, även om jag nog trodde att Plummer skulle få sin för lång och trogen tjänst.

Att Tintin skulle bli bästa animerade film trodde jag redan när jag såg filmen, trots mina reservationer. Nader och Simin - en separation från Iran blev bästa utländska film. Står också på listan över det jag vill se. Dessutom gillade jag regissören Asghar Farhadis kommentar när han tackade för priset - "jag nöjer mig med att berätta om mitt folk - vi är ett kärleksfullt folk". Passar ju bra nu när de republikanska presidentkandidaterna försöker överträffa varandra i hur snabbt de tänker invadera Iran när de vunnit valet.

Martin Scorsese vann för bästa regi för Hugo Cabret - en film som jag inte har varit särskilt lockad av, men efter att ha sett trailern blir jag lite mer nyfiken, kanske lite av samma anledning som med The artist. Både filmerna handlar om filmens barndom, men Hugo Cabret är ännu lite tidigare, vi får träffa Georges Méliès.

Woody Allen får vara med på ett litet hörn också - bästa manus för Midnight in Paris. Kan väl vara en tröst när filmen inte vann något av de andra priser den var nominerad för - bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa regi.

Och när jag ändå är inne på förlorarna, det finns vissa nomineringar som gör mig misstänksam. War horse är ett sådant exempel - nominerad för bästa film och bästa musik och absolut inget annat. Vad är det som gör den bra, om den varken har manus, regi, skådespeleri eller foto? Visst, det är helheten det handlar om, men delarna måste ju finnas där. Pjäsen vann massor med Tonys, och det kan jag tänka mig att den är värd. Tyvärr känns filmen som ett pekoral. Då känner jag större tilltro till de filmer som är nominerade till massor med priser utan att vinna ett enda, som Moneyball eller 50/50, de nådde bara inte riktigt ända fram.

Tevekategorierna känner jag mig än mindre initierad att uttala mig om, flera av de här filmerna och serierna visas inte på kanaler nära mig. Men jag skulle inte vara jag om jag inte kunde säga nånting i alla fall. Till att börja med jublade jag över segrarna i kategorierna bästa miniserie, bästa komediserie och bästa skådespelerska i miniserie - Downton Abbey, Modern family respektive Kate Winslet för Mildred Pierce. Älskar alla tre.

Homeland blev bästa dramaserie och bästa kvinnliga huvudroll (Claire Danes), en serie som går på en kanal jag har, men ändå inte sett. Och nu har halva säsongen gått, så det känns lite kymigt att ta sig in i serien vid det här laget. Kanske får skaffa dvd-boxen när den kommer istället. Lite pinsamma situation för Episodes, för vilken Matt LeBlanc vann bästa huvudroll i komediserie. Den har visats på femman, men jag har helt missat den.

Bästa manliga respektive kvinnliga biroll gick till två serier som jag väntar med spänning på Peter Dinklage (alltid suverän!) för Game of thrones och Jessica Lange för American horror story. Game of Thrones börjar på SVT i februari och AHS på elvan nån gång i vår. Jag kommer att sitta klistrad.

Kvarvarande vinnande serier hade jag inte ens hört talas om, i ärlighetens namn. Kelsey Grammer för Boss, Laura Dern för Enlightened och Idris Elba för Luther. Det enda jag kan säga om dem är "grattis".

Det var väl alla vinnarna? Nej, vi avslutar väl med vinnaren för årets bästa låt - Madonnas Masterpiece ur hennes W.E. om Wallis Simpson och Edvard VIII. Och på tal om dåliga förlorare bara älskade jag Elton Johns sura min när det avslöjades att det var Madonna och inte han som vunnit!