The artist utspelas i Hollywood i brytningen just mellan stumfilm och ljudfilm. Jean Dujardin är den store filmcharmören George Valentin som kommer med succé efter succé. Valentin är löst baserad på Douglas Fairbanks, Hazanavicius har till och med lånat några scener ur Zorros märke från 1920 som får representera en av Valentins filmer. Valentin vägrar inse att ljudfilmen är på frammarsch och han envisas med att göra sina stumfilmer. Hans väg korsas ständigt av det unga stjärnskottet Peppy Miller (spelad av Bérénice Bejo, oscarsnominerad även hon) som får sitt genombrott i en av de första ljudfilmerna. Korsvis får vi följa den store filmstjärnans nedgång och fall och hur Peppy Miller går från klarhet till klarhet.
Det här är absolut ingen parodi som till exempel Det våras för stumfilmen, det är med synnerligen varsam och kärleksfull hand som Hazanavicius använder sig av de gamla stumfilmsklichéerna. Det är precis lika kyskt som på den tiden, kärleksparet visar sin kärlek genom att trycka kinderna mot varandra och så vidare. Både Dujardin och Bejo har hittat rätt stumfilmsagerande, det är trovärdigt rakt igenom. De få ljudavsnitt som faktiskt finns med är väldigt snyggt införlivade i handlingen och känns fantastiskt naturliga i den annars stumma filmen.
The artist är definitivt värd alla sina nomineringar, och utan att ha sett de övriga nominerade för bästa film så skulle det inte förvåna mig om den här kammade hem en del av priserna och kanske till och med bästa film. Den vann åtminstone Golden Globe i just den kategorin.
Fyra riktigt starka gnurglor är The arist värd, och då filmen innehåller årtiondets charmigaste filmhund ligger den femte gnurglan dessutom på lut i bakgrunden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar